Bildradion

Podcast om fotografi med Göran Segeholm

Avsnitt 10: Nypiktorialism inom bildjournalistiken

| 27 kommentarer

Sista avsnittet i provomgången. Blir det något mer Bildradion? Du får veta senast inom en vecka. Ur innehållet denna gång: Kreativitet som ger ångest. Alla är förlorare i tumnagelsfallet. Nypiktorialismen allt starkare inom bildjournalistiken (roligare och mindre akademiskt än det låter).

Play

Relaterade länkar (kolla gärna igenom dem innan du lyssnar):

 

27 kommentarer

  1. Phew! ;)

  2. Jag hoppas verkligen att du vill fortsätta göra bildradion. Jag tycker det här är kanon! Alltid intressant och väldigt trevligt att lyssna på!

  3. Det du gör är mycket föredömligt å jag hoppas verkligen att du fortsätter med Bildradion.

  4. Hurra, måndag morgon! Jag får lyssna på bildradion på väg till jobbet!

  5. Hej Göran,
    Din Bildradio är kanon och väldigt intressant.
    Har lyssnat sedan du startade.
    Hoppas du kommer att fortsätta med detta.
    Många intressanta ämnen har du på ett föredömligt sett tagit upp i dina program.
    Med vänlig hälsning
    Mats

  6. Hoppas också att du fortsätter att dela med dig av nyheter, iakttagelser, intervjuer med mer i bildradion.

  7. JO! fortsätt, om du orkar, vill och kan förstås. Alltid intressant och tänkvärt, både i smått och stort.
    Hälsningar
    Maria

  8. Gillar verkligen också detta jättemycket, och som någon skrev, det har blivit ett behov att lyssna ;-) Och ett sådant annorlunda sätt att ta till sig istället för att zappa runt bland bloggar, så orkar du hålla på, så lyssnar jag vidare!

  9. Trevligt inslag igen Göran, jag hoppas du fortsätter.
    Kör Pieter ten Hoopen fortfarande med analog kamera och film. Jag funderar på det ibland när jag tittar på hans bilder.

  10. Jag hoppas också att du vill och orkar fortsätta. Du kanske inte måste köra så ofta. Varannan vecka, en gång i månaden eller kanske helt enkelt när andan faller på.

  11. Alla: Tack för feedback.
    Joakim: Jag vet inte vad han använder vanligtvis. Till projektet Touche Moi använde han i varje fall film – i en panoramakamera.
    Sofia: Jag är tveksam till att varannan vecka skulle fungera så bra. Det gäller att hålla trösklarna låga, och det gör man genom att passera dem ofta.

  12. Måste stämma in i kören som ber dig fortsätta. Även om trösklarna behöver nötas så skulle jag inte vara den som gnällde på dig om du kände behov att slopa deadline-dag för att orka/hinna med.

  13. Fortsätt Göran! :)
    Ingen kommentar om nypiktorialismen just nu, men en annan sak kring nyhetsbilder. Jag upplever att många bilder ofta är väldigt mättade färgerna, har otroligt starka vinjetteringar och helt enkelt känns ”boostade” på alla sätt. Är detta någon sorts trend och hur länge har den hållit på i så fall? Och varför är det inte lika vanligt i lokaltidningar (vilket det enligt min minimala undersökning inte är)?

  14. Inslaget om Nypiktorialismen var mycket intressant.
    Hoppas givetvis på en fortsättning jag med. Om det inte blir det så vill jag tacka för det du ändå har åstadkommit med Bildradion. Du har givit mig nya tankar och idéer som jag nog inte hade tagit till mig annars.

  15. Det känns som om du har hittat formen och vi lyssnare har lärt känna dig. Hoppas att du fortsätter. Men musiken behövs kanske inte?

  16. Jag tror också på att hålla trösklarna låga. Prestationsångest mår man inte så bra av i längden. Däremot tror jag inte att du behöver passera trösklarna så ofta för att hålla dem låga men det känner du bäst själv. Vi lyssnare har dock nog inte lika höga krav som du själv har. :)

  17. Tack för svaret om Pieter ten Hoopens bilder Göran.
    Håller med flera här ovan, inslagen behöver inte komma varje vecka. Enligt min mening hade det faktiskt räckt med ett inslag i månaden, som ett månadsmagasin ungefär. Då skulle du ju dessutom har mer tid för att fara iväg och göra lite intervjuer, osv.
    Skulle vara kul att se fram emot ett välmatat podradioinslag i slutet av varje månad! ;-)
    P.S. Du skulle ju också kunna ta in lite gästreportrar som gjorde inslag åt dig.

  18. Jag tycker det är lite märkligt hur en bildstil som nypiktoralism så snabbt kan få så mycket utrymme och bli så ansedd/populär. Det finns så otroligt många sätt att göra bild på så egentligen borde det vara så att väldigt få bilder var i samma stil på tävlingar. Jag tycker det lutar åt att fotovärlden är ganska liten när en stil kan få stort utrymme på bekostnad av andra stilar. Eller så är jurys sammansatt av människor med för lika bildseende.
    Själv gillar jag denna typ av bilder men jag gör inte denna typ av bilder själv. Risken att stilen förbrukas är som jag ser det större när den får stor framgång, vilket jat tycker är tråkigt. Om något är väldigt ”inne” är det sannolikt att det blir väldigt ”ute” snart. Jag unnar gärna denna stil framgång men helst inte på bekostnad av andra stilar, ju fler stilar som får leva parallellt desto roligare och intressantare blir dokumentärfotovärlden, enligt mig.
    Jag kan se ett problem i att den journalistiska bildberättarformen börjar närma sig den poetiska, konstnärliga och fiction. Det är inte lika lätt att skilja på verklighet och fiktion bara genom att se bilden. Men jag tycker trovärdigheten borde ligga på ett annat plan. Det finns lika lite garantier för att en bild som är skarp och har realistisk färgsättning är ”äkta”. Jag kan tycka att det är viktigt att lära sig att det alltid är en fotograf mellan verkligheten och betraktaren oavsett vilken stil bilden har. Det blir en skola i subjektivitet som vi alla behöver. Jag tycker man bör titta på fotografens anspråk, utger fotografen sig för att vara bildjournalist bör jag kunna lite på att skildringen har en tydlig koppling till ett verkligt skeende trots att den är dramatiserad.
    Dessutom tror jag att betraktaren idag har lite mer koll på detta eftersom vi omger oss hela tiden av budskap som förmedlas via bild. Jag tror inte lösningen är att låsa in berättandet i en form utan jag ser lösningen i att förskapa förtroende för journalism. Detta förtroende tror jag byggs av att få fram mer långsamt berättande och att få bort lite supervinklat överförenklat berättande. Mer utrymme för berättande som lämnar utrymme för läsaren att reflektera.
    Jag har under drygt två veckor botaniserat
    bland andra podcasts om foto och måste säga att jag ännu inte har dykt på någon som är bättre researchad, bättre dramaturgiskt uppbyggd, gräver lika djupt i lika intressanta ämnen som denna. Jag hoppas såklart att du hittar utrymme att fortsätta. Fotopodcastvärlden blir av med en mycket intressant röst om du slutar. Jag tror att du har många många fler lyssnare som kan hitta dig om du inte slutar nu. I mitt botaniserande har jag redan dykt på några som övergett ett avsnitt i veckan men fortsatt med glesare utgivning, det verkar fungera, du får passa dig för att ge gödning åt trösklarna åt de växande trösklarna.
    Hoppas bildradion hörs i cyberetern snart igen!
    /Dick

  19. Om vi fortsätter så blir det nog ändå varje vecka, kanske med vissa sändningsfria veckor som förannonseras. Nötta trösklar är låga trösklar. Dessutom hinner en podcast bli bortglömd på en månad. Om jag vill behålla min fantastiska lyssnarkrets så måste det komma nya avsnitt tätare än så.
    Gästreportrar är jag lite osäker på – det skulle sätta mig i en redaktörssituation med en ny uppsättning utmaningar. Jag är ju, tro det eller ej, något av ett kontrollfreak vilket gör att jag skulle lägga lika mycket tid på coachning och redigering som reportern gjort på själva inslaget. Om du inte känner någon jävligt bra radioreporter som vill göra lite volontärarbete.

  20. Dick: Visst är det intressant att det svänger så fort. Just nu ligger det mycket fokus på att beröra läsaren inom bildjournalistiken och mindre fokus på att berätta (om man undantar berättelsen om den subjektiva upplevelsen som fotografen har).

  21. Hej, jag har nyss upptäckt din underbara insats för ett reflekterat bildsverige. Jag hoppas verkligen du mäktar med att fortsätta dela dina tankar. Du har en behaglig berättarröst, hatten av.

  22. Måste säga att jag håller med alla andra som ber om fortsättning, men hoppas att du i sådana fall står fast vid veckovisa sändningar. Jag tror att just regelbundenheten och det täta uppdateringsintervallet är viktiga faktorer för min uppskattning av programmet, naturligtvis tillsammans med den utmärkta mixen av aktualiteter och mer djuplodande innehåll.
    Vill också passa på att tacka så mycket för de program du har gjort, oavsett vad som händer framöver. Jag har haft stor glädje av dem.

  23. Jag har verkligen uppskattat dessa program Göran och jag hoppas som så många andra att du orkar fortsätta. Jag håller med dig om behovet av att ha täta uppdateringar. Hellre ofta med lite lägre ambition om så behövs emellanåt än ett tjockt fullmatat 4-timmars program man som lyssnare borde avsätta en stor mängd tid till.
    Jag uppskattade mycket dagens avsnitt och speciellt diskussionen kring nypiktorialismen. Jag anar dock att den inte är så uppskattad inom bildjournalistiken då den kanske inte är lika oförblommat och rent verklighetsskildrande som den ”klassiska” nyhetsbilden. Men personligen tycker jag det är helt naturligt att det i bildspråket ska finnas samma uttryckssätt som det finns i textspråket.
    Inom journalistik finns det ju ett brett accepterat spann från den sakliga, knastertorra språkstilen i ett TT-telegram till den gripande, subjektiva och värderande stilen i ett närgånget reportage om människoöden. Och däremellan har vi sakliga nyhetsartiklar, vinklade artiklar, debattinlägg, snyfthistorier etc. Överfört till bildspråk tycker jag det är naturligt att ett liknande spann finns där med.

  24. Jag håller verkligen med dig Stefan, varför är det så mycket diskussion om form när det gäller bildmediet.
    Som jag ser det är det fel ände att börja i om man ska ge för mycket restriktioner för det dokumentära bildmediet. trovärdigheten borde ligga på ett annat plan och det är denna trovärdighet som måste skapas.
    Fotografens anspråk på att vara dokumentär fotograf borde ge trovärdighet. Annars ger vi bara näring åt det som diskuterades i Paul Hansen och Haiti avsnittet och undergräver bildjournalistikens trovärdighet.
    /Dick

  25. Angående dina tankar om pictorialism i pressfotot så tänkte jag ”Hur skulle det se ut om texten i tidningen hade samma ansats?”
    Om pictorialism nu hålls fram i bildjournalistiken så kanske det är en föraning, eller en test, av vad media vill. Så det kanske inte dröjer länge innan vi har artiklar i tidningarna, med bild och allt, som berättar rena sagor och legender för oss. Syftet är väl som alltid att sälja upplagor.
    Jag hoppas att det inte blir så, men det känns inte helt otroligt.

  26. Jag kan inte släppa tankarna kring fenomenet ”läsarnas egna mobilbilder” och hur det borde påverka bildjournalister. Rimligen borde ju fenomenet upplevas åtminstone lite hotfullt. Som jämförelse – hur skulle skrivande journalister uppleva det om tidningar plötsligt började publicera läsarnas egna mms eller mejl som riktiga artiklar i tidningen?
    Min tes är att nypiktorialismens landvinningar inom bildjournalistiken kan ses som ett svar på detta. Man vill medvetet eller omedvetet framhålla och framhäva den professionella fotografens speciella kompetens och förmågor gentemot allmänhetens mer krassa och oförställda ”rakt på”-bilder.
    I takt med att fotointresset i samhället ökar och alltfler har bra kameror som förhållandevis lätt generar välexponerade och skarpa bilder så kan det väl också kännas bra att som professionell fotograf sticka ut och skapa något utöver detta som på ett väldigt uppenbart sätt blir något annat än det folk i gemen skapar själva. Kan även ur detta perspektiv ses som ett omedvetet eller medvetet sätt att stärka den professionella bildjouralistikens position. När man som läsare öppnar tidningen och ser bilder ska det bli uppenbart att det här skiljer sig påtagligt från de bilder den måttligt fotointresserade grannen visade från sin semester vid middagen igår.

  27. Jag tror att det ligger en del i det du säger. Samtidigt inser nog många att det inte finns en chans att vara överallt samtidigt. Det stora hotet skulle väl vara att tidningarna valde läsarbilder framför bildjournalisternas bilder vid tillfällen då båda alternativen fanns tillgängliga samtidigt.
    I den bästa av världar skulle förstås bildjournalisterna markera sin professionalism genom att leverera genomarbetade bildreportage, utförda med stor kunskap och känsla för ämnet. Men det är så sällsynt, så sällsynt.

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.