Bildradion

Podcast om fotografi med Göran Segeholm

Leicainfluensan väcker min inre mythbuster

| 9 kommentarer

Leicafeber

Leica M9-febern rasar, drabbar även mig. Vad annat kan jag säga efter att ha ägnat 17 minuter åt en i princip oredigerad film från en monteringshall i Tyskland och läst hundratals inlägg på diverse bloggar och forum om hur fundamentalt annorlunda det är att fotografera med en mätsökarkamera. Men efter att ha tvingat mig igenom den hundrasjuttonde förklaringen om hur annorlunda det är att titta på sin omvärld genom en glastunnel istället för på en mattskiva eller bildskärm så vaknar min inre mythbuster till liv. 

Är det verkligen sant att fotografen blir nästan osynlig, att bilderna blir mer spontana, att fotografen kommer "närmare skeendet" och att spegelreflexkameror har så lång slutarfördröjning på grund av att spegeln måste fällas upp att fotografer ibland missar ett avgörande ögonblick? Ögonblick som skulle suttit som en smäck om det bara varit en Leica inblandad istället för en Nikon? 

Jag är den förste att skriva under på att valet av kamera i allra högsta grad påverkar resultatet, men i leciafallet undrar jag om inte anspråken skenat iväg en smula. Fast det är klart, en fotograf som mår bra och är glad över det distinkt klickande ljudet från slutartidsratten blir kanske också en bättre fotograf, på samma sätt som en säljare med en Rolex istället för en Casio blir en gladare säljare och kan möta sina kunder med större entusiasm. 

Jag menar, man ska aldrig underskatta placeboeffekten. 

9 kommentarer

  1. Mm, den är smittsam den där febern. Mätsökare eller ej, det vore fint att ha tillgång till Leicas linser om inte annat. Där har både Nikon och Canon en bit kvar.

  2. Min enda Leica är en handkikare men jag tror att en del av Leicaupplevelsen är en känsla av att ta på sig en del av fotohistorien när man har en Leicakamera runt halsen (därav positiv placeboeffekt kanske). En känsla som uteblir om man har Nikon/Canon/annat. Lite ologiskt, men det är väl så varumärkena är byggda antar jag.
    Jag nöjer mig med Canon och den placeboeffekt jag fått av att ha bytt aps-c (20D) till fullformat (5D mk II).

  3. Jag har funnit 5D Mark II mer effektiv vid gatufoto än Leica M. Men myter är ju till för att odlas.

  4. Pierre: Linserna är fina, men efter att ha sett dpreviews testbilder på ISO 1600 så inser jag att för fotografering i befintligt ljus lär det krävas den allra dyraste och ljusstarkaste sorten.
    Nic: Huvudet på spiken – bli en del av fotohistorien. Om jag köpte en Leica så skulle det handla om exakt det, inte en förhoppning att få ett bättre bildresultat i stort.
    Magnus: Ditt ord väger tungt här. Själv har jag aldrig förmått att ta mig över tröskeln till mätsökarhimlen eftersom jag alltid föredragit en mattskiva där du kan ställa skärpan utan att komponera om i efterhand.

  5. Jag satt förra helgen med tre professionella analogfotografer som alla kört med Leica M tills nyligen. Två av dem har bytt till Contax T3 (samma som Anders Petersen).
    De tyckte att Leica M var mindre spontan, dålig närgräns (måste ha tele för nära porträtt), tung.
    Jag har testat både M8 och M8.2 och uppväxt me en leicatokig far. När jag lånar en Leica M tycker jag ofta att det är uppfriskande, men det är nog mest variationen. Det finns en massa minus med kameran som att man inte får exakt utsnitt eller känsla för skärpedjupet.

  6. Om vi går tillbaks till digitala mätsökarkameror…
    Är inte bildsensorn något i hästväg på M8 m.m. Har sett bilder tagna med denna pjäs (M8) som fått mig att kippa efter luft (nu överdrev jag en smula…)
    Skulle tippa att man väljer en M-kamera för att man vill ha en digital kamera men inte orkar släpa på sin systemkamera och inte riktigt är nöjd med kvalitén på main-stream-digitalerna. Skulle själv vilja ha en men inte till bekostnad av den prislappen. Använder en Coolpix P5100, En liten zoomkamera som kan köras manuellt och har extern blixtsko.

  7. Det finns ett par positiva saker att säga om sensorn i M8. Den fungerar ypperligt på relativt låga ISO och ger hög detaljupplösning tack vare avsaknaden av lågpassfilter. Gör den i ännu större format, typ mellanformat, förse den med ett starkare IR-filter och vi har grunden till en fantastisk landskapskamera.
    En helt annan fråga är om det är rätt sensor för den här typen av kamera? Jag tycker inte det. Om jag fick önska en sensor till Leica M9 så skulle det snarare vara något liknande den som sitter i Nikons D700 eller Canons 5D mkII – en med extremt goda egenskaper i svagt ljus.
    Let’s face it – Leica byggde sina framgångar på att många ansåg den vara det bästa alternativet vid fotografering i befintligt ljus. I sin nuvarande tappning har den väldigt, väldigt långt dit. Till stor del är det sensorn som inte räcker till.
    Annars: Jag tycker att formatet och enkelheten med leicorna är väldigt tilltalande. Men av det jag har sett så här långt tycker jag inte att M9:an klarar av att leva upp till de högt ställda anspråken.

  8. Ah, vilket lysande exempel jag hittade på vad jag menar i Fotosidans förhandstitt på Leica M9 .
    Läs den här meningen: ”Tvärtom så fokuserar ofta en van Leica fotograf betydligt snabbare än något autofokussystem, speciellt i svagt ljus.
    Vem gör det anspråket? När sades det första gången? (Om det var när de första autofokussystemen kom på 80-talet så stämde det säkert.) Har någon testat det här, eller bygger det bara på antaganden? Hur van måste man vara för att fokusera snabbare med en Leica M9 än en Nikon D700 eller D3 med AF-S-optik?
    Min inre mythbuster går igång igen. Det här skulle vara fruktansvärt kul att göra en tiominuters tevesnutt om. Jag vill veta om det verkligen stämmer.
    Nu är bara frågan: Vem är den snabbaste leicafotografen i Sverige idag? Jag kan sköta D700:an.

  9. Jag vill ha en bara för att den är snygg :) Men jag skulle aldrig lägga den högen pengar som krävs.

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.