Bildradion

Podcast om fotografi med Göran Segeholm

Naturen sedd med trötta ögon

Då och då utropas naturfotografins död. De senaste tjugo åren eller så har det hetat att den stagnerat och inte längre har något nytt att tillföra. 

Jag har alltid tyckt att det legat något i det. När jag hörde dödförklaringen första gången handlade naturfotografin om två saker – prestation och fulländad form, dock ej nödvändigtvis samtidigt. 

Den prestationsbaserade naturfotografin bestod i att fotografen tog sig till en svårtillgänglig plats, ägnade lång tid där under svåra umbäranden och tog bilder av de skyggaste djuren och de mest sällsynta växterna. Resultaten presenterades i äventyrsform genom böcker, filmer och som föreläsningar. 

Vi som tittade och lyssnade gapade stort och sa oooh och aaah, fast det stora flertalet av oss egentligen inte kunde skilja en sällsynt orkidé från en murgröna. Men det var inte det vi var ute efter. Vi ville höra om Det Stora Äventyret. Fotografen var en hjälte som inte bara hade övermänskliga krafter att uthärda naturens påfrestningar, utan även en Godhetens Riddare, som för vår räkning tog upp kampen mot miljöhotet. 

Det var inte dåligt. Tvärtom, det förde upp viktiga miljöfrågor på dagordningen. Men som med det mesta här i världen så tröttnade vi så småningom och sökte nya berättelser. När intresset för historierna dog så avtog också intresset för bilderna. 

Den andra grenen av naturfotografin, den som strävade mot fulländad form, behövde inte en berättelse för att fungera, inte ens ett svårtillgängligt motiv. Dess främsta förgrundsgestalt var Ansel Adams, och historien är att han var en motivorienterad dussinfotograf, helt inriktad på att göra karriär som yrkesmusiker, när han plötsligt en dag drabbades av insikten att han inte avbildar sitt motiv, utan att han Skapar En Bild av det. Han bytte mål. Istället för att visa hur saker och ting dåg ut började han göra bilder som i sig var ”objects of art”. 

Adams perfektionism bildade skola och påverkar synen på naturfotografi än idag, i synnerhet landskapsfotografi. Fotografen strävar efter balans både i teknik och komposition. Många av bilderna är makalösa och tilltalar även människor som inte kan ett dugg om vare sig bergskedjor eller fotografisk konst. 

Problemet var bara att det med tiden blev svårt för inriktningen att fortsätta utvecklas. Strävan mot perfektion, inom vilket område det än må vara, avstannar med nödvändighet förr eller senare eftersom utvecklingsstegen blir allt mindre och allt svårare för utomstående att uppfatta. Och eftersom det nya alltid är mer spännande än det gamla glömdes den formalistiska skolan bort. 

Jag medger, så har jag tänkt. Naturfotografin är om inte död så åtminstone vid klen hälsa. Vår hunger på äventyr har avtagit, vårt behov av fulländad form är sedan länge stillat. Vad vi vill ha är en mer uttrycksfull fotografi som handlar om hjärta och smärta och hur det är att vara människa. 

Uppenbarligen är jag inte ensam, för när Svenska Naturskyddsföreningen firar hundraårsjubileum och gör en fotobok så är det inte naturfotografer som bjuds in för att medverka, utan ”sex av Sveriges mest välkända och intressanta fotografer”. Ingen av dem verksam inom naturfacket, utan de kommer från dagstidning, reklam, magasin och konst. 

Det låter bra, eller hur? Naturen sedd med friska ögon. 

I verkligheten, på Stockholms Central i morse, kändes det mest tomt. Med undantag för Mattias Edwalls serie om miljögifter kändes det som om jag sett allt så många gånger förut – ett tidningsreportage här, en svårmodig, stillsam bildserie där och en ironisk blinkning lite längre bort. Nu med naturetikett. Allt var skapat i syfte att kännas fräscht och nytt, men det var inte det som gick fram. 

Till slut blir jag i alla fall stående framför en bild i några minuter. Det är en landskapsbild i klassisk stil från Sareks nationalpark. Den är tagen av bildjournalisten Anette Nantell, men kunde lika gärna ingått i en bok av vilken klassisk landskapsfotograf som helst. 

Den var inte häpnadsväckande bra ur ett formalistiskt perspektiv, men i sammanhanget kändes den fräsch, okonstlad och mer angelägen än det mesta annat på utställningen. 

(Tidigare publicerad i Kamera & Bild nr 10 2009)

Kommentarer är avstängda.