Bildradion

Podcast om fotografi med Göran Segeholm

Avsnitt 66: Ballen och mörkret

| 10 kommentarer

hannahmikrofon

Veckans avsnitt är ett special treat för er som mejlat Bildradion och efterlyst mer svengelska och fler recensioner av utställningar. Hannah Goldstein är i stan och har passat på att se Roger Ballens utställning på Fotografiska. Göran sammanfattar tre höjdpunkter som inträffade under hans artist talk med Mr Ballen på Fotografiskas scen.

Dessutom: Del 4 i Mats Andrens serie Fem saker att tänka på som fotograf.

Det här avsnittet av Bildradion presenteras i samarbete med Fotosidan.se.

Play

 

10 kommentarer

  1. Nu har jag gett Ballen tre försök, jag får det till att karln fullständigt saknar autenticitet.

    Görans beskrivning om mellanstadiets hemliga upptäckarrum går förvisso att applicera, men jag har inget absurt eller mörkt inom mig från den perioden som ger samklang. Kanske för att jag spenderat mycket tid i övergivna ställen i modern tid, det har kanske också gett mig lite referenser på hur äkta absurda miljöer kan se ut.

    Mina tre försök:
    1) Jag Googlade honom efter att en fotograf jag ser upp till skrev upphetsat om honom. Jag har alltid annars hittat mycket bra från hens upphetsning, men fick bara en känsla av att uttrycket är sökt.

    2) Jag såg utställningen på Fotografiska och hoppades hitta vad det är som flera anser vara så bra, men det falska intrycket bara förstärktes. Porträttet på Sergeant F de Bruin är förvisso riktigt bra, men knappast typiskt för utställningen.

    Bland de typiska bilderna finns några med humor (t.ex. ”Eugene on the phone” – pojken som pratar i telefon i soffan med en elak katt i näven) och några som skulle kunna varit bra om de inte varit ”Rogerized” med allt runt omkring.
    (David Magnussons utställning Purity däremot, där finns det absurditet.)

    3) Lyssnade genom denna podcast och hoppades hitta en väg in, men hittade bara ytterligare stöd för min tidigare uppfattning. Intressant att Göran låter skeptisk till bilderna men tror där finns en äkta psykisk osundhet, medan Hannah verkar gilla bilderna men anser att Ballen spelar).

    Nu är jag klar med Ballen, även om jag fortfarande är nyfiken på vad andra triggas av.

  2. Jag spenderade mycket tid på Fotografiska den veckan och lyssnade i stort sett på alla Artist Talks; alla var olika, men mycket givande.

    Din ”bubbla” i samtalet med Roger Ballen märktes hos oss i publiken bara som att du gav Joyce Tennesson utrymme för sina tankvärda reflektioner. Och var det inte Jimmy Nelson som frågade om hur Ballen ställde sig inför påståendet att utnyttja sina subjekt? Svaret var bra om än i litet arrogant ton.

    Innan samtalet hade jag sett på utställningen och gillade den inte, men skam den som ger sig så jag kom med på den guidade visning som Ballen höll. Här var han relativt tydlig i hur han tänkt kring sina bilder och sitt skapande. Vet inte om jag därmed faller inom de 10% ”som förstår hans konst”, men jag lärde mig i alla fall att uppskatta bilderna mer – särskilt de som har en anstrykning till humor mitt i det absurda. Han kanske inte är galen, men väl excentrisk.

    Intressant diskussion i avsnittet också om att ”mata sina mörka och ljusa vargar” och vart det leder i ens fotograferande. I genusfrågan är det väl inte så enkelt att kvinnliga fotografer drar åt det ljusa och manliga åt det mörka. Cindy Sherman t ex har nog matat sina mörka vargar.

    Tack för suveränt avsnitt!

    Jag tog litet bilder vid dina Artist Talks, de finns här: http://contextphoto.com/albums/dd15f68207cfc5939da6667e0163aae5/

    //Martin

  3. Jag ÄLSKAR att ni skriver här överhuvudtaget, och ännu mer när ni ger er tid att gå på djupet som ni gör här.

    Om det är sant som de säger, att man har de lyssnare man förtjänar; då är det i alla fall någonting vi gör jävligt rätt.

    Tack!

  4. Tack för ett jätteintressant samtal om en fotograf vars bilder och person inte riktigt lämnar mig ifred.
    För fem-sex år sedan lyssnade jag till Roger Ballen på en fotofestival utanför Oslo. Fascinerande, men han provocerade oss i publiken genom att vara hemlighetsfull huruvida han iscensatt eller inte. Onödigt mystifierande av sig själv tyckte jag då eftersom han ställde sig i vägen för sina egna bilder.

    Nu fick jag chansen att komma lite närmare; din intervju, visning av utställningen, föredrag på SFF och lite privata samtal. Och det gör skillnad. Visst är han en udda person. Jag stod rakt framför podiet under intervjun och trodde han naglat fast blicken på mig, uppfordrande, men något jag kan uppskatta. Men så småningom förstod jag att blicken gick tvärs igenom eller några centimeter över.

    Men jag tycker att han bemöter kritiken, förmodligen för att det spelar roll. Bara genom att bygga upp interiörerna sopar han ju undan alla tveksamheter om iscensättning. Starkt! Filmen bidrog (som de ofta gör) till min förståelse.

    I motsats till Joyce Tenneson så blir jag skeptisk när ”mannen” och ”verket” blir för mycket ett och självdistansen och humorn försvinner. Vill gärna peta lite på eller kittla under armarna. Frågade honom om vad han ansåg motsatsen till absurd vara och uppfattade att han höll med mig om att det handlar om meningsfullhet.

    Så jag tycker mig ana en djupt kännande och kanske tom. längtande människa. Hans konstnärskap och formuleringsförmåga får i varje fall för mig mycket annat att framstå som rätt ytligt.

    Så jag glad och tacksam att få bli berörd och oroad. Ingen lättsmält underhållning och förbi vad jag tycker om eller inte.

    -Göran, du uttalar mitt efternamn alldeles utmärkt och jag är glad för din glädje över vad jag presenterade mot slutet av kvällen på CFF. Jag blir själv uppmuntrad av de fotografer och konstnärer som faktiskt vågar växa, förändras och kanske tom. hela. Vi produktifierar oss så lätt, fortsätter på spår som fungerar och som det betalas för. Fastnar i en i bild eller idé om oss själva.

    Jag har aldrig haft en bild av vad det är att vara fotograf. Alltid bara känt en lust att hålla på och en riktning. Vägen har blivit nog så krokig genom åren och är det fortsättningsvis.

    /Ivar

  5. Pingback: Gillar vi bara sånt som andra gillar? #blogg100 | Kristina Alexandersons blogg

  6. Tack för kommentaren, Ivar. Ska bli spännande att se vad som blir av ditt stora projekt.

  7. Nu har även denna lantis tagit sig till storstaden för att bland annat se Ballen. På tåget dit lyssnade jag färdigt på podcasten. Men jag började min dag på Millesgården med Man Ray, som även han har ett sorts mörker. På fotografiska började jag högst upp för att släcka törsten och såg därför Julia Fullerton-Battens bilder först. Jag blev djupt berörd trots att jag oftast inte gillar arrangerade bilder. Sen kom jag till Ballen. Vilket skämt. Löjligt. Visst kan jag kanske förstå honom om jag lyssnar och tar in allt, men jag vill inte. Det är tydligt att han leker med mörker, men kanske inte sitt eget, utan betraktarens. Kejsarens nya kläder. Vilka karaktärer! Vilka miljöer! Och så gör han det till en lek. Nej, jag köper inte Ballen. Görans eget mörker tror jag inte heller på. Kan man välja väg så är det inte äkta mörker. Väljer man mörkret är det inte heller äkta. Det J H och Petersen pratade om i filmen var en väg ut ur mörkret som J H valt och Petersen var rädd för, för att han då skulle förlora något i sitt skapande. Äkta mörker väljer man inte, det är inte ett vägskäl. Däremot kan man kanske hitta en väg ut ur mörkret, den vägen kan vara bilder. Att ”tävla” om vem som har störst mörker är inte äkta, att säga sig ”förstå” Ballen för att man kan hantera hans lek med psyket är ingen prestation i mina ögon. Jag förstår verken, men jag beundrar dem inte.Glöm inte att pinhola idag! Tack för fantastiska poddar som når högre och högre nivåer!

  8. Linnéa, jag HAR glömt att pinholea, och jag kom på det i exakt det ögonblick som jag läste din kommentar. Självklart skäms jag som en hund, men det var så att några gamla vänner bjöd på lunch och så gick tiden och pinholeandet glömdes fullständigt bort.

    Bra och insiktsfull kommentar, by the way. Jag förstår din tanke om att man inte kan välja bort ”äkta” mörker, eftersom det inte är fullständigt becksvart om man ser så pass mycket ljus att en valsituation återstår. Däremot tror jag att många som valt mörkret är blinda för de steg som ledde fram till detta val. Men den ena människans situation liknar inte den andras.

    Vi ska fortsätta podda av bara den, och att döma av din kommentar tror jag att du kommer att gilla onsdagens avsnitt med Anna Clarén.

    Tack för att du kommenterar, det uppskattar jag mycket.

  9. Pingback: Avsnitt 69: Fotoböckernas fotobok | Bildradion

  10. Pingback: Starka intryck av Roger Ballen | Bildligt Talat

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.