Bildradion

Podcast om fotografi med Göran Segeholm

Skrattar så det gör ont

| 5 kommentarer

Jamen så klicka på bilden då!

Jag skrattar sällan åt fotografier. Humor och fotografi är svårt. De två säkraste korten torde vara 1: Innehåll som är kul i sig självt (slapstick, någon snubblar) och 2: skylthumor (någon har uppenbart brutit mot ett förbud, felstavningar, syftningsfel och så vidare). Men inte ens när jag ser den typen av bilder brukar jag skratta högt, möjligen dra en gnutta på munnen.

Men i veckan ramlade jag över den norska fotografen Nina Strands bok ”Hur tycker du själv att det går?”, och jag skrattade så det gjorde ont när jag läste den. Aldrig, aldrig, aldrig att jag skulle trott att fotonoveller skulle vara någonting för mig. Jag minns med förskräckelse och rodnande kinder vissa fotonoveller i samma anda som Bullens klassiska brevfilmer som jag läste i min ungdom.

Men Nina Strand träffar en helt annan ton, någonstans i trakterna av Rocky, Berglins och Jan Stenmark. Hennes bok handlar om självhjälpscoaching och strävan efter att finna sig själv. Mycket är samtal, som till exempel:

– Förstod du det jag sa nu? 

– Inte helt, men jag hoppas ofta att det ska komma något mer som kan ge mig en ledtråd till vad du talar om. 

Fan vad kul det är när man hittar saker som är jävligt bra fast de strider mot allt man trodde sig veta.

5 kommentarer

  1. Kan hålla med, men skrattar inte så det gör ont. Tror man måste vara i rätt stämning eller titta på flera stycken för att komma in i det.
    Det är alltid bra att upptäcka att tidigare principer inte gäller, och att vara vaken för det!

    Det är sällan en bild får mig att skratta och oftast handlar det om bilder av nära och kära som inte kan kallas allmängiltigt roliga, som t.ex. denna:
    http://www.flickr.com/photos/cheffalo/6384482849/in/photostream/
    Blandade, till synes felplacerade, ansiktsuttryck är nog det mest humoristiska, som sista bilden i serien du visar här.

  2. Jag tycker att din bild är *lite* rolig, men funkar naturligtvis bara fullt ut för er som känner Rut.

    Där ligger säkert också en förklaring till varför Ninas fotografiska seriestrip inte funkar så bra som stand alone. Genom att läsa hela boken får man ett förhållande till människorna som är nödvändigt för att det ska bli jättekul. Samma sak med serien Rocky, som jag vill läsa varje dag. Det är karaktärerna man skrattar åt (eller med), inte lika mycket situationerna i sig.

  3. Perfekt exempel! Minns när jag och en kollega läste massor av Rocky-strippar i följd, på mitt dåvarande arbete. Det gick inte att jobba mer den dagen. Men en och en, t.ex. i någon av dagstidningarna, drar man bara lite på munnen ibland.

  4. Just med Rocky händer det att jag skrattar rakt ut även för en enda strip. Men så är jag ju tillvand.

  5. Den här bildserien är ju helt obetalbar liksom citaten ur boken. Jag vill inte påstå att jag skrattar högt, men mungiporna är är väldigt nära öronen. Känner att jag verkligen skulle gilla Nina Strands bok. Tack för tipset och för en intressant och underhållande blogg.

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.