Bildradion

Podcast om fotografi med Göran Segeholm

Hur mycket är för mycket?

| 12 kommentarer

Fotografkollektivet är skyldigt Klavs Bo Christensen ett bamsetack för att han ställt sina råfiler till förfogande så att danska Pressefotografforbundet kunde göra den här sidan med före-efter-jämförelser. 

Vad tycker du? "För mycket", tyckte i alla fall juryn för danska Årets Pressefoto. 

Lyssna på juryns diskussion här. Klicka på "voteringen" i sidans överkant så startar ljudet. 

Läser gärna din kommentar om det här, oavsett du är pressfotograf eller inte.  

12 kommentarer

  1. Det är helt klart för mycket. Här är inte bilderna lite förstärkta, utan det är snarare helt nya bilder. Jag har inget emot att man gör små kontrast-, ljus- och färgkorrigeringar men det här är massiva förändringar. Om man som betraktare känner sig lurad när man ser originalbilden har fotografen tagit i för mycket. I det här fallet handlar det inte om redigering utan om retuschering.

  2. Jag tycker det är helt ok. Skulle man varit på plats och sett med sina egna ögon tror jag man hade upplevt scenerna någonstans mitt i mellan före och efterbilderna. Nu är skillnaden så extrem på grund av att den ena bilden är en RAW-fil direkt från kameran medan efterbilden de facto är efterbehandlad väldigt mycket.
    Det är lite som före- och efterbilder för olika skönhetsprodukter då före-bilden är tagen i osmickrande ljus och utan efterbehandling medan efter-bilderna alltid är tagna med studioljus och är efterbehandlade.
    Att fundera på: om fotografen ställt in kameran att fota i Vivid-läget, då hade man inte alls behövt pilla lika mycket i PS för att uppnå samma resultat, vad gäller där?

  3. Helt klart för mycket för att enligt min personliga smak kunna bedömas som reportagebilder i nyhetsmedia. Bilderna känns för reklamiga i mitt tycke.

  4. Man ska väl bedöma bilderna som fotografen har lämnat in. Och då tycker jag att dom inte ska ha något pris. Det har blivit någon slags rock and roll bilder av fattigdom som inte faller mig i smaken.

  5. Vad gäller redigering motsvarar arbetet ungefär desamma som jag utför på mina bilder. I evigheter kan man diskutera hur verkligheten egentligen går att gestalta på bild (ett av de första kända fotografierna är ju till exempel taget över ett torg, under en exponeringstid på 8h, men ändå syns inte människorna som passerat på torget). Kameran är inte mer än ett verktyg att använda för att skildra fotografens syn. Vad gäller fotojournalistik tycker jag att principen om att bilden inte får innehålla element ifrån andra bilder, eller vara arrangerad utan att detta framkommer vid publicering. Men i de länkade exemplen finns inga inklistrade element. Fotografen har bara arbetat fram den typ av information som en raw-fil innehåller, och anpassat innehållet efter sin egen smak. Osmakligt? Möjligtvis. Men inte mer osmakligt än när skrivande journalister målar upp en text genom att använda beskriva miljö eller personer.
    Det är viktigt att minnas att kameran skildrar det fotografen såg. Mats Lindfors skriver i sin kommentar här att ”det har blivit någon slags rock and roll bilder av fattigdom”. Men det är just så journalister har arbetat i alla tider. De har alltid förenklat sanningen. Photoshop är en del av framtidens bildjournalistik. Principen om att inte ta in nya element i bilden, och inte förvränga bilden genom arrangemang eller kloning för bildens estestik ska klart finnas kvar!
    Men Photoshop är den naturliga fortsättningen på journalistikens vägar för att tolka sanningen. Information har alltid tolkats och vinklats innan den har skickats vidare. Att publicera en bild är ett ställningstagande, eftersom man valt att motivet bör bli fotograferat av någon särskilt anledning. Bara genom det steget, har man gjort en tolkning av verkligheten.
    Förlåt för en lång kommentar, och tack för en superbra blogg!

  6. Jag anser att efterarbetet ligger inom redigeringområdet – inte retuschering. Att förstärka/försvaga delar i bilden är – enligt mig – okej. Att lägga till/ta bort däremot: aja baja.
    Dock bygger mitt resonemang på att det är fotografen själv som har gjort efterarbetet. Att det är han som har valt vilka detaljer som skall förstärkas. Vilka som ska försvagas.
    Om han inte själv gjort utfört detta arbete måste han mycket noggrant ha talat om hur bilden skulle redigeras.
    Skulle det vara så att en redigerare på eget bevåg valt att förstärka bilderna blir min inställning till efterarbetet en annan. Då representerar – återigen i mitt tycke – bilderna inte längre vad fotografen såg i sökaren.

  7. Något som varken Göran, Fotosidan eller Pressefotografforbundet nämner är att råbilderna är nästan lika långt (nåja) från den upplevda verkligehten som de efterbehandlade bilderna är. Med det vill jag säga att det är som att ställa ledande frågor – självklart kommer de flesta att tycka att fotografen har efterbehandlat rejält i överkant, eftersom man får folk att tro att rawbilden skildrar verkligheten.
    Det är bara de som fotar i raw som vet hur dassiga bilderna blir om man vill få med så mycket som möjligt av olika tonsteg i bilden, eftersom man då måste exponera så att varken det mörka blir igenslaget eller det ljusa utfrätt. Det ger väldigt dassiga låkontrastbilder i raw, till skillnad mot de kraftigt processade jpg-bilder som man får ur en kompaktkamera. Ändå är en processad jpg-bild oftast mycket närmare den upplevda verkligheten än en raw-bild.
    Ta den översta landskapsbilden som ett exempel. I verkligheten kan jag tänka mig att man kunde urskilja de olika röken väsentligen bättre än det låter sig göra i raw-bilden. Kanske var röken något som kraftigt dominerade synintrycket när fotografen tittade ut ur flygplansfönstret. Dessa rök har därför lyfts fram i efterbearbetningen, låt vara lite i överkant. Men om röken nu dominerade synintrycket i verkligheten, så är de däremot knappt urskiljbara i raw-bilden. Då kan man fråga sig, vilken är då närmast sanningen, den kraftigt efterbearbetade bilden där röken syns lätt eller raw-bilden där röken nästan försvinner i diset?
    /Eero
    Det var en till nyans så att bilden inte blir helt svartvit. :)

  8. Här en länk till en tråd på Fotosidan, där ni kan publicera era egna före- och efterbilder, tillsammans med en jpg-bild direkt ur kameran. Då kan vi se även bilden ”mitt emellan” råbilden och den efterbehandlade.
    Syftet med tråden är att försöka utröna, i den mån det nu låter sig göras, att vilken bild som närmast återspeglar den upplevda verkligheten. Jag misstänker nämligen att råbilden kan vara väldigt långt borta från verkligheten.
    Här en länk till tråden:
    http://www.fotosidan.se/forum/showthread.php?p=1321372#post1321372

  9. Jag håller med, en eloge till Klavs Bo Christensen för att han möjliggör en viktig diskussion.
    Hans bilder är så påtagligt bearbetade att man knappast behöver original att jämföra med, och jag tycker att de är bedrövliga att se på. Om han fått delta med sina bilder kan jag inte tänka mig att det blivit någon succé.

  10. Det här kallar jag ett övertramp i redigeringsväg. Denna bilden som GP (se länken nedan) har på sin framsida är ju för tusan en HDR-bild. Mycket märkligt!
    http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=113&a=487345

  11. Jag tycker det är bra att vi börjar prata om det här. Personligen tycker jag det är synd att pressfotografer börjar med HDR-liknande bilder, jag avskyr HDR-foton eftersom resultatet extremt sällan blir bra, oftast blir det bara grylligt och för mycket.
    Saken är ju den att jag tycker hans råfiler faktiskt är helt okej, jag tänker själv hur jag hade fixat till dom med skugga/mellanton/högdagrar och fått till lite mer djup, mer hade inte behövts. Förstår inte varför han gick bananas i photoshop och förstörde bilderna sådär? Jag tycker efter-bilderna bara är jobbiga att se på.
    Less is more.
    Någon nämnde den hårda retuscheringen inom reklam och modefoto, ja, där fixar man till bilderna ganska rejält efteråt, men den sortens bildredigering hör inte hemma inom pressfotografin tycker jag, eftersom pressfoto och reklam/modefoto fyller två helt olika syften.

  12. Jag tycker på ett sätt att det är för mycket om man ser på det hela ur ett bildligt verklighetsperspektiv. Men frågan är om vi bara pratar om sanning i bilder som ögat kan se det eller är en känsla också sanning? Får man som pressfotograf försöka förmedla en känsla där en kraftig bearbetning är nödvändig för att resultatet ska likna fotografens känsla vid fototillfället? Vem bedömmer detta i så fall. Och hur tydliga måste vi vara med vårt uppsåt? Jag tror jag har mer frågor än svar och åsikter då jag är väldigt ung som fotograf.

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.