Bildradion

Podcast om fotografi med Göran Segeholm

Avsnitt 15: Smakpyramid

| 5 kommentarer

Tema: Smakpyramid

  • Kan man göra en ”smakkarriär”?
  • Vad skiljer ”folkligt” från ”finkultur”?
  • Hur ska Simon Cederqvist komma in på ”de fina gallerierna”?
  • Varför pratar vi mer när vi tittar på Brutus Östling än på Marcus Bleasdale?
  • Varför innehåller historiska fotoböcker så få ”feelgood-bilder”?

Där är bara ett axplock frågor som du aldrig lär få svar på om du inte lyssnar på veckans avsnitt.

Play

Länktips:

5 kommentarer

  1. Mycket intressant avsnitt. Om saker som jag funderar en hel del på. Man kan nog säga att det tar 10.000-20.000 timmar att bli en riktigt bra fotograf, men hur lång tid behöver man för att bli en riktigt bra bildbetraktare? Det kanske rör sig om samma tidsaspekt? Och sedan är det ju mycket individuellt hur lång man når dessutom.
    Jag börjar att få ett mycket bra öga för vad som rör sig i fingallerierna, men det hjälper mig föga för att själv kunna åstadkomma sådana verk. Det är helt enkelt ett kanske oändligt arbete som återstår. Ibland försöker jag att ta upp lite av den här problematiken i min blogg.
    Tack igen för dina tankar.

  2. Angående Marcus Bleasdale så var hans bilder fantastiska, även om det känns som ett hemsk ord att beskriva människors olycka med. När jag gick runt på mässan och tittade på hans foton mådde jag riktigt jävla dåligt. Jag kände skam för västvärldens passivitet, sorg för dessa människors öden och när bildserien kom med det lilla barnet som dog och människorna som stod och grät runt den pyttelilla kistan, då vände sig magen och kalla kårar kom över ryggraden. Så ordet fantastiskt är egentligen helt på sin plats, för att han kan få någon att känna så.
    Teorin om att det inte finns feel-good bilder i historien kan man egentligen dra paraleller till det mesta. Ett störelsemoment, något defekt och något avvikande ger karaktär och väcker frågor. Likadant resonerar nog de flesta om människor, de lite mörka och svåra är inte lika lätta att läsa av och någon som är fulsnygg är mer intressant i längden än någon med ett ”perfekt” yttre.
    Jag har dock en felande länk i kedjan här nu, en bild som inte är tung eller sorglig som finns med i The Photobook och som jag personligen anser kan tilltala både den vana, och den ovana iakttagaren.
    Tyvärr har jag inte boken här och kan bläddra i den, men det är ett foto i sepia som föreställer en landskapsvy där en massa människor har samlats på något stort gemensamt firande. Jag kommer ihåg en man med en klassisk gubbrutig keps och en ung kvinna i gräset som tuggar på ett grässtrå.
    Det är en vacker bild som är fin vid första anblick, men är komplext uppbyggd med massa detaljer som ger så många obesvarade frågor. Vad tittar alla på? Vad gör de där? Hur känner de varandra?
    Bilden växer varje gång man ser den för man hittar något nytt hela tiden.
    Keep up the good work!

  3. Mats: Ända sedan jag första gången hörde tiotusentimmar-teorin så har jag undrat om den är giltig även för fotografi. Är det ett övningsämne på det sättet? Tusen timmar, absolut. Men exakt vad är det som blir bättre därefter? Men helt klart är att de timmar man lägger ner på utställningar och med näsan i fotoböcker ger något slags resultat, där har jag lättare att acceptera tiotusentimmars-tänket (även om min ryggmärgs-skeptisism sätter in så fort någon vill sätta siffror på själsliga förmågor och oförmågor).
    Sambandet mellan förmågan att se och förmågan att göra är kul att tänka på, kanske värd ett eget podavsnitt någon gång i framtiden. Jag har mött människor som fått ett bildintresse genom sin egen fotografi och senare helt slutat fotografera när de utvecklat sin bildsmak. Man kan kalla det att ge upp, eller att komma till insikt om den egna förmågan.
    En annan fråga: Skulle vi tordas påstå att man som fotograf inte kan ”nå över” sin egen smaknivå? Är det möjligt att prestera ett njutbart resultat för människor som nått längre i sin smakutveckling än man själv?
    Lojs: Tack för ett kvalitetsinlägg. Om man ser på Bleasdales bilder med ögonen ”det som berör mig är bra”, så är de oerhört bra. För mig finns redan där ett tanke- eller känsloskav som har att göra med kontrasten mellan min estetiska njutning och det bilderna avbildar. Ser man på bilderna med ögonen ”det som lyckas förändra verkligheten till det bättre är bra”, så är jag mer osäker. Det faktum att jag känner någonting påverkar inget. Gör hans bilder mig mer benägen att agera? Kanske inte, här finns en risk att jag uppfylls av en känsla av uppgivenhet och att det jag eventuellt skulle kunna göra inte spelar någon roll, typ ”pengarna hamnar ändå bara hos lokala makthavare”.
    Instrumentellt sett tror jag mer på Malin Hoelstads bilder. Där finns trots allt ett ljus som får mig att känna att min insats faktiskt har betydelse.
    Undantag finns, som alltid. Bilder behöver inte vara tunga eller sorgliga, de kan också vara banbrytande. Ansel Adams bilder dyker alltid upp när vi pratar fotohistoria, och de ger inget tankeskav. Anledningen till att han finns med där han gör är att han var en fantastiskt duktig hantverkare samt att han erbjöd en stil som var ett friskt brott mot den vid tiden dominerande piktorialistiska stilen.
    Andra är Robert Mapplethorpes bilder av nakna män. Knappast sorgliga eller tunga, men utmanande.
    Keep up the good work du också.

  4. ”Gör hans bilder mig mer benägen att agera?”
    Jag tror att både Marcus och Malins bilder behövs för att man ska kunna se hur illa det kan vara, men att det också kan bli bättre. Därför är alla dessa hjälpgalor så genialiskt uppbyggda för de får en att må dåligt med all svartvita reportage om svältande barn men visar också glada barn som spelar fotboll tillsammans med Mikael Persbrandt.
    Men ofta väljer nog människan den passiva vägen, kommer med undanflykter om att pengarna inte går till någon nytta eller slutar bry sig när effekten av bilden har trubbat av.
    Jag tror egentligen inte jag tillför något nytt till den här debatten, men som den citathora jag är vill jag bara få passa på att ge ett utdrag ur filmen Hotel Rwanda mellan en journalist och ägaren av hotellet;
    Paul Rusesabagina: I am glad that you have shot this footage and that the world will see it. It is the only way we have a chance that people might intervene.
    Jack: Yeah and if no one intervenes, is it still a good thing to show?
    Paul Rusesabagina: How can they not intervene when they witness such atrocities?
    Jack: I think if people see this footage they’ll say, ”oh my God that’s horrible,” and then go on eating their dinners.

  5. 1000-timmarsteorin verkar giltig på det mesta tror jag. Och jag upplever att den absolut är det på fotografi. Tusen timmar hade jag nog gjort redan innan jag blev 17 år. En fotograf med bara tusen timmars erfarenhet tycker jag är snudd på en nybörjare. Jag kom nog aldrig längre än till 5000 timmar vid 21 -22 års ålder, då jag slutade att fotografera. Efter ett ett femton års uppehåll så började jag igen. Och år 2000 beräknar jag att jag att jag uppnådde 10.000 timmar eller något ditåt. För då hände något märkbart med mitt fotograferande. Jag hade kommit över en tröskel. Det är den viktigaste händelsen i mitt fotograferande.
    Att den egna förmågan att göra bilder alltid ligger efter förmågan att ta del av andras bilder är nog trolig i de flesta fall.

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.