Bildradion

Podcast om fotografi med Göran Segeholm

Avsnitt 38: Jim, you don’t have to ask

| 15 kommentarer

Bang Bang Club

Två frågor om bildjournalistik:

1. Hur kan en av världens främsta bildjournalister, James ”Jim” Nachtwey, sälja sitt namn till Syriens diktatoriska regim för 25 000 dollar?

2. Timing och framing, visst – men editing då? Om bildjournalisters ovilja att prata om photoshop.

Pawel Flato och Göran Segeholm är värdar för denna rekordlånga djupdykning där följande ämnen och namn också dyker upp:

  • Kevin Carter
  • Greg Marinovich
  • Paul Hansen och boken om Kronprinsessans bröllop (och hur den skulle ha blivit om Lars Tunbjörk istället fått uppdraget)
  • Robert Capas gyllene regel om närhet
  • Martin Nagys hårda slit med den nya webbplatsen.

Länkar:

Play

15 kommentarer

  1. Det är intressant att se vad folk gör med sina raw-bilder. Det enda exemplet jag kan komma på där man enkelt kan jämföra olika versioner är här, dock ingen journalist: http://www.chromasia.com/iblog/
    I nedre högra hörnet av bilden finner man Show the original.

  2. Tack för en nyttig diskussion. Det borde inte vara så svårt att stå för det man gör i PS och tala öppet om det.
    Göran; du behöver inte övertala mig, jag ställer gärna upp!
    /Serkan

  3. Härligt Serkan. Då får du ta din Stratocaster och åka ut till Hökarängen någon dag framöver.

  4. Tack för två semesterfilmtips, när gråhet och regn stundar är min dag räddad. Vill passa på att tipsa om en annan film som berör ämnet på ett oerhört koncentrerat, provocerande och osmakligt sätt, men oerhört tankvärd kolla in ”enjoy powerty” av Renzo Martens. Ämnet intresserar mig, väldigt nöjd över att du och Pavel ofta snurra kring det. Jag arbetar med utvecklingssamarbete och ser mycket som behöver förändras i hur vi förmedlar bilder av andra. Det är inte bara en fråga om journalistik utan kan kopplas till mänskliga rättigheter om hur vi bygger eller raserar människovärdet genom beskrivning av andra. Frågan jag ställer mig är vad blir resultatet av bilden av gamen och barnet.

    Några tankar:
    Snacket om att få kolla raw-filer kan jag förstå i någon sorts pedagogisk mening för att synliggöra bildbehandling som berättelseteknik och få med det i bildsnack. Men kan också vara kontraproduktivt. Bör inte bilden stå på egna ben som en utsaga från en fotograf precis som texten från en journalist/författare. Är inte risken överhängande att det blir någon form av bevisföring som ändå inte är relevant. Trovärdigheten bör byggas med andra medel. Manus eller skisser finns oftast inte heller tillgängliga i andra genrer annat än då det handlar om tillblivelseprocessen av ett verk, eller som intressant kuriosa om konstnären, ofta efter edens död, på museum.

    Det dokumentära fotografiets trovärdighet byggs på en alldeles för skör grund, det skapar ängslighet och kanske rent av feghet. Kanske handlar det inte om att det för fotografer inte finns utrymme till specialisering och därigenom bygga upp sin trovärdighet. Kanske handlar det om slappa fotografer som finner sig i en ganska glassig och ansvarslös roll på en redaktion Jag tror bildens som sanningsvittne är på väg att försvinna. Jag tror på kloka bildbetraktare som med textanalogin kan kritiskt förhålla sig till skribenten och textformen. Jag tror på en bredare mer transparent och mångbottnad dokumentärfoto genre. Men bildjournalisterna måste ta fighten med både allmänheten och sina redaktioner.

  5. Klokt inlägg som vanligt, Dick.

    Det där med råfilerna är jag intresserad av som undersökande journalistisk i sig, inte som någon ständig kontrollinstitution. När jag varit moderator i bildtävlingar har jag sett en och annan råfil och blivit ganska förvånad. Jag har också sett många fotografer som hellre dragit sig ur tävlingen än att skicka råfiler för granskning av juryn.

    Paradoxalt nog tror jag att det bästa som kan hända för det dokumentära fotografiets trovärdighet är att tona ner det estetiska och lägga mer tonvikt på ämnet som sådant. Tyvärr kräver det en intresserad publik, vilket är en bristvara idag. Snabbt och lättbegripligt säljer bäst.

  6. Tycker inte att vi ska missa det faktum att raw-filer och hela inspelningar, anteckningar och alla citat är ett arbetsmaterial. Det är bara en lite del av det journalistiska arbetet. Det finns anledningar att skydda källor respektera individers vilja att inte förekomma i publika sammanhang.
    Precis som Dick skriver. Trovärdigheten behöver byggas på stadigare grund.
    Hur kommer det sig att Studio etts intervju med den egna korren i mellanöstern är trovärdigare än en bild som en fotograf exponerat, redigerat och valt ut för att beskriva en situation?
    Det finns en grundläggande övertro hos den enskilda betraktaren att vad den kan ser utifrån sina egna fördomar är sanningen.

  7. Absolut är det arbetsmaterial, Karl. Det gör mig inte mindre nyfiken på att se det, precis som jag gärna tittar på Robert Capas kontaktkartor, Stina Dabrowskis mindmaps (om hon nu gör sådana) eller lyssnar på diskussionen i debatt-redaktionen kring vem man ska bjuda in eller inte.

    Jag är intresserad av att titta bakom kulisserna för att förstå processerna och arbetsmetoderna. Det trodde jag att alla var som är intresserade av journalistik?

  8. @Dick:

    ” Kanske handlar det inte om att det för fotografer inte finns utrymme till specialisering och därigenom bygga upp sin trovärdighet. Kanske handlar det om slappa fotografer som finner sig i en ganska glassig och ansvarslös roll på en redaktion Jag tror bildens som sanningsvittne är på väg att försvinna. Jag tror på kloka bildbetraktare som med textanalogin kan kritiskt förhålla sig till skribenten och textformen.”

    Håller helt med.
    Så länge många inom pressfotografkåren, och redaktionsledningarna, inte ser tidningsfotografens roll som först och främst journalistisk, snarare än någon slags bildsättare, så stannar det oftast vid det ytliga och banala.

    @Göran

    ”Snabbt och lättbegripligt säljer bäst.”

    Fast hur bra säljer det egentligen? Jag syftar på dagspressen. Upplagorna går neråt och man har fjärmat sig mer och mer från gedigen, traditionell journalistik och ersatt den med mer och mer lättsmält gods (såväl i text som bild), som det blir svårare och svårare att motivera höga prenumerationsavgifter för.
    Om kåren gjorde som du säger, ökade fokus på intressant innehåll, så tror jag det finns en stor publik.
    (Ett intressant exempel är SvT-programmet ”Min sanning”, som i princip är ”back to basic” och som blivit en tittarsuccé: en gäst, gott om tid, en påläst och kunnig programledare som, nog så viktigt i sammanhanget, inte gör anspråk på att vara stjärnan i programmet.)

  9. Pawel, jag hoppas att du har rätt. Men det handlar inte bara om bilden av att att snabbt och lättbegripligt säljer, utan också om resurser. Det kostar att göra bra journalistik.

  10. @göran ja ok. Jag förstår din nyfikenhet. Absolut intressant att titta på för att studera processer och arbetsmetoder. Men att tittare/läsare/lyssnare skulle ha rätt till det eller att det automatiskt skulle vara något lurt om inte fotografen visar sina raw-filer det är en mycket olycklig utveckling. Det finns ingen sanning i raw-filerna utan det handlar alltid om ett berättande, utifrån förutsättningar som kan vara, allt ifrån kulturella till ekonomiska, tid, slentrian och vad som säljer/förväntas. Men jag ser de som delar i en större fråga om journalistiken och inte har något specifikt med bilder att göra.
    Absolut borde det forskas på journalistiska arbetsmetoder oavsett om vilket verktyg. Men, det typiska men ;) min sanning om hur verkligheten bakom en bild är kommer alltid vara lite olika andras sanningar. Och eftersom vi bara pratar om en liten del av förutsättningarna, om man får se originalfiler, så skapar det som jag ser det, en falsk trygghet om sanning. Precis som ni säger i programmet, att det skulle ge bilden mer värde om den inte är efterbehandlad? Kritiskt granskande av var som förmedlas är en bättre väg att gå.
    Men jag delar din nyfikenhet på filerna. Helt klart. Även om mina raw-filer inte är det jag ser på plats, utan bara det bästa utgångsmaterialet för att få en bild som representerar det jag upplever på plats.

    Glömde säga, tack för en bra programserie! Verkligen.

  11. Detta program väckte många tankar. Det är kul att höra Göran och Pawel slänga käft. Pawel klok och eftertänksam, Göran ettrig :-) Det går bra ihop.

    I sakfrågan tror jag den fotografiska bilden är överskattad som sanningsvittne. En raw-fil har kanske bättre ställning som autentisk än en JPG-fil, men om fotografen inte använder raw? Det är mycket slentrian kring detta, en fördom att raw-filen är tekniskt överlägsen. För praktisk användning behövs den sällan numer. Man kan vända på det och säga att ju mer avancerad kamerans inbyggda bildbehandling är, desto mindre skäl finns att använda raw.

    Så har vi detta att Photoshop kommit att bli synonymt med efterbehandling. Grattis Adobe, ni har lyckats lägga vantarna på fotografernas pengar!

    Som mottagare av det journalistiska budskapet måste jag tänka själv. Det gäller både bildjournalistisk och textjournalistisk. De flesta kanske inte gör det, vad vet jag? Men varken bilder eller text bevisar egentligen något. Den som söker sanningen måste förhålla sig öppen och jämföra många källor. Och en välskriven text med personligt engagemang bakom kan gripa tag i läsaren minst lika bra som en spektakulär bild. Som exempel tänker jag på en redogörelse från Kalifatides, nyligen publicerad i någon svensk dagstidning, om ett aktuellt besök i Aten. Som han skriver behövs inga bilder. Men alla kan inte skriva som han, och alla är inte heller intresserade av att läsa text. Då kan bilden spela en viktig roll. Men om avsikten är journalistisk måste den ändå kommenteras och förklaras. Det är min bestämda uppfattning.

  12. Karl, du har sporrat mig att skriva en nytt blogginlägg. Återkommer alltså.

    E-G: Hur du kan få det till att det är en ”fördom” att råformatet är överlägset jpeg är en gåta. Men nog om detta, det är snarare en diskussion för forum som Fotosidan.

    Jag håller med dig om att bilden, i journalistiska sammanhang, i regel inte bör stå ensam.

    • Om råformatet: jag håller med om att den frågan är en ren teknikfråga som kanske inte ska diskuteras här. Jag har i själva verket diskuterat den på Fotosidan. Men jag undrar om du läste vad jag skrev. Jag säger alltså att råformatet inte alltid behövs. Det används slentrianmässigt, vare sig det ger en mer användbar bild eller ej. Den fotograf som kommit till denna slutsats och således inte använder råformatet kommer då inte att kunna tillhandahålla någon råfil som bevis för bildens autenticitet. Och då faller hela din tankegång om att fotografen måste vara beredd att överlämna en råfil för kritisk granskning. Och det anser jag är helt OK.

      Den som erfarenhetsmässigt finner att råformatet ger bäst resultat för de egna fotona ska naturligtvis använda det. Vad jag är ute efter är den myckna slentrian som finns runt fotograferingen. Om du stöter på en ”självklar” sanning bör du omedelbart ifrågasätta den. Tycker alltså jag :-)

  13. Om råformat behövs eller inte får var och en bedöma från gång till gång. Jag menar bara att det ur ett tekniskt perspektiv alltid är överlägset jpeg. I övrigt håller jag med dig om att allt som ses som självklart bör ifrågasättas.

    • Att råformatet ur ett tekniskt perspektiv alltid är överlägset jpeg bör ses som självklart. :-D

      I rest my case!

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.