Bildradion

Podcast om fotografi med Göran Segeholm

Jag är en gerillakrigsveteran

| Inga kommentarer

Jag hade glömt det ständiga gerillakrigandet som med nödvändighet tycks följa varje form av informatörsjobb. Utan att gå in på några detaljer – i veckan har jag genom några olika omständigheter blivit påmind om hur det är. 

Någon – informatören – ska försöka få ut ett budskap, göra något begripligt, se till att en specifik information når fram. Någon annan – vanligtvis en administrativ chef av något slag med ingen eller liten insikt i kommunikativa frågor – tar det som sin uppgift att TYGLA denna informatör. Det kan ju inte bli hur tokigt som helst. 
Där uppstår kriget. Av de åtta-tio mer långvariga uppdragsgivare jag haft när jag arbetat med information (i motsats till journalistik) är det bara i två fall det inte uppstått ständiga stridigheter. Det är på sätt och vis mitt fel. Man kan ju faktiskt blotta strupen för att undvika bråk, men det sker tyvärr till priset av att informationsarbetet blir lidande. Det blir sämre. Mottagaren förstår inte lika bra. Budskapet blir grumligt. 

Den stridande administrative chefen vill att all kommunikation ska vara gjord så att den stämmer överens med hans (eller hennes) personlighet. Som om han gjort den själv, fast snyggare, bättre och snitsigare. Han upplever det som ett hot att någon annan ska tala med sin röst, med sitt anslag. Problemet är att chefens kommunikativa förmåga är dålig. Någonstans lyckas han bortse från åhörarnas tomma blickar varje gång han blåser upp sina siffer- och floskeltyngda powerpointbilder vid morgonfikat. Och han missar kanske att det inte är valet av typsnitt som är problemet, utan ett grundläggande systemfel. 

Den stridande informatören har någonstans bestämt sig för att inte ge upp. Bestämt sig för att trots svårigheterna är viktigt för organisationen / myndigheten / företaget att nå fram med en så ren och klar signal som möjligt, trots svårigheterna. 

Och så blir man en gerillakrigare. Expert på att gillra fällor som går ut på att motståndaren själv ska "råka upptäcka" rätt beslut. Man paketerar kommunikationskunskap så aptitligt man kan, bakar in den beska medicinen i sockerkaka. Man blir den där droppen som till slut… ja ni vet. 

Allt det där hade jag glömt under de elva år som gått sedan mitt senaste informatörsjobb. Men nu minns jag. 

Jag är en gammal gerillakrigsveteran, och när jag på avstånd hör ljudet av strid känner jag hur jag gör mig beredd. 

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.