Bloggskugga igen, som beror på att jag uppenbarligen har turen att befinna mig i lågkonjunkturskugga. Ingen brist på jobb här inte. Frågan är om den här webbplatsen ens förtjänar att kallas blogg längre. 

"Det är inte så att vi tänker på det. Och det är absolut inte så att vi talar om det. Men jag tror att det för oss alla finns ett underförstått krav på det som vi på allvar betraktar som konst. Det gäller bildkonst likaväl som poesi. Vi förutsätter att här och var tittar fram spår, korrespondenser, underliga tecken, som också konstnären måste ha stått undrande inför. Består det bara av en skarpsynt persons invecklade konstruktioner är det väl på sin plats att fråga denne vad avsikten är? Och att man sedan, efter att ha fått svaret, är tvungen att betrakta det så kallade konstverket som utagerat eller varför inte säga dött – ungefär som en färdigmixtrad Rubriks kub." 

Precis så. Det öppna lever längre än det slutna. Hur kan en upphovsman förvänta sig att förbluffa någon med ett verk som inte förbluffar henne själv?