Bildradion

Podcast om fotografi med Göran Segeholm

Vems ögon är trötta egentligen?

| 14 kommentarer

Jag har skrivit en krönika om naturfotografi i tidningen Kamera & Bild. Den har blivit omnämnd lite då och då under den senaste månaden, på bloggar och i diskussionsforum. Den är orsaken till att det så sakta börjat uppstå en bild av att jag dödförklarat naturfotografin.

Det känns lite pinsamt. Särskilt med tanke på att jag tänkte precis tvärtom. Krönikan heter ”Naturen sedd med trötta ögon”, men nu undrar jag vems ögon det egentligen är som är trötta. Mina, när jag läste igenom vad jag skrev? Eller en och annan naturfotografs som tog för givet att jag menade naturfotografernas ögon i rubriken?

Hursomhelst, det var inte min avsikt.

Så vad skrev jag egentligen?

Först skrev jag att naturfotografin regelbundet dödförklarats de senaste tjugo åren. Vilket den också har. Jag kommer ihåg vilka våldsamma reaktioner det väckte hos tidningen Bilds läsekrets på 90-talet när chefredaktören skrev i en ledare att nej, tidningen kommer inte att publicera några naturbilder inom överskådlig framtid.

Sedan skrev jag att även jag uppfattat det som att naturfotografin i stort inte varit så het senaste tiden, och jag går hyfsat detaljerat in på varför.

Därefter handlar krönikan om ett tecken på att andra ser det på samma sätt, nämligen Svenska Naturskyddsföreningen som inför sitt hundraårsjubileum skulle göra en fotoutställning. De valde inte att bjuda in gräddan av naturfotografer, utan helt andra bildskapare från dagspress, magasin, reklam och konst.

Tänk på det. Är det ändå inte på sätt och vis ganska uppseendeväckande? Som om ett jubilerande modeföretag skulle bjudit in naturfotografer istället för modefotografer, liksom Bara För Att.

Så vad tycker jag om själva resultatet av Naturskyddsföreningens nytänk? Så här skriver jag:

”Det låter bra, eller hur? Naturen sedd med friska ögon.

I verkligheten, på Stockholms central i morse, kändes det mest tomt. Med undantag för Mattias Edwalls serie om mijögifter kändes det som om jag sett allt så många gånger förut – ett tidningsreportage här, en svårmodig, stillsam bildserie där och en ironisk blinkning lite längre bort. Nu med naturetikett. Allt var skapat i syfte att kännas fräscht och nytt, men det var inte det som gick fram”

Eller för att uttrycka det ännu tydligare – jag gillade inte den där utställningen. Jag tyckte att den saknade energi. Detta kan man knappast se som en kritik av naturfotografin, eller hur? Det är inte naturfotografer som tagit bilderna. Låt oss fortsätta ner i texten, där jag beskriver den enda bilden som får mig att stanna upp. Det är en klassisk landskapsbild i låt oss säga Claes Grundsten-stil:

”Till slut blir jag i alla fall stående framför en bild i några minuter. Det är en landskapsbild i klassisk stil från Sareks nationalpark. Den är tagen av bildjournalisten Anette Nantell, men kunde lika gärna ingått i en bok av vilken klassisk landskapsfotograf som helst.”

Den var inte häpnadsväckande bra ur ett formalistiskt perspektiv, men i sammanhanget kändes den fräsch, okonstlad och mer angelägen än det mesta annat på utställningen.”

Inte mycket till dödförklaring, eller hur?

Och frågar ni mig så tycker jag att Naturskyddsföreningen schabblade bort ett bra tillfälle att lyfta fram det bästa vi har av svensk naturfotografi idag. Men det är kanske bara jag, för om detta har det inte skrivits om alls på naturfotobloggarna, i alla fall inte såvitt jag sett.

Det är ju själva fan att en som blivit känd för att ha ”dödförklarat naturfotografin” ska vara först att kritisera att naturfotograferna inte får ett utrymme som de faktiskt borde ha haft. För det hade blivit bättre.

Tillägg: Krönikan i sin helhet kan du nu läsa här.

14 kommentarer

  1. Jag återkommer med synpunkter om detta Göran. :)

  2. Tack Göran för ditt klargörande. Jag hör ju till dem som reflekterat över din krönika i min blogg. Det är riktigt att du aldrig dödförklarade, men du hävdade ju i vilket fall som helst naturfotografins vacklande hälsa, så min tidigare tolkning av en (välbehövlig) ändspark riktad mot oss naturfotografer var väl ändå inte helt fel? :)
    När det gäller naturfotografins nydaning så är frågan om inte allmänhetens förväntningar på hur en naturbild ska se ut i mångt och mycket har kommit att konservera de bilder som publiceras och når mångas ögon. Har man inget eget förhållande till naturen eller till fotografin så vill man nog helst ha traditionella almanacksbilder.
    SNF:s fotoutställning har jag svårare att kommentera då jag inte sett den i sin helhet. Traditionellt är det ju inte, men frågan är om inte fler tycker som du?
    Jag tänker fortsätta följa dina krönikor och din blogg för det är sällan ointressant.
    mvh Tomas

  3. Det är väldigt svårt att plåta natur. Fast det tas så många bilder är det inte många som lyckas. Det är något som blir fel allt för ofta. Det är min uppfattning. Borde kanske återkomma i ämnet när jag är mer vaken.

  4. Själv köpte jag tre av bilderna.
    Vilket jag blev glad av.
    Och Naturen – dit pengarna gick.

  5. Bra, Naturen kan behöva lite pengar. Men vilka köpte du och var ska du hänga dom?

  6. Paradoxalt nog så har jag rätt svårt för naturfotografi. Den kan bli kvävande i sin välvilja. Den kanske har blivit utnött och ihjälälskad? Jag vet inte riktigt var felet ligger. För perfekt kanske? Det är något som saknas. Den av alla som får till det bäst just nu tycker jag är Brutus Östling.
    Bildjournalistiken har väl också utvecklats dåligt och står kvar och upprepar mestadels schabloner? Det är kanske främst inom konstfoto jag ser en bra utveckling. Och då många gånger av kvinnor. Själv söker jag mig helst till andra bildstilar och annan bildkonst än den jag själv sysslar med för att inspireras.

  7. En Edwall, en Wahlström och en Melander.
    De ska hänga till vänster om mitt skrivbord.
    Eller till höger.

  8. Men Göran jag tycker din frågeställning är lite väl snäv. Inte för att det inte skulle vara intressant att diskutera varför Svenska Naturskyddsföreningen väljer bort naturfotografer till sin jubileumsutställning. Utan för att organisationens verksamhetsfällt inte är, även om det är naturen de vill värna om, enbart ute i klorofyllen. Rapporter om skadliga kemikalier i våra kläder eller i våra hårvårdsprodukter, debattartiklar om bilismens påverkan på miljön, receptsamlingar på klimatsmart mat, vägledningar för energisnålare belysning i våra hem eller seminarium om ekologiskt jordbruk i Kenya är också områden organisationen sysslar med. Få av dessa kan illustreras med bilder från de svenska fjällen.
    Dessutom är det egentligen bara Mattias Edwall av de utvalda sex som sysslar med modefotografi. Och Thron Ullberg har vad jag kan minnas förekommit i så gott som varje nummer av organisationens tidskrift Sveriges Natur så läng jag läst den.

  9. Självklart ska Svenska Naturskyddsföreningen ägna sig åt mer än att skildra svensk natur, och lika självklart ska de försöka väcka intresse kring detta. Där är vi helt överens.
    Ett sätt är att bjuda in dessa sex fotografer, och det skulle kunnat bli bra. Men det blev det inte.
    Det är inget fel på bilderna i sig. Men i det här sammanhanget är de kanske för bra, för mycket fotografi och för lite om själva ämnet. När jag gick där på centralen och tittade fick jag få associationer som rörde ämnet naturskydd.
    När jag tittade på Nygårds Karin Bengtssons bilder sysselsatte jag mig enbart med att försöka lista ut vilka talesätt hon ville illustrera. Inte en sekund associerade jag till jordbruket idag och dess relation till vår livsmiljö. Visst, talesätten visar att vi har jordbrukarrötter. Men det engagerar mig inte i naturskyddsfrågan.
    I Karl Melanders reportagebilder såg jag visserligen en kritik av konsumtionssamhället, men genomförd på ett liknande sätt som vi kritiserat det i årtionden. Bilderna väckte visserligen frågor (hur mycket papper konsumerar vi, hur allvarligt skadar det skogen), men inte tillräckligt för att jag skulle söka svaren (till exempel i din bok in träd) på egen hand när jag kom hem.
    Thron Ullbergs bilder var suggestiva, men fick mig inte att reflektera över klimatet. Budskapet – människan och naturen är ett – gick visserligen hem, men inte på ett övertygande sätt. För mig handlade bilderna mer om fotografi.
    Susanne Wahlström visade att miljöförstöring kan vara precis lika vackert som gamla slottsruiner. Jag som ändå försöker vara hyfsat noga med att inte beställa jätteräkor kan inte känslomässigt sätta den uttorkade marken i samband med mina matvanor. Jo, en kanske. Den som heter ”sw8” på i bildspelet på naturskyddsföreningens hemsida.
    De som fungerar för mig, som jag redan skrivit, är Mattias Edwall och Anette Nantell.
    Mattias Edwall lyckas förmedla den krypande känsla av odefinierat hot som ofta drabbar oss nuförtiden. Hans bilder påminner om att livet inte påverkas enbart av det vi ser, utan också genom det vi inte ens känner till. Hans bilder har en mörk, dystopisk ton som påminner mig om att vi faktiskt inte har koll. Vi vet inte hur det vi gör idag kommer att påverka oss imorgon.
    Anette Nantell, som har den där landskapsbilden som jag stannar upp inför, påminner mig om vad vi har, om rikedomen som vi är så dåliga på att förvalta.
    Slutligen: Att Thron Ullberg fotograferar för Svenska Naturskyddsföreningen gör honom väl knappast till naturfotograf? Eller har jag missat något här, har han frångått porträttgenren där han är så framgångsrik?

  10. Att Naturskyddsföreningen fyllde 100 och bjöd inte in riktiga naturfotografer tycker jag var fult på samma sätt som någon fyller jämt och inte bjuder sina närmaste vänner. Dåligt helt enkelt.

  11. Intressant kommentar Mats. Det är lätt att dela din åsikt. Jag ser två delar i det.
    För det första så har naturfotografin, hur man än vrider och vänder på det, dragit ett stort lass i Svenska Naturskyddsföreningens arbete under de gångna hundra åren. I syftet att bilda opinion i miljöfrågor kan bildens värde knappast överskattas. När jag var barn och vi tjatade på våra föräldrar att de måste skänka pengar för att rädda utrotningshotade djurarter så var det de rena naturbilderna som inspirerade oss. Vi behövde, och behöver, ständiga påminnelser om vad det är vi bestämt oss för att bevara.
    Så när naturfotograferna inte är inbjudna till bokfesten så känns det som om en gammal polare inte blivit inbjuden till det här särskilda tillfället då föreningen verkligen sätter bilden i centrum.
    Detta hade nu inte stört mig nämnvärt om resultatet blivit fantastiskt. Då hade jag varit den första att tycka att ändamålet helgar medlen. Men jag kan inte se att utställningen/boken som det till slut blev på något sätt blev bättre än om föreningen bjudit in sex av Sveriges bästa traditionella naturskildrare. Och med ”bättre” menar jag inte hur det ser ut bildmässigt, utan vad som förmår oss vanliga dödliga att ta ställning i miljöfrågorna.
    Det är förmodligen så här jag skulle ha skrivit den där fördömda krönikan. Ja ja, bättre efterklok än inte klok alls.

  12. Hej!
    Vad jag inte förstår är varför du inte har någon bild/album på Fotosidan?

  13. Hej Assar, vilken ovanlig fråga.
    Behovet att visa bilder där, eller på några andra bildsajter heller för den delen, har aldrig uppstått.
    Men om Fotosidan funnits för tjugofem år sedan så hade jag troligtvis varit en flitig uppladdare.

  14. Lovade att återkomma med synpunkter i frågan:
    http://terjehelleso.wordpress.com/2009/11/17/naturfotograferna-en-utdoende-art/
    Tror nog att jag var rätt hård, men ärlig! :)

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.