Bildradion

Podcast om fotografi med Göran Segeholm

Avsnitt 7: Tina Messing

| 17 kommentarer

_1020092

Hur kombinerar man ett fotografiskt projekt med arbete och vardagsliv? Jag pratar med busschauffören, skribenten och fotografen Tina Messing som just nu visar bilder på Spårvägsmuseet i Stockholm. Det handlar om metoder, drivkrafter och om hur man kan bidra till att skildra sin samtid med små medel. 23 minuter och rykande färskt, inspelat idag.

Play

Relaterade länkar:

Från aktuelltblocket:

17 kommentarer

  1. Sedan två månader tillbaka är min pocketkamera ALLTID med. Det känns skönt att inte missa några fototillfällen. Och kvoten vardagsbilder har ökat drastiskt.
    Jag vill precis som Tina slå ett slag för den lilla kameran!

  2. Skönt att få höra om fotograf som vars process inte är så rak. En kreativ ide som tar sin start i något som inte var tänkt så från början och som får fortsätta och som blir något när det sammanställs. En metod där bilderna inte produceras utan mer hittas på grund av utforskande och nyfikenhet. Det var ett mycket inspirerande avsnitt. Detta kanske gav mig tillräcklig spark i baken för att komma igång med den fotoblogg som jag så länge tänkt på.
    Är det någon av er läsarkollegor som har utforskat vilka bloggverktyg som fungerar bäst för en foto?
    Tack än en gång Göran, du knuffar mig lite framåt i mitt fototänk varje avsnitt. Du uppmuntrar även till att göra och inte bara tänka!

  3. har oxå alltid med mig min fed3 a när jag är ute

  4. Och jag kånkar alltid omkring med 1D… Har haft mardrömmar om tillfällen då jag varit utan kamera. Kanske skulle ha en lite mindre också.
    Tack för ännu ett inspirerande och idéskapande podavsnitt!

  5. Den där utställningen vill man ju besöka.
    En fråga om musiken du har i programmet: Det låter som skivrasp i slutet, har du använt musik från en gammal LP? Coolt i så fall!

  6. Thomas, jag önskar innerligt att jag hade någon kul historia att berätta om musiken, men tyvärr är det bara vanlig royaltyfri musik som följde med ett videoredigeringsprogram som jag använder.
    Tyvärr. Fast det svänger rätt skönt för att vara den typen av musik.
    Om Bildradion överlever sin provperiod på tio avsnitt så skulle det vara kul att någon gång göra en egen vinjett. Den här kan ju vem som helst komma åt att använda.

  7. Vilken avslappnad och härlig intervju! Det var mycket matnyttigt som ni båda bidrog med och jag gillar den hjärtliga och varma tonen er emellan. Själv blir jag rejält sugen på att ta mig till Spårvägsmuseet, köpa mig en bra kompakt kamera som mindre iögonfallande komplement samt påbörja ett fotoprojekt (i ungefär den ordningen)!

  8. Ja, visst blir man sugen på att sätta tänderna i något projekt. Tina var väldigt laid back och rak, lättintervjuad.
    Apropå inspiration: Jag trivs ju med mitt yrke och så, men lite beklagar jag att det jag gör är så sjukt överrepresenterat i media redan. Journalister intervjuar gärna varandra. Då vet man liksom vad man får. Tyvärr.

  9. Jättekul. Vilken inspiration man får.

  10. Gôtt inslag!

  11. Jag har ännu inte lyssnat klart på detta avsnitt (på mina bussturer till o från jobbet), men det kommer en hemresa i eftermiddag vilket jag längtar till…
    En liten kommentar angående Jesper Nilssons händelse tillsammans med polisväsendet.
    Du frågar, Göran, den andel av Aftonbladets enkätsvarare som uppger sig ha förståelse för polisernas agerande hur de tänker. Nu är jag inte en av dem som svarat på AB:s enkät men jag dristar mig ändå till att ge en reflektion kring händelsen.
    Först vill jag göra markeringen att jag inte anser att polisernas agerande är korrekt eller på något sätt försvarbart. De utnyttjar sin ställning till att förmå den enskilde (i detta fall Jesper) att göra något som han inte har några skyldigheter att göra. De hotar honom dessutom med repressalier som de heller inte har någon som helst grund för. För att citera Brasse Brännström: ”Fel, fel, fel, fel!”
    Men… Jag kan ha viss förståelse för deras agerande utifrån ett annat perspektiv. Jag själv är yrkesverksam inom en annan av samhällets ”blåljusorganisationer”. Vid i princip varje händelse jag är ute och agerar finns det en eller flera individer som fotografiskt dokumenterar mitt och mina kollegors arbete. Vårt arbete sker ofta under mer eller mindre extrem tidspress och det är många delikata beslut som måste tas vilka påverkar allmänheten på olika sätt. Att göra dessa överväganden och ta dessa beslut är svårt och måste ske med god kunskap, erfarenhet och högutvecklad fingertoppskänsla. Det är i sådana pressade situationer lätt att uppfatta olycksfotograferna (om jag får benämna dem som kollektiv så lite vårdslöst) som en belastning och ett stort störmoment. ”Måste de vara så påflugna med sina jätteobjektiv” eller ”Den där bilden kan väl ändå inte vara av allmänt intresse” är kommentarer som jag ofta får från mina inte lika fotointresserade kollegor. När det dessutom förekommer personer som med sin mobilkamera fotograferar olyckan, de drabbade och oss som arbetar för att lindra konsekvenserna, och de uppfattas som bara fotografera för att skicka in till en tidning för att chansa på att tjäna en hacka gör att omdömesryggsäcken kring olycksfotografer blir tyngre och tyngre för varje gång. Till slut blir den full och rinner över.
    Det kan tyckas oprofessionellt av oss, och är säkert så. Men det kan nog också tyckas vara ett högst mänskligt agerande. Jag kan uppmana läsarna av denna kommentar att själva reflektera över hur de skulle uppfatta situationen om man vid varje tillfälle man under extrem tidspress skall fatta viktiga beslut i sitt liv också tvingas ha personer, som man inte har den minsta relation till, fotograferande ens agerande och dem som besluten berör. Det är faktiskt påfrestande.
    De fotografer som på professionell basis agerar i det geografiska område där jag också verkar har jag genom åren lyckats etablera en yrkesmässig relation till och då går mycket av vår ofta gemensamma frustration att reda ut i en god dialog när tid finnes. Men till dem som till synes bara fotograferar för sitt höga nöjes skull kan man inte skapa en sådan relation och då måste man ibland välja att vara mycket rak i sin kommunikation och uppmana dem att visa hänsyn till mig som yrkesutövare men också, och kanske främst, till dem som är drabbade. Jag ser fortfarande på näthinnan en bild av ett äldre par som precis sett sitt hur brinna ner till grunden stå leende framför huset (för det är ju så man skall se ut på kort) fotograferas av den lokala tidningsreportern. En obra bild och i efterhand en jobbig bild för de drabbade. ”Jag log åt att mitt livsverk brunnit ner…”
    Med dessa många ord vill jag ge en annan sida av detta mynt som en förklaring (vilket är långt från ett försvar) till polisernas agerande, hur oprofessionellt, maktmissbrukande och i övrigt felaktigt det än må vara.

  12. Kloka tankar från dig David som var intressanta att läsa, jag tycker dock att den frustration du beskriver skiljer sig avsevärt från det poliserna gjorde. Poliserna missbrukade sin makt som givits av dem av det vårt tillsammans definierade samhällskontrakt.
    Du beskriver en mer mänsklig frustration som alla har rätt att känna. Man kan inte kräva av människor att agera fullständigt rationellt i alla situationer, inte ens om de är uniformerade.
    Har du några idéer på hur man skulle minska antalet situationer där du känner frustration och inte kan utföra ditt jobb ostört?
    En undrande
    /Dick

  13. Hej Dick!
    Kul att läsa din respons!
    Det finns flera saker som skulle kunna vara en framgångsrik väg.
    Det första är kunskap!
    Vi som ”blåljusare” måste skapa oss kunskap om hur media och fotografer arbetar och hur publicering går till. Vilka bilder tar man och vilka av dessa väljer man att publicera? Varför är man så närgången när man fotograferar? Varför tar man bilder som man ändå inte tänker publicera?
    Fotografer måste lära sig hur vi arbetar och vilka moment som är mer känsliga än andra. Man skall som fotograf också vara medveten om att arbetssätten är olika från en geografisk plats till en annan, från kommun till kommun. Fotografen måste också tydligt lära sig att signalera omtanke och hänsyn till såväl de drabbade som till oss som arbetar med räddningsarbetet. Jag upplever, som skrivet tidigare, att de professionella stillbildsfotograferna som har lokal anknytning har en större känsla och arbetar ”snyggare” än de stora drakarna och de som fotograferar rörlig bild. (Jag arbetar alltså inte i Sthlm, Gbg eller Malmö och konfronterar inte AB, Expr, DN, SvD dagligen…). Kunskap om varandras yrkesutövning är nog A och O.
    Vidare har .se-journalistiken lett till att det är större och större behov av snabba bilder. Mobilkamerabilder som publiceras direkt från telefonen och läsarbilder som ekonomiskt premieras. Jag förstår att publicisterna vill ha unika bilder, sådana som ingen annan har och där är ju allmänheten med sina bilder perfekta leverantörer. Men… Det bildas då också en gråzon mellan nyfiken-fotografen och den professionella fotografen där de etiska gränserna långt ifrån är klara. Har jag en situation där ett moment är komplicerat eller jobbigt kan jag ta en dialog med proffsen och säga att ”kan ni vänta med att fotografera nu så underlättar ni mycket för oss” och jag vinner respekt för det. Men den respekten kan jag aldrig vinna av nyfiken-fotografen för jag har inte juridiska skäl att hindra denne från att ta sina bilder. Relationen blir då synnerligen ansträngd och dialogmiljön obefintlig. Jag skulle därför gärna se ett mindre utrymme för ”läsarbilder” för publicering, särskilt när det handlar om att ekonomiskt premiera fotografen.
    Ömsesidig respekt och kunskap är nog sammanfattningen.

  14. Så om jag förstår dig rätt så kan du skapa en relation med vissa fotografer där nu sedan kan bygga upp ömsesidig respekt för varandras yrkesroll och få det att fungera.
    Men när det gäller nyfiken-fotografen så finns inte denna möjlighet eftersom det inte finns någon relation eller mötesplats där ni kan föra ett samtal och bygga respekt för varandra.
    När det gäller det juridiska resonemanget så gäller väl samma juridik för nyfiken-fotografen som för proffs-fotografen, skillnaden ligger väl mer i någon form av yrkesetik.
    Förstår jag dig rätt om att du menar att ett av de grundläggande problemen är att nyfiken-fotografens bilder efterfrågas av medier som betalar för det?
    Tankar jag får är, finns det något mervärde i att blanda in ”vanligt” folk i nyhetsskapande? Bidrar det till att människor känner sig mer delaktiga i samtalet och kan skapa demokratiprocesser som för vårt samhälle framåt?
    Har ”blåljus” organisationer något ansvar för att skapa kommunikationsarenor där förståelse och förtroende kan byggas med allmänhet och nyfiken-fotografer så som det idag verkar fungera med den lokala proffsfotografen?
    /Dick

  15. Intressant diskussion som jag inte ska gå in djupare i just nu. Jag vill bara säga att även om jag på något plan kan ha viss förståelse för de nämnda polisernas reaktion, så kan jag inte uppbåda någon förståelse för agerandet.

  16. @Dick: Det är lätt att generalisera kring olika fotograferande grupperingar, men just i begreppet professionell fotograf ligger också en professionalism kring att skapa en ömsesidig förståelse för varandras yrkesroller. Mina ogrundade fördomar påstår att nyfiken-fotografen har helt andra drivkrafter bakom sitt fotograferande, där den snöde mammon nog är den dominerande. .se-journalistiken driver på den utvecklinge med ”har du bilder, mms:a dem och du får x kr om de publiceras”.
    Det finns inget lagstadgat ansvar som pekar på hela ”blåljus-familjen” vad gäller information om arbetssätt etc. Dessutom agerar vi utifrån olika lagstiftningar. Polislagen, Hälso- och sjukvårdslagen, Lag om skydd mot olyckor, Kommunallagen, Förvaltningslagen etc. Dessutom gäller inte alla dessa för alla organisationer (vilket kanske kan utläsas av deras namn). Sedan är jag (återigen baserat på mina ogrundade fördomar) tveksam till om nyfiken-fotografen är intresserad av att skapa sig förståelse. Det är ”coolt” att plåta eller filma och antingen få publicerat i .se-världen eller själv lägga upp på t.ex. Facebook eller YouTube, och i det hänseendet är ”censuren” ytterst begränsad från den enskilde fotografen.
    @Göran: Vi är helt överens!

  17. @David Mina undringar var inte ett försök att peka ut fördomar i dina resonemang. Det var ärliga undringar kring frågor där jag inte själv har en klar hållning. Ett försök att se hår du tänkte kring frågorna. Jag tror det finns nyfiken-fotografer man kan resonera med om det funnits en arena. Tack för att du delar med dig av dina reflektioner.
    /Dick

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.