Bildradion

Podcast om fotografi med Göran Segeholm

En ny, givande bildjournalistik

| 8 kommentarer

Frigyes

Till min glädje fortsätter Paul Frigyes på fackförbundstidningen Journalisten att skriva om pressfotografi. Det är inte många utanför skrået som gör det. 

I förstone tycks Pauls senaste krönika handla om kommunikationsproblem mellan skribenter och fotografer, men när jag läser den en gång till så inser jag att det Paul kritiserar fotograferna för är att de saknar intresse för själva berättandet. Det är en allvarlig kritik, för berättandet är journalistikens fundament. 

Paul skriver om två situationer. Ena gången får han en bild av "någon journalist som håller upp en tidning och ler mot kameran". En annan gång "med något suddigt objekt i förgrunden som täcker delar av personen – som pressfotots modetrend nu stadgar". 

Jag önskar att Frigyes hade preciserat varför han inte är nöjd med dessa två ganska olika bilder. Som det nu är måste jag gissa. Och jag tror att i det ena fallet är han missnöjd för att han får en torr dokumentation, och i det andra fallet får han en bild som visserligen följer pressfotomodet för dagen, men som inte fördjupar historien om människan. 

Å ena sidan en mekanisk avbildning – å andra sidan bildspråkliga klyschor. 

Å ena sidan en alltför kraftig slagsida mot innehåll – å andra sidan en alltför kraftig slagsida mot form. 

Paul ger rådet till den skrivande journalisten att fråga fotografen vad han vill GE, inte vad han vill TA. I grunden ett sunt råd: Börja med att tänka budskap – först därefter innehåll och form. 

• • •

Självklart får Paul Frigyes svar på tal i kommentarerna. Pressfotografernas Klubbs ordförande Mia Karlsvärd ryggmärgsreagerar och säger att inte ska journalisten sitta och tänka ut bildidéer och lämpa över till fotgrafen, det handlar ju ändå om ett samarbete. Tidigare ordföranden Pawel Flato beklagar sig över redaktionernas låga kunskapsnivå vad gäller bildjournaiistik. 

Själv ser jag problemet Frigyes beskriver varje dag i tidningen. Inte minst i Frigyes egen tidning Journalisten. I senaste numret (#10 2009) finns en handfull praktexempel på dålig bildjournalistik – fyra karlar hänger över motorhuven på redaktionsbilen, tittar rakt in i kameran och fotosmilar (sid 8), två ekonomireportrar låtsasläser den egna tidningen mot en helt ren bakgrund (sid 9), journalist poserar framför garage med tryckpress (sidan 18), uppställd, oinspirerad terapeut i fult utomhusljus (sid 31). 

Vad göra? Jag håller med alla. Självklart måste det till ett bra samarbete mellan fotograf och skribent. Jag håller också med Pawel om att många redaktioner har ett bristfälligt bildtänk, och jag tycker att Journalisten visar tydliga tecken på just det. 

Samtidigt – Paul Frigyes råd är inte så dumt. Börja med att fråga dig vad du vill ge läsaren. Det är trots allt det enda som betyder något i slutändan. 

Jag hoppas hinna återkomma. 

(Bilden är från februari 2008 då Paul Frigyes modererade en debatt om bildjournalistik på Galleri Kontrast i Stockholm.)

8 kommentarer

  1. Nog är det så att alltför få tänker journalistiskt när det kommer till bild.
    Egentligen är det märkligt att det är så eftersom helheten aldrig kan bli på topp om inte text, bild och redigering är på topp och samverkar.
    Under tre års studier ägnas bara en dag åt bilder på de vanliga journalistutbildningarna. Inte konstigt att tidningarna ser ut som de gör och att inte fler ställer krav på fotograferna.

  2. Säkert har Frigyes rätt i den upplevelse och erfarenhet som han beskriver i krönikan. Både du och jag vet att många fotografer inte levererar; det finns lata, obegåvade, oprofessionella, nonchalanta fotografer och tidningen Journalisten har inget särskilt bra bildmaterial. Men där det finns ett generellt problem är det ofta redaktionen/beställarnas fel snarare än de enskilda fotografernas.
    Jag tycker hans attityd, som jag själv konfronterats med hos somliga uppdragsgivare (inte de flesta), är av det slaget att de låser in fotografen i att förverkliga en redan färdig idé och det är själva motsatsen till vad pressbild handlar om. Fotografen får ofta stort ansvar men makten över resultatet är på något vis förskingrad.
    Det är män och kvinnor av ord som på redaktionerna vill definiera vad bra bild är och hur den ska se ut. Många av dem har en stumhet inför fotografins villkor. Medan text är de oändliga chansernas konst är fotografi stunden och närvarons konst. En fotograf arbetar med det som finns och måste vara öppen för verklighet och hastiga skeenden. Samma princip gäller för krig som för presskonferenser i ett grått kommunalhus – om vi talar dokumentärbild.
    Ett annat problem är att många inte har förstånd att skilja på pressbild, konstbild eller olika typer av iscensatt fotografi och visst, det beror möjligen på att gränserna ofta är flytande. Men pressbilden bör hanteras med särskild respekt.
    Alla är välkomna att diskutera bild men jag menar alltså att många inte har reda på vad dokumentärfotografiets natur är, dess essens, och därför blir förutsättningarna för debatten fel.
    Jag vet att mitt resonemang är något arrogant men jag vill nog gärna se en maktförskjutning över till fotograferna när det gäller auktoritet över och angivande av vad det fotografiska arbetet handlar om.
    Nåja, jag hoppas få tillfälle att skriva mer om det här.
    :-)

  3. Magnus: Jag kunde inte hålla med mer, och jag vill lägga till att det dessutom är viktigt att begrunda VAD som sägs om bild under de få dagarna som det är tal om. Jag har hört om bilddagar för blivande journalister som går ut på att det kommer en fotograf som visar ett bildspel och pratar lite allmänt. Det tror jag är trevligt, men knappast vad man behöver för att kunna föra ett resonmang om bildens nytta och funktion i en redaktionell miljö.
    JM: Jag ser inte hur ditt inlägg skulle vara arrogant, men jag tror inte att problemet går att lösa genom att ge någon – varken fotograf, skribent eller redaktör – mer makt. Överhuvudtaget tror jag inte att det är ett maktproblem vi ser här, utan ett definitionsproblem: Vad är en bra pressbild? Svaren varierar från att en pressbild innehåller mycket information (”det är väl bra att man får se hur redaktionsbilen ser ut”) till att den ska vara ett tydligt blickfång på uppslaget med starkt uttryck. Personligen uppskattar jag mest de bilder där fotografen/redaktionen lyckats förutse mitt bildbehov som läsare. Ibland vill jag ha ett talande porträtt som ger mig en chans att skapa mig ett första intryck, ibland en exakt miljöbild och så vidare.
    För mig är frågan ”vad ska bilden ge läsaren”, central. Svaret styr hela arbetet, även när det sker på bekostnad av fotografens behov att visa upp sin tekniska skicklighet eller sin känsla för aktuella trender. Därför tycker jag att Frigyes fråga ”Vad vill du ge”, är både sympatisk och fruktbar, även om hans krönika kan uppfattas som ganska nedlåtande.
    På en annan punkt uppfattar du och jag inte Frigyes riktigt på samma sätt. Har han pratat om idéer för specifika bilder (”jag vill att han står här i rummet och tittar åt det hållet och så den tavlan i bakgrunden”) eller har han pratat om vilken funktion bilden ska fylla i just det här fallet (”det här är ju en kvinna som tagit många strider på arbetsplatsen genom åren, kan det gå igenom bilden på något sätt tror du?”). Det är skillnad. Jag läste in att det handlade om det senare, och nu uppfattar jag ditt inlägg som att du tänker att det snarare var något i stil med det första exemplet.
    Frigyes skriver att han pratat om att ”levandegöra medelålders människor i sjaviga kläder framför dataskärmar”. Så jag uppfattar hans kritik som att detta moment av levandegörande aldrig inträffar.
    Tack förresten till er båda för att ni skriver. Tycker nästan inte att jag förtjänar så bra kommentarer efter min långa bloggfrånvaro.

  4. Några tankar:
    Skrivande och fotografer lever i många stycken i olika världar. Trots att man i slutändan arbetar med samma produkt.
    Varför utbildas inte journalister som arbetar med bild på samma skolor som övriga journalister?
    Varför är tidningarnas journalister organiserade efter bevakningsområden, med undantag för fotograferna? De organiseras utifrån sitt verktyg, inte utifrån ämneskunskap eller intresse. Därav de märkliga ”bildredaktionerna”.
    Tänk er tidning med en motsvarande ”Textredaktion”. Skulle knappast funka, men förväntas göra det när det kommer till bild.
    Ett påtagligt bevis för dessa, såväl fysiskt som professionellt, åtskilda världar är Årets Bild.
    Samhällsfrågor det ägnats spaltkilometer åt under ett år kan helt lysa med sin frånvaro i tävlingen. Och vice versa. Titta i äldre ÅB-böcker och försök hitta spår av t.ex feminismens framväxt, åren av gigantiska förtidspensioneringar och utbrändhet, debatten om VD-bonusar och avgångsvederlag.
    Detta är några fenomen som stundtals helt dominerat samhällsdebatten och i grunden påverkat Sverige, men som gått bildjournalistiken helt förbi.
    Samtidigt fylls ÅB med bilder på t.ex vardagsliv, marginaliserade individider i otal olika varianter och en oproportionerlig stor mängd sportbilder.
    Inget av detta är principiellt fel, men oftast är det tveksamt varför dylikt ska premieras ur ett rent journalistiskt perspektiv.
    Hur är allt detta möjligt?
    ÅB känns alltmer som ett reservat där fotograferna, i motsats till det dagliga livet på tidningarna, får vara kungar på helt egna villkor. Villkor som alltför ofta är journalistiskt ointressanta och som inte återfinns på redaktionerna. En egen liten foto-värld alltså.
    Så länge bildjournalister och övriga journalister lever i varsin bubbla kommer ingenting att förändras.
    Detta handlar i grunden om status.
    Vem hamnar i redaktionsledningarna? Ja – inte är det fotograferna.
    Dom är ju från en annan sfär och saknar dessutom makt.
    Konkurrensen på toppen av mediepyramiden är stentuff. Varför släppa fram ännu fler som aspirerar på makten?
    Därför visas inget intresse från redaktionsledningarna att ta bort glasväggen mellan bild och text. Samtidigt som många fotografer
    tycker det är rätt så skönt där i baksätet, utan allt för mycket ansvar.
    Magnus sätter fingret på en intressant ”detalj”. Den minimala utbildningen i bild på journalisthögskolorna.
    Utan att veta exakt hur den är utformad så är jag orolig.
    Kan det vara så att den faktiskt gör mer skada än nytta. Genom att ha den lilla ”kursen” ges eleverna en falsk känsla av att de faktiskt lärt sig något substansiellt. Till skillnad mot om de inte fick lära sig något alls. Då skulle de heller kanske inte tro att de faktiskt kunde något.

  5. Hej
    Precis som Jenny Maria säger tror jag att en maktförkjutning till fotograferna hade varit bra. Men – makt är inget man får – utan något man måste TA sig. Så för en bättre bildjournalistik krävs fotografer som vill Lite Mer och Något Annat än vad de normalt blir ombedda att leverera.
    Och just det, som Göran tolkade det så avsåg jag när jag talade om vad ”journalisten vill ha” inte konkreta situationer utan just vilka funktioner bilden ska ha. Eller…nej, faktiskt egentligen vilka gestaltningar som man vill att fotografen ska gå UTÖVER, antingen innehållsmässigt, idémässigt, eller rent estetiskt. Jag är inte främmad för att fotografen i stället för idémässigt berättande i bild levererar en suggestiv estetisk idé.

  6. Paul, kan du konkretisera? Jag är rätt säker på att jag ser fel bild framför mig, för när jag läser din kommentar så ser jag en skribent med en lista: ”Alltså, de här grejorna gör vi inte, för de är gamla. Så ingen jävla sned horisont, ingen pekbild med pärm och absolut inget korvkioskhäng. Utan något annat, som ingen annan gjort än. Kör hårt!”
    Fast jag tror mig fatta att du inte menar så. Men hur menar du konkret? Hur ska snacket gå?
    Jag har hört att vissa redaktioner förbjudit ordet ”latte” i sina personporträtt eftersom alla intervjuer numera sker på caféer. Men det är väl inte rätt väg att gå? Eller är det? Tänker du dig trots allt något liknande?

  7. Pawel, jag tycker att du har rätt i din analys av Årets Bild. Det är inte en tävling i journalistik, utan i något annat. En dag ska jag försöka formulera exakt vad.

  8. Göran:
    Vore toppen om du skrev om ÅB. Det behövs en diskussion kring tävlingen.
    Paul:
    Får en känsla av att du hela tiden utgår från en färdig artikel/artikelidé som ska bildsättas.
    Det är inget principiellt fel med det, men det innebär att man ofta lägger krut på att hitta bilder till artiklar som kanske inte är särskilt bildmässiga.
    Många bilder i bl.a Journalisten känns pliktskyldiga. Ungefär som att det är någon slags lag att varje sida, varje större artikel SKA ha en bild. Oavsett det journalistiska värdet.
    Varför är det så?
    Litar man inte på artiklarna blir lästa om det inte är en bild till?
    Betraktar man bilden främst som ett sätt att locka till texten, där det faktiska innehållet finns?
    Här ligger poängen i att låta en journalistiskt tänkande fotograf vara med i det redaktionella arbetet redan från början. Då kan man sålla fram vad som är vettigt att lägga sitt krut på.
    Och har man ingen anställd fotograf bör man skaffa sig den bildjournalistiska kompetensen på annat sätt. Alla som är redaktionschefer borde besitta ganska hög grad av kompetens på det området, något de ytterst sällan gör.
    I grunden handlar det om hur man ser på fotografens roll på en tidning:
    En illustratör -då funkar det nog hyggligt som det ser ut idag.
    En journalist – då måste fotografen involveras i mycket större utsträckning i det redaktionella arbetet (bl.a annat avskaffande av bildredaktionerna). Vilket naturligtvis ställer andra krav på en fotograf än vad som är fallet idag.
    Genom att på allvar betrakta fotografer som journalister så gör man dom till jämlikar på redaktionerna. Det ska alltså till en slags klassresa. Detta innebär att ”ordmänniskorna” får ge avkall på en del av sin makt. Och det är där skon klämmer tror jag. Man inser att man behöver fotograferna, men vill/kan inte acceptera vad det i praktiken innebär: att maktbasen minskar och ökad konkurrens om redan skrala resurser.
    Av fotograferna kräver jämlikheten naturligtvis ett mycket större ansvarstagande för det redaktionella arbetet än idag. Och det skrämmer nog många. Här ligger ju en stor del av lösningen i att
    utbilda även fotografer där alla andra journalister utbildas.
    Och naturligtvis, som redan nämnts härovan, måste ju de fotografer som vill ha inflytande kämpa och bevisa varför dom ska ha det.
    Ett riktigt fruktbart samarbete mellan reportrar och fotografer
    kan först utvecklas när de har samma status på redaktionen.

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.