Bildradion

Podcast om fotografi med Göran Segeholm

Avsnitt 13: Ett äkta porträtt

| 12 kommentarer

Om vad som är ett bra porträtt, hur man måste tänka för att ta det och om att gå igång på det specifika eller på det allmängiltiga.

Play

12 kommentarer

  1. Intressant sätt att se på bild kanske lite akademsikt. Hur lägger man in ordet porträtt av en blomma, fågel, djur.

  2. Jag menar inte att man tar ett porträtt av en blomma, men jag menar att sättet på vilket man fotograferar en blomma är beroende av om man är ute efter det specifika eller det allmängiltiga. Det är två olika sätt att se. Ser du individen, eller ser du en större grupp som individen representerar.
    Eller ännu mer förtydligat: Om du möter en busschaufför – ser du personen innanför uniformen eller ser du bussbolaget?
    Vissa människor har förmågan att alltid se individen först, andra ser i första hand samhällsfunktionen.
    Akademiskt… vet inte. Vad betyder det egentligen?

  3. Ett av de intressantaste avsnitten för mig hittills. Det är härligt när man känslan av att något trillar på plats. Självklart är ett porträtt mer än en bild av en människa!
    Jag tågpendlar i Tokyo ett par timmar varje dag så det blir en hel del podcaster, ofta om fotografi. Precis som din bok ”Konsten att…” tillför Bildradion ett perspektiv som jag saknar i andra media.
    Keep up the good work!

  4. Bra och lärorikt

  5. Hej,
    Vilken guldgruva detta är, inte bara kan jag sitta på tåget och bli inspirerad, jag får mig oxså en funderare på vad jag sysslar med. Måste säga att kvaliteten blir bara bättre och bättre, roligt, för jag rekommenderar dig till alla jag känner (som är bildintresserade). Förra avsnittet berättade du att du gjort UR-akademin, jag började garva rakt ut på tåget. Inte åt din serie, den missade jag, men jag fick en flashback till avsnittet när det bakades kötttårta, det var riktigt kul…

  6. UR-akademin är kulturhistoria. Jag har förstått att det går att låna på VHS från vissa bibliotek. Mitt program minns jag låg granne med ”lär dig tala inför grupper” (eller liknande titel, rätt innebörd i alla fall) i programblocket. Och första året lär det ha gått en serie om hur man mjölkar en get. Gröna vågen, det var tider.

  7. Jag börjar ana oråd. Antingen lyckas du tala om allmängiltiga saker där alla fungerar på samma sätt och har samma känslor och åsikter, beroende på att du formulerar frågeställningarna på ett rätt och slipat sätt, eller så är vi otroligt lika vad gäller snart sagt allt du talat om i dessa 13 avsnitt! Det är hur som helst ett sant nöje och en stor lättnad att höra dina resonemang och analyser av både bild och allmängiltiga mänskliga tankar och situationer då jag mestadels umgåtts med, arbetat med och dragit till mig motsatt personlighetstyp vilket oftast lett till friktioner och konflikter med tiden.
    Tack för att du gör bildradion, det har stärkt både självkänsla och självförtroende!

  8. Daniel, jag är lika förbluffad som du. Tack för att du lyssnar.

  9. Strålande som vanligt, även om jag letar mer efter en vacker bild än en berättelse med min kamera. Den fotografiska bilden har ett brett användningsområde, här får du läsa en liten saga saga ur bildens perspektiv:
    Det var en gång en tavla som hängde mitt emot en fondtapet. Motivet på tavlan var en parkbänk i vinterlandskap, lite snö och kala träd. Tapeten föreställde några björkar med nyutslagna blad som stog på en vitsippebacke i full blom. Ofta pratade de om människornas sätt att betrakta dem på, de var mycket medvetna om att de existerade bara för att de skulle ses på. Tavlan var avundsjuk på tapeten för att människorna visade en sån spontan och hjärtlig glädje vid åsynen av honom, själv tyckte hon att de ofta la pannorna i djupa veck och analyserade när de kom fram till henne. Tapeten däremot var avundsjuk på tavlans höga ålder och den respekt hon fick av människorna, på honom hade minsann barn kastat både bollar och kuddar. Tapeten hade hört från frun i huset att de snart borde tapetsera om nu när ”barna var större”, då var hans tid förbi medan tavlan förmodligen skulle flyttas till en annan vägg. Tavlan visste att hon skulle sakna sin vän fondtapeten, försökte ändå trösta honom med berättelser från sitt långa liv.
    En av favoritberättelserna handlade om när tavlan bodde i ett annat hus i ett rum fullt med andra tavlor. Närmsta granne var den vackraste bild som tavlan någonsin hade sett, hon hade bara sett den när den blev upphängd men hon glömmer den aldrig. När människorna gick runt och tittade så fastnade de direkt för vår tavlas granne, men efter en kort titt så gick de bort med besvikna miner, ofta med kommentaren ”jasså bara ett foto”. En del hade frågat mannen i huset varför fotot hänger där. är det någon speciell händelse? är det du som har fotograferat? Många frågor av samma slag fick alltid samma svar: ”jag tycker bara det är en vacker bild”. När tavlan frågade ”den vackraste bild som hon hade sett” om det alltid är så att fotografier alltid måste ha ett budskap, aldrig bara få vara vackra, fick hon inget svar. I en sådan stund av tystnad försökte tavlan få kontakt med den av de tavlorna i rummet som hon såg bäst, motivet på den var glada fyrkanter i olika storlekar. Hennes först fråga till sin synbare granne ”vad föreställer du?” skapade en kyla mellan de båda målningarna så länge de hängde i samma rum ”Jag är vad jag är” hade det näsvisa svaret blivit. ”Jag föreställer inget som någon människa sett, men det där förstår du säkert inte och absolut inte din käre vän fotografiet.” Tavlan blev mycket förnärmad när hennes närmaste granne blev förolämpad men valde att hålla tyst.
    Kylan emellan de båda målningarna tog slut en dag då det kom en man in som utropade ”en Mondrian”, för ett ögonblick så var det bara dessa fyrkanter på duk som existerade i hela rummet. Han sa också att ”dessa geometriska konkretioner gör mig galen, du ska få ett galet högt pris av mig”. Vår ägare tackade ödmjukt för det generösa budet och så blev vi andra bilder av med vår högfärdige konkretion.
    Tapeten tröttnade aldrig på att höra historien om den dyra tavlan, han kom alltid att tänka på att i tapetaffären som han kom ifrån fanns det gått om glada fyrkanter på rulle för 200 kronor löpmetern. Han tyckte också att fotografiet borde ha varit en tapet för då så slapp det att ha den tunga bördan att ha ett budskap.
    Kanske inte va så dumt ändå att bara vara en tapet.
    Kommer att sakna dig på fotomässan i Göteborg
    Hälsningar
    ”lita på din Olympus”

  10. Underbart inlägg, tack Sven. Kanske vi springer på varandra på Fotomässan ändå vid något tillfälle, även om jag inte håller några föredrag den här gången.

  11. Det är tur att du har så brett bildseende, en vanlig riddare av ”den berättande bilden” hade säkert tagit illa upp.
    Kämpa vidare för berättarkonsten genom fotolinsen, jag kanske kommer med mera inlägg från det ”spontanvackra”. Undrar just om det är rätt forum?

  12. Det slår mig omedelbart att porträttfotografens jakt efter ”den sanna bilden”, med öppna ögon utan skygglappar, kan appliceras på samhället i stort. Människors förutfattade meningar om än det ena, än det andra finns där, tjockt som ett oljebälte i mexikanska golfen. Man behöver inte en kamera för att visa hur man är skruvad men det kanske behövs en kamera för att visa att man har ett öppet sinne.
    Mycket bra bildradio! Det här ska jag spela upp för mina barn när det passar sig.

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.