Bildradion

Podcast om fotografi med Göran Segeholm

Men hur KÄNNER du för chimpning?

| 8 kommentarer

I nästa upplaga av bildradion ska det bland annat handla om att chimpa. Det är fotografjargong som betyder "att titta på kamerans bildskärm direkt efter att man tagit en bild". 

Det kan ju låta som en väldigt ointressant sak att ta upp i ett podradioinslag. Men om man tänker på att vi på kort tid gått från att under fotograferingen enbart ha fokuserat på icke tagna bilder börjat ägna uppmärksamhet även på de redan tagna så förstår man att det kanske faktiskt betyder någonting. 

Dessutom: Alla som fotograferar med en Nikon D3 (alla versioner), D300 (alla versioner), D700, D5000 eller D90 får en liten present här på webbplatsen. Det är inte för att jag favoriserar det ena märket framför det andra, utan för att det jag har att ge bara fungerar tillsammans med Nikon. 

Hur som helst. Jag har en del att säga om chimpning, men om du vill ge mig ännu mer input att bita i så skriv några rader i en kommentar. Hur har möjligheten till chimpning påverkat ditt fotograferand? (Ja, om du nu fotograferar digitalt alltså.) 

8 kommentarer

  1. I mitt fall har chimpandet utvecklat mitt fotograferande något oerhört. Innan digitalkameran slog igenom var mycket på ren chans, speciellt om man var lite avancerad och körde nattbilder eller blixtfoto. Nu kan man direkt se så allt stämmer.
    Att vissa ser ner på chimpandet uppfattar jag som extremt fånigt då det är ett utmärkt sätt att kvalitetssäkra sina bilder, men också att se om man har så det räcker. Att inte chimpa är på sätt och vis som om en kock inte skulle smaka på maten som h*n lagar. Hur ska h*n då veta ifall det är tillräckligt med kryddor och andra ingredienser?
    Att göra något som i slutändan höjer kvalitén på bilderna kan i mina ögon aldrig vara fel. Att tycka så tyder enbart på snobberi.
    Hälsningar

  2. Jag kan se ett problem med chimpandet, kanske slutar jag att ta bilder lite tidigare än vad jag gjorde när jag fotade analogt. För mig finns risken att jag slutar när bilden blivit tillräckligt bra och då missar jag kanske den bilden som har det där lilla extra som man inte bestämmer över.
    Det digitala formatet bjuder enligt mig inte på riktigt lika mycket slumpmässighet som det analoga som ibland kunde bidra till att lyfta bilden. Någon sorts tur man jobbat sig fram till. Men digitalt är antalet tagna bilder många gånger fler och kostnaden mycket lägre så då kanske en annan typ av slump är möjlig.
    Svårigheten med det analoga var att jag aldrig var riktigt säker på om jag fått bilden. Detta var en känsla som var rätt utmanande, spännande och kul. Då och då blev det inte riktigt som man tänkt men ändå intressant. Något man kunde försöka återskapa och kanske hittade något nytt att testa igen. Någon form av slumpmässig input som var rätt intressant. Dessutom vågar jag idag ta på mig mindre uppdrag eftersom jag har möjlighet att kontrollera att jag har tillräckligt bra material vilket jag tror har varit utvecklande för mig. Jag tror det hade tagit längre tid att våga om jag fotat analogt.
    Chimpandet ser jag som en snabb teknisk skola, en snabbare återkoppling som lärt mig massor men kostnaden är nog lite mindre tid investerad i varje bild och kanske lite mindre kreativitet. Men att det skulle vara någon form av etikettsbrott tycker jag är tramsigt. Det känns bara som ett taskigt sätt att vara översittare och hävda att man är bättre fotograf. Det stämmer troligen att dom är bättre fotografer men är det något som etikettsmässigt fel är det väl att klanka ner på andra. Om man nu är duktig fotograf behöver man väl inte göra andra mindre.
    Alla har vi olika sätt att försöka bli bättre. Jag tycker chimpandet har sin plats om man inte helt överger sig till det. Men jag kan sakna hemligheterna som gömde sig på filmen som man såg först när man framkallade bilderna.

  3. På sportevenemang använder jag bara chimpning för att kolla exponeringen i början och sedan vid något spelavbrott. Allt för att inte tappa fokus på vad som händer.
    Stod bredvid Pontus Lundahl från Scanpix nyligen under en hockeymatch. Han chimpade konstant. Raderade bilder, valde ut bilder, beskar i kameran och skickade iväg med sin sändare. I pauserna laddade han in alla kvarvarande bilder i datorn och skickade några extra. Känns som han ägnade lika mycket tid åt chimpning som åt fotografering, men han måste ju jobba så för att serva alla tidningar.
    På vanliga fotojobb kollar jag lite då och då så att jag har tillräckligt många tillräckligt bra bilder för att veta om jag måste plåta mer.
    På det hela taget chimpar jag allt mindre, jag har ju viss erfarenhet och vet oftast om bilder sitter.

  4. Håller med Magnus. Man chimpar på ett annat sätt nu än i början, mer strategiskt beroende på vad man fotograferar och i vilket skede av fotograferingen man är.
    Främst använder jag chimpandet som en slags kvalitetssäkring, som sagt.

  5. På ett sätt kan det kanske kännas lite skämmigt att chimpa, lite pryltillvänt på något vis, och ett tecken på måttligt intresse och bristande påpasslighet gentemot objektet. Kan tänka mig att de som är mot chimpning tycker fotografen påvisar dålig vana och fotokunnande? Att han/hon inte litar till sitt eget kunnande.
    Ibland förbannar man sig själv när man tagit, vad man tror, fantastiska bilder men glömt att ställa om exponeringstider och slutare för att motivet dök upp så oväntat. Hade man tagit sig tid att chimpa, åtminstone efter första skottet..

  6. Använder det hela tiden. Chimpar in kelvintalet med rgb-histogram mot vitkort. Strobistsvängen med historgram mot handen när skall ställa in blixtar. Personligen förstår jag inte vad folk tycker är så dåligt med det. Är ju bara ett redskap till när man fotografera för att nå ett resultat.

  7. Jag reflekterade lite över det här en gång för nåt år sedan när jag stod på andra sidan om linsen. Jag blev fotograferad av en fotograf som chimpade mellan nästan varje bild. Vilket kändes lite… sådär. Alltså, det skulle känts bättre att ha ögonkontakt med fotografen mellan bilderna, istället för att se honom granska varje bild direkt. Något i kontakten mellan fotograf/modell kan nog gå förlorat om det chimpas för mycket.

  8. Beteendet finns i allt, precis som modet är det en form av ”trend”.
    Gör man på ett sätt är man ”inne” och gör man på ett annat är man ”ute”. Sen växlar detta, på samma sätt som längden på kjolar har förändras under decennier. Höstens färg är blå, det är inne med hattar, det är ute med BMW.
    Det är bara en trend som någon gjort sig omaket att fokusera på och ju mer du fokuserar, desto mer märker du av beteendet och kanske rent av retar dig på det. Precis som att gubbar med hatt inte kan köra bil, det blir till en fast värdering så småningom.
    Egentligen är det på en ganska låg nivå som detta beteende uppkommer.
    Troligtvis handlar det om osäkra människors behov av bekräftelse om att man gör på ”rätt sätt”. -Ohh tog du korta kjolen, du vet väl att den är ”ute” sen förra veckan, det är långa som gäller nu…
    -Ohh jag tog bilden utan att chimpa, va duktig jag är???
    Är det inte slutresultatet som räknas?
    Bilden ändå in i datorn och manipuleras och är den normale ”betraktaren” nöjd med vad han ser i tidningen eller var den nu presenteras… Räcker inte det?
    Måste det hackas på den som tagit bilden?
    och har man inte tagit bilden på ”rätt sätt” så blir man diskad… Det blir som att skapa en klubb i klubben,
    ”Vi som kan fotografera utan att chimpa” Vi är bättre än alla andra…eller?

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.