Bildradion

Podcast om fotografi med Göran Segeholm

Betyg på jobbet

| 8 kommentarer

Läser på Vassa eggen att det går bra för Skånska Dagbladet på webben, och jag kan väl bara anta att tävlingen Månadens bild är en del av framgångskonceptet, vilket försätter mig i ett kluvet sinnestillstånd. 

Månadens bild är inte en läsartävling, utan en tävling mellan tidningens egna bilder. Eller… skulle kunna ha varit, om redaktionen nominerat säg de bästa fem-tio bilderna från månadens mest bildmässiga händelser. Men idén bakom tävlingen är att varje fotograf väljer ut en bild att ställa mot kollegornas bilder så att läsarna får rösta. 

Jag vet inte jag. Vi pratar mycket om hur viktigt det är att värdera bildjournalister och skrivjournalister på samma sätt, men jag har väldigt svårt att se framför mig hur en grupp skribenter accepterar att varje månad ställa upp i tävlingen "månadens notis", eller varför inte "månadens mening", som en del av sin arbetsbeskrivning. 

Men det är kanske bara jag som tycker att det nästan är lite… jag söker ett balanserat ord här… ovärdigt att varje månad behöva tävla mot sina kollegor med läsekretsen som domare. 

November månads tävling finns här, och du ska veta att jag är rasande nyfiken på hur detta ser ut i dina ögon. Kanske någon skånskanfotograf rent av hittar hit? 

8 kommentarer

  1. Att det är bilder som blir tävlingsobjekten kan jag tänka mig beror på att det är de som drar läsaren till texten. Dessutom allmänt accepterat att tävla i bild.
    Men det skulle onekligen vara intressant att se hur många som skulle rösta på en text, dessutom med vilka kriterier som grund? Spänningen i läsningen, eller handhavande av svenska språket? Och skulle läsaren tycka bäst om den korrekta språkhanteringen? Hur skulle tidningen tolka det om det hela tiden blev det ”roligaste”, ”fräckaste” eller med ”Rinkeby-svenska” texterna som vann? Skulle man göra hela tidningen med ”roliga texter” osv.?
    Vart skulle värnandet om det svenska språket ta vägen då?
    Vilket ansvar har tidningar för det?
    Ska tidningen göras som läsaren gillar bäst, de vill ju sälja?
    Egentligen gäller det också bilden.
    Precis på samma sätt.
    Hur ska fotograferna välja ut tävlingsbilderna var månad?
    Med tanke på att flirta med läsarna, och ta de mest lättsmälta, de som du kallar fönsterbilder.
    Eller ska de välja de lite djupare, med tanke bakom, de som går hem hos andra fotografer, men kanske inte alltid hos alla läsare?
    Så, vad är en bra bild?
    Den korrekta, men kanske egentligen den många gånger lite enklare att fånga, men som läsaren gillar? Eller de bilder som får andra fotografer att höja på ögonbrynet?
    Det är ju upp till betraktaren… eller?
    Har tidningen något ansvar att föra bilden vidare till högre dimensioner för läsaren?
    Eller är det primära att sälja fler tidningar med bilder som gillas av de flesta läsare?
    Hur viktigt är det för de jobbande fotograferna att vinna ”månadens bild”?
    Ja, några svar fick du ju nu inte av mig, bara nya frågor.
    Hoppas jag inte skrev för luddigt nu, blev något oklart så hojta, detta är bara spontana, hastiga ord och tankar.

  2. Visst leder det till intressanta frågor?
    Jag tror att jag går på Barthes linje och säger att den som vinner är antingen…
    1) …den med det ”bästa motivet” – en lokal artist, idrottman eller annat som många gillar. Sympatiröstning, som egentligen inte har ett dugg med fotografen (eller ens bilden) att göra.
    2) Bilden med den största överraskningen. Här går jag på Roland Barthes linje som jag skrev om för någon vecka sedan. Mest wow vinner.
    Tyvärr har jag inte lyckats hitta resultaten från tidigare tävlingar på Skånskans webb.

  3. Tycker nog som du Göran att det ligger något nästan ovärdigt i den här tävlingen. Och det som kolliderar är de olika defintionerna av ”en bra bild”.
    En bra journalistisk bild är en bild med bra och relevant innehåll. En bild som berättar något. Stilistiken kommer i andra hand. Tycker jag.
    Men när läsarna ska avgöra vilka bilder som är bäst, bilder ryckta ur sitt sammanhang, blir det kanske ytan snarare än innehållet som tilltalar. Tror jag.

  4. Tja-a… Bara medhåll är ju inte kul i en blogg. So here it goes:
    Det här får mig att tänka på en gammal klassiker. Nämligen fotografers (och konstnärers) rädsla för att låta publiken definiera vad som är en ”bra bild”.
    Det är som när en vinkännare tycker att vinet X för 59:- smakar skit. Han/hon har säkert jättebra argument för att sin åsikt – dålig druva, växer i fel sluttning, lagras fel, blablabla. Om den stora massan då säger att vinet visst är gott för att de skiter i sånna saker kommer experten lätt tänka ”Jaja, men det är för att de inte förstår bättre.”. Men jag tycker det finns något oödmjukt i att avfärda den stora massans åsikt.
    Parallellen är alltså att jag kan känna att fotografer (liksom vinkännare) ibland tar sig själva på för stort allvar. Så det sticker i ögonen att den okunniga massan ska få avgöra vad som är en bra bild. Massan fattar ju inte vad som EGENTLIGEN är bra. Så då kan bilder vinna som har ytliga värden. För folk kanske inte bryr sig om det superädla hantverket och all tanke som finns bakom. Usch, hemska tanke.
    För att ta i lite: Vissa tycks tänka: Hjälp, på det här sättet degraderas ju vårt fina fotografhantverk till något ytligt allmängods. Jobbigt, jobbigt.
    Äh. Om en bild på Zlatan vinner så tilltalade den flest. Troligen beroende på att folk gillar Zlatan. Gott så. Skit samma om det inte har med fotografens hantverk att göra. Vi måste inte värna om konstnären hela tiden.
    Om man tex tycker det är ovärdigt att ha en omröstning bland svenska folket vad man helst vill läsa – Kalle Anka eller nobelpristagaren, så har man i någon grad också uttryckt ett ogillande mot ”pöbeln” som inte fattar sann kultur. För rädslan är förstås om Kalle vinner. Då måste förståsigpåarna sätta sig i försvarsställning och motivera (främst för sig själva) varför de vet bäst. Bättre att inte ha någon omröstning alls så de kan fortsätta att höja upp sitt eget hantverk och skita i massan. Oödmjukt var ordet, sa Bull.
    Ja, jag förstår att det inte var det här Göran hade i åtanke, utan kanske snarare det ovärdiga i att tävla mot kollegor på det här sättet och stämningen som därmed skapas. Men det fick mig att komma att tänka på andra saker också.

  5. Sympatiska åsikter Anders. Nu kan jag ju inte tala för någon annan än mig själv, men jag har inga som helst problem att låta var och en definiera sin egen smak, må det vara mainstream eller inte.
    Men som du så riktigt påpekar så var det inte alls det jag var ute efter.
    Däremot kan jag inte bli annat än nyfiken på hur din bild av fotografen, ”konstnären”, vuxit fram. Vilka har du träffat? Vad har de sagt?

  6. Anders har sina poänger när han talar om konflikten mellan experter och allmänhet. Tex finns denna inom arkitekturen: ”riktiga” arkitekter har en tendens att rita hus som ingen vanlig människa vill bo i…
    Jag känner dock att det inte är det som är problemet här. Problemet är att bilderna rycks ur sitt sammanhang. Den bakomliggande historien i bilderna kan helt försvinna. Bildens funktion som ett berättande medium reduceras till att bli estetiskt tilltalande.
    För min del spelar ”hantverket” ingen roll när det handlar om att utse bra journalistiska bilder. Det är berättelsen som gäller.

  7. Mycket intressant inlägg om en fråga som är relevant ur många aspekter.
    Jag tycker både Elisabeth och Anders har riktigt bra argument för sina ståndpunkter men också att Adam är på väg mot något som jag själv tycker är viktigt.
    Om du har en bra text och vill föra fram den till många – bör du välja jazz eller en popmelodi?
    Debatten känns lite igen från musikvärlden med musikern som egentligen vill spela jazz men får dras med att ”Svensson” gillar pop. Hur ska han göra för att kunna leva på sin musik och göra både lyssnarna glada och samtidigt behålla sin ”konstnärliga integritet”?
    En gyllene medelväg i tidningsvärlden vore i min mening att ge den fördjupade bildjournalistiken ÄNNU större utrymme på webben och kanske i söndagsbilagor som fördjupning. Extrakostnaden på webben är marginell och vi som uppskattar bildspråket kommer förhoppningsvis klicka troget på bildspelen och då kommer reklamintäkterna in till tidningarna. I slutändan kommer det då visa sig om (att!) utvecklad bildjournalistik ger mervärde som tillräckligt många har ”vett” att uppskatta!

  8. Ja, jo. Fördjupning är bra, bildspel är bra. Men jag tycker att det är synd att det ofta leder till att länken mellan bild och text bryts. Det finns en risk att det bara blir bilder för bildernas egen skull, vilket minskar värdet ur ett ”förstå din omvärld”-perspektiv. Vilket är målet med all slags journalistik.

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.