Bildradion

Podcast om fotografi med Göran Segeholm

Den starka mildheten

| 4 kommentarer

 

Ofta tror jag att Susan Sontag* hade rätt i att bilder av fotografier av andras olycka inte nödvändigtvis väcker empati, utan trubbar av. Jag märker det i hur jag reagerar på bilderna i strömmen från Gaza. De flesta tittar jag inte på, utan registrerar bara att de finns där. Ett allvarligt skadat barn, en gråtande mormor, ett sönderbombat hus. Texter berör mig mer. Statistiken över antalet dödade och skadade drabbar mig hårdare än fotografiska bilder.

Det är hemskt att medge, men jag läser bilderna i den sinnesstämning som Roland Barthes kallade för ”studium”. Jag förstår vad bilderna vill säga, hur de är uppbyggda och tänkta att fungera. Men ingenting händer med mig, mer än rent fysiska reaktioner som att jag rycker till när innehållet blir alltför påträngande och starkt. Annars ser jag mest bilderna som symboler för att reportrarna är där, för att vi ser och inte glömmer. Det är kanske bildernas viktigaste funktion, som ett tecken på engagemang. Jag upplever inte lidandet mer intensivt för att jag får se det på bild. Min fantasi räcker.

Men så ser jag Anders Hanssons bild på förstasidan på DN idag, och den drar omedelbart in mig till Gaza. Jag ägnar den säkert minst fem minuter.

Bilden visar en grupp män som tar en paus med te och cigaretter under ett provisoriskt solskydd gjort av allehanda textilier. På marken har de brett ut mattor och madrasser för att kunna sitta mjukt. En vit kartong står vid sidan. Jag föreställer mig att de använder den när de samlar ägodelar i ruinerna efter det sönderbombade huset i bakgrunden.

Ingen av männen ser förtvivlad ut. Tänk bort omgivningen och det kunde ha varit en dag vilken som helst. Jag inbillar mig att en av dem nästan ser lite glad ut, och just detta gör bilden verklig. För en stund tycker jag mig ana hur min egen reaktion skulle ha varit på att få mitt hem sönderbombat, och gå och leta efter fotografier och andra kära ägodelar bland rasmassor. Jag visualiserar hur mitt eget hus skulle se ut efter ett bombnedslag – betong, damm och gult isoleringsmaterial i en enda röra.

Det är mildheten som släpper in mig. Eftersom bilden inte från början är till brädden fylld med förtvivlan så finns där plats för min.

*) On Photography, 1977

4 kommentarer

  1. Ja, men precis. Mitt i all förödelse finns ju också vardagen som vi så sällan får se på bild. Det är ju den som hjälper oss att bättre förstå och gör att männskor känns nära. Trots all tragik måste alla vila, sova, äta, umgås och även skämta för att orka stå ut.

    Tänk bara på vilken bild vi har av människor i t.ex. Afrikas fattigaste länder. Inte är vardagen så helt ensidigt tragisk utan rymmer så mycket mer som inte skildras. Avståndet mellan dem och oss blir bara så stort.

  2. Ja det är ju precis så det där det är, att dom bilder som lämnar utrymme för betraktarens känslor blir oftast starkare.

  3. Personligen håller jag med dig, men bara till en del. Jag skulle säga att min indignation ökar med exponeringen, men sedan inträder mättnaden. Den kommer efter att jag blivit mer och mer berörd, men sedan gitter jag inte se mera. Jag byter inte ståndpunkt för det och anser fortfarande att både staten Israel och Hamas begår brott mot mänskligheten. Jag tittar bara inte på bilderna mer. Skulle dock inte säga att jag sedan är mindre benägen att ta del av bilder från den humanitära katastrofen i Östra Ukraina, eller att Gaza känns mindre angeläget för att jag sett bilder från Syrien eller Södra Somalia.

    Det är flera år sedan jag läste Sontag nu. Hon nämner Vietnam och Biafra. Som jag minns det bidrog Sontag aktivt till att övertyga Annie Leibovitz att göra ett långt dokumentärprojekt i forna Jugoslavien. Sontags uppfattning blev helt enkelt mer nyanserad med tiden.

  4. Tack för kommentarer, uppmuntrande att se att jag inte är den enda som tänker/känner i de här banorna.

    Sigfrid, det är en intressant observation att de första bilderna från en konflikt har större genomslagskraft än påföljande. Jag tror att det kanske är så för mig också, jag ska tänka mer på det.

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.