Bildradion

Podcast om fotografi med Göran Segeholm

Avsnitt 5: Paul Hansen och beröring

| 8 kommentarer

Play

Ur innehållet:

  • Hur ser egentligen gemene man på bildjournalister? Den frågan ställer jag mig efter de de diskussioner som uppstod kring de två olika versioner av en aktuell bild från en plundring på Haiti. Jag fick tag på DN-fotografen Paul Hansen i Port au Prince.
  • Jag försvarar den chimpningsfil som jag la upp efter förra veckans program.
  • Trender igen: Vi går från att vilja beröra till att vilja visa. En ny saklighet växer fram inom fotografin.
  • Veckans tips handlar om en av 2008 års bästa fotoböcker, Jens Olof Lastheins White Sea Black Sea.

Länkar relaterade till programmet:

8 kommentarer

  1. Tack för upplysningen om Jens bok! Det fanns ett(!) ex kvar på Museibutiken i Göteborgs Konsthall. Den är min nu.
    Tipsa gärna om andra fotoböcker, framledes!

  2. Vad glad jag blev att du tog upp min fråga om trender, det var intressant att höra på. Ska begrunda det du sa om ”att visa”, det vore ju spännande om det går åt det hållet.
    Tack för ett som vanligt bra program!

  3. Jag måste pinsamt nog erkänna att jag var en av dem som när jag hörde om Haiti bilden tänkte tanken ”kan fotografen ha flyttat kroppen för att få en bättre bild”. Jag skäms lite över att jag tänkte så men ska försöka reda ut varför. Analysen blir större än bara fotografi, som jag ser det är det samhällstrender som tränger in i fotografin.
    Antalet fotografier där ute är fler än någonsin, tempot är snabbt konkurrensen stor. Bildmanipulation i pressfoto är som doping för idrotten, en quickfix som skapar trovärdighetsproblematik. Doping for oproportionerligt mycket utrymme i jämförelse med ren idrott precis som de manipulerade pressbilderna får massor med uppmärksamhet men bilder som är rena ser vi som självklara och diskuteras i princip bara av fotografer. Paparazzo-mingelfotografers ryckte läcker över på andra fotografgenrer, denna fotografdisciplin är klart mest uppmärksammad i dokusåpor och annan snabb media. Jakten på bilden med stort ekonomiskt har öppnats för alla i och med att kameran finns med oss och amatörbilder efterfrågas för att de är snabba, billiga och tillgängliga.
    Jag har en känsla att vi mer än någonsin förutsätter att människor mest gör saker för egen vinning. Vi lever i tron att världen blivit krassare och tror att andra kan tulla lite på de etiska reglerna om risken för att bli påkommen är liten. Ögonbryn höjs när det ageras mer altruistiskt och någon sätter någon annan först. Lyckligtvis tror jag inte att detta är hela sanningen. Kanske har vårt samhällsklimat blivit lite kargare men jag tror fortfarande att de allra flesta människor tänker på andra än sig själv och gör mycket för andra. Glöms något på bussen tror jag fortfarande att många får tillbaks det de glömt på grund av att det någon lämnar in det på hittegodsavdelningen. Fortfarande tror jag många mår bra av att göra något för någon annan och som bonus får man sociala poäng. Väl är att det fortfarande är ett moraliskt plus att tänka på andra.
    Jag tror alltså att den mentala inställningen har förändrats mer än det faktiska läget. Jag tror att det smugit sig in lite mer av ”skit i andra” mentalitet, men inte lika mycket som vi tror. Detta drabbar såklart även fotografer. Det förutsätts att de manipulerar om risken är liten att bli påkommen och det ger dem fördelar. Men lyckligtvis är detta antagande fel, fortsätt att påminn oss om det. Inslaget denna gång fick mig att fundera lite och komma fram till att min allt för krassa bild av mänskligheten hade krupit sig lite väl nära och var för oreflekterad.
    Jag hoppas du har rätt med din spaning. Bilder som skriker och är snabba, enkla och stängda får mycket utrymme på bekostnad av mer viskande, långsamma, komplexa och öppna bilder. Jag vill gärna bli berörd av bilder men inte så snabbt, ge mig som betraktare lite utrymme att reflektera.
    Skriker bilden mig i ansiktet får jag som betraktare väldigt lite utrymme, viskar den till mig kan jag närma mig den försiktigt och nyfiket och låta den utvecklas, kanske tillsammans med mig. Mer lågmälda långsamma och viskande bilder åt folket.

  4. Daniel, varsågod. Jag tipsar gärna när jag stöter på något som jag tycker är ovanligt läs- eller tittvärt.
    Thomas: Tack själv för uppslaget.
    Dick: Jag tror att du har rätt i din analys om att vi lever i en tid som många uppfattar som icke-idealistisk, och det drabbar även journalistiken. Det blir allt vanligare att vi ser på tidningar som vilka andra företag som helst, med vinstmaximering som enda syfte. I viss mån är det tyvärr sant.

  5. Det är bra att vara cynisk och ifrågasätta det vi ser, men jag tror att misstankarna är mest födda från andra medier än nyhetsmedia. För nästan varenda människa vet att det går att göra rätt mycket i Photoshop. Och det är hälsosamt att alltid diskutera detta ämne, så att inte ”fixade” bilder slinker igenom om vi inte är uppmärksamma…. och till och med vinner årets bild. ;)
    Göran, tack för att du tipsade om denna blogg med radio om bild. Jag gillar konceptet!

  6. Nu är jag kanske petig :) men ”White Sea Black Sea” var en av de nominerade till Fotobokspriset 2008. Vann gjorde Trinidad Carillo med boken ”Naina and the Sea of Wolves”.
    http://www.sfoto.se/sff_start/svenska_fotobokspriset.asp?Fotobok=2&ID=19
    Inga dåliga böcker någon utav dom.

  7. Käre Wallraff, jag förväntar mig inget sämre än petighet från landets bästa podlyssnarkrets. Du har naturligtvis rätt.
    Tack för korrigeringen.

  8. Den engelska utgåvan av ”White Sea Black Sea” ligger begagnat idag på runt $400 eller £330 vid en snabbgoogling, det är ungefär 2 500 – 3 500 kr eller lite drygt en tiodubbling. Den svenska hittar jag inte alls. Så du fick rätt Göran!

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.