Bildradion

Podcast om fotografi med Göran Segeholm

Avsnitt 77: Så länge jag lever

| 4 kommentarer

ivarsveistins_1280

Ivar Sviestins om sitt världsomspännande, livslånga projekt att omvandla statistik till ansikten. Dessutom pratar vi om en långvarig kärlek till is, svårigheten att ge bildkritik med kvalitet, Alfred Stieglitz bildserie Equivalents och annat smått och gott.

Dessutom: Meningen med bilden. Den här gången tar Susanne, Hannah och Bo itu med det här verket, signerat Ulf Lundin. Här får du veta mer om bakgrunden till bilden.

05530 Ur_morker(Kadri)

 

Play

Om du skulle vilja komma i kontakt med Ivar så når du honom här.

4 kommentarer

  1. Tack för ett program med tänkvärt och intressant innehåll från början till slut!
    Ett bra projekt, och som amatör blir man rent av avundsjuk på proffsen som med sitt kontaktnät och sitt namn har möjlighet att dra igång någonting sånt.
    Jag undrar hur Ivar själv resonerar kring omständigheten att det rent praktiskt lär vara svårt att presentera HELA projektet någonstans om inte han hyr globen eller en fotbollsarena eller nåt. Det måste ju vara (eller bli) så pass många bilder att de knappt får plats om man förstorar de till det format som gör bilderna rättvisa. Samtidigt är ju inte minst jämförelsen mellan olika platser det intressanta. Så egentligen skulle det ju vara kul att se alla på en gång. Men hur skulle detta gå till? Känner han inte någon sorts frustration över det?
    /Katja

    • Hej Katja,

      Roligt att du tyckte om mitt och Görans samtal!

      Ett sådant här projekt har förstås en helt annan skala än t.ex. IS eller andra serier jag arbetat med på egen hand. Det innebär massor med slit, tid och utlägg ur egen ficka innan man kommer så långt som till fotografering. Att arbeta utanför de mer traditionella fotosammanhangen är jättespännande men du ska veta att det emellanåt kan vara nog så frustrerande med byråkrati, brist på finansiering, kulturgap osv.

      Ett år efter första rekognoseringsresan till Kirgizistan stod jag t.ex. praktiskt taget med biljetterna i handen för att åka tillbaka till Bishkek och under en månad genomföra fotograferingarna. Allt var planerat. Utom att det just då blev revolution och man kastade ut den korrumperade presidenten. Det blev för osäkert att resa dit och jag fick vänta ett år till med att genomföra den serien.

      Så det du frågar om är egentligen väldigt positiva problem!

      Porträtten kan presenteras på många olika vis. De kan göras små som spelkort och användas i klassrum och de kan göras i storformat och kanske visas i Globen (vore inte det häftigt!). Inomhus och ute på stan. I digital form och som trycksaker. Vi kan använda bildspel som projektioner och på bildskärmar.

      Det är jätteintressant och kraftfullt med stora förstoringar av det nakna ansiktet, tycker jag. Bilder som du kan se på håll eller komma mycket nära. Ska man visa de olika tidslinjerna ovanför varandra kräver det förstås plats på höjden. Men en sådan uppställning behöver inte vara med lika stora bilder. Den ”grafen” fungerar som översikt och för olika slags jämförelser och skulle kunna vara ett komplement till övriga, större bilder. Så komplex som människan är blir det också relevant att använda olika format och former för att visa olika aspekter.

      Om jag sedan får kommentera – den stora skillnaden går inte mellan amatörer och proffs, som jag ser det. Ordet amatör har sin rot i Latin och betyder ursprungligen ”älskare”, dvs. någon som älskar vad han/hon gör. Det finns minst lika många passionerade amatörer som det finns avmätta proffs. Det som fört mig från amatörism till professionalism är, vågar jag säga, att jag bejakat min stora lust och inrättat mitt liv därefter. Jag prioriterar fotografi och bild.
      De små projekten är, tror jag, naturliga vägar att finna sin egen källa och inspiration. Gör dem helhjärtat och det kan få konsekvenser!

      /Ivar

  2. Men shiiiiit ! Vad banalt !! Fullt jämförbart med barnen i trädkojan som leker vuxna. Barn är kloka men just när de leker vuxna är de som mest villfarna.
    Vad är syftet med detta pratande? Jag tänker mig att det inte är att lyfta lyssnaren till ett högre plan utan snarare att tala om för lyssnaren att det finns ett annat (högre?) plan, möjligen ett plan att sträva efter men jag misstänker att det mest är ett plan att prata om.

    Jag, enhälligt utnämnd till kejsare av mitt eget tyckande, har tusen eller mer ifrågasättanden av det som sägs i programmet och att uttömma det räcker tyvärr inte den här kanalen till.

    Så, kanske syftet med pratandet är att skapa reaktioner. Om det är reaktioner av den här typen så kan du addera ”frustration” till målbilden.

    ! /Thomas

    • Thomas, jag beklagar den frustration som detta avsnitt av Bildradion givit upphov till, och hoppas att du snart kan lägga denna upplevelse bakom dig och fokusera på sådant som är mer positivt för dig. Dina tusen ifrågasättanden är noterade. Om du en dag hittar en kanal där du kan klargöra vad de går ut på, tipsa mig gärna om det. Jag är uppriktigt nyfiken, eftersom jag inte fullt ut förstår vad du menar med din kritik. Men så är det ju – somligt begriper man, annat inte. Livet går vidare.

      Allt gott!

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.