Bildradion

Podcast om fotografi med Göran Segeholm

Berättelsen och lärandet går hand i hand

| 10 kommentarer

En mig närstående tonåring vill sluta med sin lördagssport, som råkar vara tennis. Och på vuxna människors förmätna vis kan jag säga att det anade jag för länge sedan. Hon har aldrig pratat om sin idrott. Inte vid matbordet, inte under bilresorna, inte vid kvällspratet. Det beror i sin tur på att tennisen aldrig är närvarande i hennes medvetande utom just precis på tennisplanen, och knappt då. Varav hjärtat är fullt… Om hennes hjärna då och då bearbetade begreppet "tennis" under veckorna bearbetade så skulle det ha uppstått ett visst spill. 

Jag har ju sett säkert tjugo sådana där tennisträningar de senaste åren, och jag anar varför tonåringen och hennes medspelare går där med hängande axlar och mekaniskt kämpar på med nötandet. De ser inga sammanhang, hjärnan har inget att arbeta med medan kroppen slår sina evinnerliga grundslag. I tränarens språk går det tre tillrättavisningar för varje uppmuntran. Varje gång han säger "nej, gör så här istället" så hör eleverna "du gör fel". Hans kroppspråk å andra sidan bär berättelsen om hur less han är på att de omotiverade kidsen aldrig tycks lyssna ordentligt. Less på att behöva ta om och ta om. 

Till tränaren vill jag bara säga att ge dem berättelser. Skapa sammanhang som får dina elever att tänka på tennis ofta. Nästa gång, ta med dig ett fotografi av garageporten där Björn Borg tränade sina grundslag och fråga om de kan gissa vad den där dörren har med tennis att göra. Skapa associationer. Berätta för dem att om de tränat samtidigt som Björn Borg så skulle de inte fått lära sig dubbelhänt backhand. Berätta om tennisens klädkod för hundra år sedan, om viktiga matcher och stora spelare. Visa hur tennisen påverkat modet, vem var egentligen den där Lacoste med krokodiltröjorna?Varför en krokodil? 

Lärande bygger på lust, och lusten kommer inte alltid ur själva kunskapen eller inötandet av färdigheter. Den kommer ur berättandet. Jag kan ange minst tio människor som jag känner som anger som ett av de viktigaste skälen till yrkes- eller hobbyval att de en gång hade en ovanligt inspirerande lärare som lyckades blåsa liv i ämnet, som fick dem att se de stora sammanhangen. 

Någonsin mött en inspirerande lärare som inte arbetat med berättelser? 

Trodde inte det. 

10 kommentarer

  1. Så himla sant. Precis på pricken. Hade du varit tysk hade du hetat Dyrk Segeholm. Du lirkar upp låsen till de uppenbara saker man redan kände till, men bara undermedvetet. Sätter ord på det man redan visste, men inte hade någon aning om.

  2. Fantastiskt inlägg som sammanfattar bra lärande! Skall bära med mig det här!

  3. Är det inte lite underhållande att bra marknadsföring fungerar på samma sätt?

  4. Jag instämmer. Det var en oerhört inspirerande lärare som fick mig att vilja fortsätta fotobanan, trots ganska kassa ansträngningar det halvår jag gick fotoskola för honom.
    En sak du glömde, en lärare måste vilja berätta. Det räcker inte bara med att berätta, hur bra man än gör det. Vill man inte och är man inte åtminstone en gnutta passionerad, så kan man berätta hur mycket man vill, men eleverna uppfattar det inte.

  5. En av de där inspirerande lärarna är ju du!
    Man blir alltid tokinspirerad när man pratat eller lyssnat på dig.
    Jag skall försöka komma och lyssna lite den 11:e, om jag inte jobbar kväll.
    Ha det gott,

  6. Hmmmm. Inte någon lärare har lärt mig ett enda smack om foto. Jag är helt olärd. Men det funkar ändå. Det brinner något i mig för bilder.

  7. Olärd? Inte självlärd då? Det är skillnad.

  8. Det jobbigaste är ju när man som lärare gör sitt yttersta för att berätta jättespännande saker och inte får något gensvar alls. När man står där med sin garageportsbild och ungarna suckar ”Men va fan. Kan vi inte börja spela någon gång!?”.
    Det kan ju förstås bero på att man som lärare misslyckas att berätta historien på ett passionerat och intressant sätt, men det finns ju också människor som helt enkelt inte går att nå. Eller?
    Min erfarenhet är iofs mest unga människor som är satta där mot sin vilja och bara vill därifrån. I alla fall vissa. Men som lärare finns det ju inget härligare än när man ser den där speciella blicken som berättar att personen hänger med, förstår och uppskattar.

  9. Ibland kan man använda ord på ett lite annorlunda sätt om man tycker att det passar. Tyckte att olärd passade där.

  10. Mats: Okej, jag har bara lite svårt att se dig som olärd.
    Anders: Poäng där. Jag har flera gånger hört en präst i en församling som har det väldigt svårt med sitt berättande i barngrupperna.
    Prästen: – Och hur tror ni att Jesus kände då?
    Ett barn: – Han var nog inte rädd, han visste ju att gud skulle ta hand om han.
    Prästen: – Jo, det förstås. Men han var ju också människa.
    Ett annat barn: – Fast man kan ju inte tänka sig hur det skulle vara att vara Jesus, med en jättemäktig pappa som bestämmer över allt på jorden. Jag skulle nog inte heller varit så rädd, men det vet man ju inte.
    Prästen: – Ja, men jag tror i alla fall att Jesus var rädd på korset. Det står förresten i boken.
    Sensmoral: Försök aldrig att få andra att säga vad du själv vill ha sagt. Det är dömt att misslyckas.

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.