Bildradion

Podcast om fotografi med Göran Segeholm

Kramar vi sönder upphovsrätten?

| 17 kommentarer

Vägen till det här inlägget är lång, den går över en rad händelser. 

1. Min fotofeberincident
I augusti 2007 lånade sajten Fotofeber en bild från min webbplats utan att be om lov. Jag mejlade och påpekade att det var märkligt att en sajt inriktad just mot fotografi hade så dålig respekt för upphovsrätten. Jag ställde inga ekonomiska krav och gjorde klart att det räckte med att fråga. 

Redaktören Jens Lennartsson tog bort bilden och bad om ursäkt i ett inlägg. Därmed borde saken varit utagerad, men vissa reaktioner i kommentarna blev kraftiga, nästan hatiska. "Man ska vara tacksam", hette det. 

Jag skrev det här inlägget. Och här är tråden på Fotofeber
2. Blondinbella får en faktura 
Ja, ni minns kanske. Det var i augusti förra året som Dagens Media tog en bild av Blondinbella under en tv-inspelning och publicerade den. Blondinbella AB använde bilden i sin bloggprodukt och fick en faktura av fotografen på sjutusen spänn. 

Bloggarna rasade. Är det inte orimligt att man inte ska kunna publicera en bild av sig själv? 
3. Tumnagelfallet 
Och så nu. Bildrättsfightern Staffan Teste har lyckats få ett fall om några tumnaglar till prövning högsta domstolen, Jag har skrivit om det helt nyligen
De här händelserna har fått mig att ifrågasätta min syn på hur vi fotografer, som kollektiv, hanterar bildkonflikter. Varför fann inte jag den oskrivna "länka så får du låna"-regeln som naturlig? Varför fick Blondinbella en faktura istället för en uppmaning att ta bort bilden? Var det verkligen så orimligt att hon tyckte att hon borde få "citera bilden" när hon nu skrev om händelsen? Och så tumnaglarna. Fotografens krav må vara juridiskt korrekt (det får vi veta när målet prövas), men är det sunt? 

Rådande lagar är aldrig självklara. Det är inte givet att det inte ska finnas citaträtt för bilder. I USA finns ett begrepp som heter "fair use", och något liknande skulle mycket väl kunna införas även här. 

Hur vi fotografer utnyttjar våra rättigheter är inte bara juridik, det är också politik. Dagens förbannade läsare på Fotofeber är morgondagens lagstiftare. 

Så min fråga är: Vilka är följderna av att fotografer fakturerar först och pratar sedan? Vilket är det politiska priset för att dra en 37xelsbild inför domstol? Hur påverkar jag synen på fotograferna som yrkeskår när jag mejlar om en skärmdump i samband med en länkning? 

Jag menar inte att vi ska ge upp våra rättigheter. 

Men vi måste kanske börja se saker och ting i ett större sammanhang, annars är det bara oss själva vi straffar. 

Om vi verkligen värnar om upphovsrätten – den är livsviktig för oss – kanske vi ska sluta krama den så förbannat hårt. 

17 kommentarer

  1. Ja du, sent skall syndaren vakna (jag). Läste denna febertråd igen nu och blev alldeles till mig… vilka jävla attityder på vissa.
    Har väl bytt åsikt en smula sedan jag själv blev drabbad (inte av feber dock) ett par månader efter det här inlägget, även om jag i stort höll med dig då förstod jag inte riktigt vad som var upprörande.
    Var det såhär paranoid stämning i lägren med oro om stölder hit och dit innan internet exploderade? Jag var ju inte aktiv då.
    För på något sätt så känns det som att samma generation som piratar mp3 och film också har mindre förståelse för upphovsrätten i stort, eller snarare den empatiska förmågan gällande andra människors slit och/eller kunskaper.
    Hur som så växer nog den här typen av attityder ett tag till, sen tror jag att internet blir tillräckligt vardagligt och lagarna anpassade på ett sunt sätt så att detta så att säga tar död på sig självt. För om inte så kommer ju stora delar av musik, film och även fotobranschen bli lidande.

  2. För att svara på din fråga tror jag följderna blir att fotografer på sikt kan få samma rykte som hantverkare. Att vi är slappa och bara tar betalt för precis allt även om det inte blir bra… tyvärr.

  3. Briljant inlägg. Jag tror du är något mycket viktigt på spåren, Göran.

  4. Många vill ju likna fotografer vid just hantverkare. Och att det därför är orimligt med ett system där fotografen ska ersättas vid varje användande. De borde istället få skäligt betalt vid fotograferingstillfället. Men jag har ingen åsikt om det.
    En sak som jag ogillar dock: Standardsvaret i forum när någon frågar hur de ska hantera någon som felaktigt använt deras bild: ”Faktura skiten ur dem, annars lär de sig aldrig”.
    Det blir ett suspekt förhållande där mer erfarna fotografer ger en bild av huvudkunden media som elak, beräknande och girig. Så ska ingen behandla sina kunder.

  5. Man ska inte bränna människor på bål om man tror att de står i förbund med djävulen.
    Det förstår nog nästan alla.
    Men att ”bränna ner” någons hem om det misstänks att olovligen ha använt en nästan osynlig ”bild” som i HD caset, det är helt ok. – Det där lär ni få äta upp i åratal framöver.
    Fotografen är den svagaste länken i produktionskedjan men till skillnad från hantverkare en länk som är lätt att göra sig av med.
    Jag och många med mig har börjat inse att, finns det en fotograf inblandad någonstans i kedjan blir det problem. Det blir alltid strul. Det finns liksom en latent tvistbenägenhet.
    Lösningen på problemet är att man skippar den svaga länken i kedjan och skaffar in egen utrustning.
    Man köper inte bilder eller anlitar fotograf vid en produktion. Det är en alltför stor risk helt enkelt.

  6. Jon, du krossar mitt hjärta!

  7. En intressant vinkel Jon tar upp. Skulle vara spännande att utröna om det verkligen är en tilltagande trend och om anledningen verkligen är att fotografer är jobbiga.
    Det skulle förvisso vara att glida närmare ämnet ”bildens värde i dagens media”, men som sagt, intressant att fundera över ifall fotografers kramande av upphovsrätten i sig är ytterligare en faktor som så sakteliga minskar bildens värde.

  8. Vi har samma uppfattning när det gäller det här Göran.
    Skulle vilja skriva mer – men hinner inte nu.
    Trevlig helg!

  9. Jon,
    jag vet inte vilka fotografer du anlitar men jag har aldrig haft den typen av strul med mina uppdragsgivare.
    Alla villkor uppges innan, jag är alltid så generös som möjligt och mina uppdragsgivare är mycket hederliga.

  10. ”Fair use” tycker jag vore ett mycket bra sätt att beskriva och tillåta tex den där skärmdumpen, och puffar för en fotografs sajt i andra media/på andra webbplatser.
    Fallet med Blondinbella är däremot mer tveksamt om det skulle kallas ”fair use”. Hon använder inte bilden på ett sånt sätt att fotografen får publicitet etc, utan mer för att hon är med på bilden. Hennes blogg får också anses vara kommersiell.
    Jons inlägg är tankeväckande. Det vore knappast till gagn för fotografer i allmänhet om HD skulle döma annorlunda än de lägre instanserna.

  11. ”Fair use” är också räddningen för bildbehandlare som vill göra satir och liknande. I Sverige är det väldigt svårt att hävda att man har parodierat ett verk. I stämningsparadiset USA är det konstigt nog mycket enklare.

  12. Jag tror verkligen att du har träffat rätt här. Man får välja sina strider – att komma springandes med ”fakturahot” i varje litet fall missgynnar nog bara en själv i slutändan.
    Nej, låt folk låna bilder till bloggar och liknande, så länge det inte handlar om någon affärsverksamhet och helst att de också länkar tillbaka till fotografens webbsida.
    Man kanske till och med ska underlätta för folk att göra detta? Kolla till exempel Rockfoto där vi löst det hela genom att faktiskt uppmuntra folk att blogga om bilderna (Titta efter ”Dela på din blogg” i högerspalten på http://www.rockfoto.nu/artists/Slayer/gig/20081123/8816/photos ).
    Det gäller nog bara att vara tydlig med hur bilderna får användas och i vilka sammanhang, trots allt har inte gemene man lika bra koll på upphovsrätten som fotografer generellt sett har.

  13. Göran: krossa hjärtan vill jag verkligen inte göra :) Allas hjärtan ska få vara hela och glada.
    Jenny:
    Jag har emellanåt anlitat frilansare vid behov och då har det ofta uppstått meninglösa diskussioner och mer eller mindre stora samarbetsproblem, vilket iofs inte går att dra några växlar på.
    Numera undviker jag det som sagt. Vi har ”egna” inhouse plåtisar. Vi har varit tillsammans länge, och mellan oss har det förvisso aldrig varit något problem. Tvärtom håller vi varandra om ryggen, så som det ska vara.
    Problemen jag menade tidigare, uppstår som regel när man agerar i ett mellanled. På ena sidan finns en beställare som kanske i sin tur har en kund som är slutkunden för själva produkten som ska bakas ihop.
    Ja, som ni vet kan det finnas många led i en produktion. Alla är vi beroende av varandra för att överleva. Man måste alltså kunna lita på sina samarbetspartners och kunder.
    Man tar t.ex för givet att ett påskrivet avtal är ett avtal som gäller.
    För att återgå till ursprungsfrågan, ta thumbnailmålet som exempel. Det intresserar mig eftersom det berör mig i egenskap av köpare.
    Det visar tydligt på hur en fotograf som är involverad på lite avstånd är som en osäkrad handgranat.
    Designern hade avtal, ett avtal snarlikt det som många andra har. Han hade avtalat med leverantören av bilderna att det var ok att använda slutprodukten som referens. Han har alltså följt avtal och gjort det som avtalats.
    Ändå blir han drabbad av något som nog i stort sett alla, (som inte är fotografer då), förstår är ren utpressning.
    För det är är precis vad det är. Det tycker jag och det står jag för.
    När man läser på fotoforum och andra ställen rabblas ständigt samma enfaldiga mantra, skicka en faktura , skicka en faktura, kontakta bildombudsmannen, du kan få mycket pengar… osv.
    Jag upplever det som ett slags vanvett som börjar göra sig gällande.
    Problemet / risken här som kan ge långtgående konskvenser såsom jag ser det, är att man inte verkar kunna förstå vad som händer när någon utan förvarning får en faktura på extrema summor som inte har något med verkligheten att göra.
    Den som utan förvarning får ett hotbrev med vidhängande faktura på 75 000 eller 100 000 eller ännu mer, blir trängd in i ett hörn och tvingas att slåss.
    Vem fan har råd eller lust att slänga upp 75 000 för detaljer på en thumbnail. När man har avtal. Det är ju groteskt.
    En tvist provoceras fram. Det är liksom metoden. Pressa fram en tvist – det är utpressning, fast med skydd av lagen. Det bara för mycket, jag finner inte ord, det är stört, vilken sanslös dårskap.
    Det är alltså ni själva som istället för att som alla andra näringsidkare i samhället, föra en dialog, direkt tar till atombomben för att ”lära” era motståndare (dvs vi som ger er pengar till maten på bordet) hur det ska vara.
    Ok, designern fick en faktura på 75 papp, tingsrätten dömer 300 spänn.
    Hovrätten ger designern rätt. Än så länge har han fortfarande rätt.
    Vad hade hänt om fotografen kontaktat designern och berättat om läget?
    Antagligen hade han fått en förklaring, en ursäkt och pengar. Mer än 300 spänn troligtvis. Kanske också en ny uppdragsgivare.
    Varför väljer man då att gå fram så så hårt man kan?
    Är det för att man kan kanske..
    Kan det vara så att fotografen helt enkelt velat sätta designern i problem?
    Jävlas, som det kallas på ren svenska. Jag tror faktiskt att det är så. I annat fall verkar det hela, milt sagt, mycket långsökt. Ja, egentligen otroligt att något annat än just det ligger bakom.
    Förmodligen finns ett underliggande groll någonstans, som fått den osäkrade handgranaten att explodera.
    Slutsatsen blir att det här drabba vem som helst. Avtal eller ej, spelar ingen roll.
    Allt en fotograf behöver göra är att sätta igång processen.
    Det ger fotografen makt att mala ner i stort sett vem som helst.
    Jag tycker ni som har en resonligt attityd och förmåga att se en helhet, borde ta och kolla efter vad era företrädare egentligen sysslar med.
    För det här är inte bra, inte för någon.
    Ni är inne på helt fel spår.

  14. Ang. ”thumbnailmålet” är fotografen ännu mer ute och cyklar då webbyrån som använder skärmdumpen från en sida som de producerat.
    Och bilderna har de fått levererat från sin kund och de i avtal sinsemellan bedyrat att kunden förvärvat all upphovsrätt till materialet.
    Det är ungefär som att stämma valfri bank och deras tryckeri som man kan beställa ett personligt kreditkort för att någon använt en copyrightskyddad bild på sitt kreditkort. Och den copyrightskyddade bilden är på en vägg på rummet som fotograferats.
    För det är ungefär det som skett i det här fallet. Ta och läs på wn.se om det från webbyråns synvinkel.

  15. Jag har också råkat ut för att en bild (http://fotoblogg.wordpress.com/2007/02/13/footprints/) hamnat på andras webbsidor utan mitt tillstånd. Och jag har agerat på olika sätt, beroende på vilken typ av hemsida bilden hamnat på:
    – i några fall låg bilen på privata bloggar. Skribenten i fråga fick ett surt email av mig, med uppmaningen att antingen ta bort bilden eller göra om den till en länk till min sida, och skriva mitt namn under bilden. Samtliga har valt ena eller andra alternativet.
    – i två fall hamnade bilden på vad jag anser vara kommersiella hemsidor. I dessa fall skickade jag en räkning till den emailadress som uppgavs som kontakt på respektive sidor.
    I ena fallet (http://www.footprintsconference.com/iWeb/Site/Home.html) togs hela sidan med min bild bort, men personen jag emailade (som dessutom står som ägare till domänen) har inte svarat överhuvudtaget.
    I andra fallet (http://www.jayklusky.com/Jay_Klusky,Ph.D./Home.html) togs bilden bort från den sida där jag sett den, men finns kvar på en undersida (klicka på ordet ”Mentor” på framsidan). Domänägaren svarade, och efter en del emailutväxling sade han att han inte skulle betala eftersom jag ”inte lidit skada”.
    För de intresserade finns lite mer läsning på http://www.fotosidan.se/forum/showthread.php?t=105513
    Och för de som undrar: mina fakturor till båda bildtjuvar var på tretusen svenska kronor.

  16. Hej, intressant att läsa och följa de här frågorna. Jag arbetar på ett företag som har en blogg. I denna publicerade jag en bild som jag hittade på nätet då jag googlade på ”fri bild” samt ”gratis bild”.
    Trots att bilden tycktes vanligt förekommande på många andra bloggar hittade jag ingen upphovsman eller länk så jag publicerade den i tron att den var fri. Inlägget var inte kommersiellt utan var endast en önskan om en trevlig dag.
    Ett halvår senare kom en faktura från ett ombud på drygt 8500 kr med uppmaningen om att ta bort bilden. I brevet stod upphovsmannen avgiven. Jag raderade bilden direkt och skrev ett mejl till fotografen där jag bad om ursäkt och erbjöd en feature i bloggen som kompensation då vi gärna försöker promota just fotografer.
    Jag fick då ett nytt brev från ombudet där jag ombads inte kontakta fotografen igen och istället betala fakturan. Dessutom var brevet otrevligt formulerat med personangrepp?!
    Detta fick oss att istället besvara med att bestrida fakturan och där är vi just nu. Känns jättetrist då avsikten aldrig var att stjäla en bild. Hade mer än gärna länkat o angett upphovsman. Jag håller därför med om ”varför gå så hårt fram”?
    Hade fotografen kontaktat oss direkt hade vi kunnat lösa det här för länge sedan, dessutom på ett trevligt sätt för alla parter.

  17. Hur gick det sedan med de 8500 kronorna?

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.