Bildradion

Podcast om fotografi med Göran Segeholm

Efterlyses: Kulturkrockar

| 10 kommentarer

Så jag har lyckats få det här uppdraget av Fojo om visuell journalistik. Jag ska sy ihop en kurs på en vecka för folk som arbetar med att beställa, välja och prata bilder. Det vill säga: Redaktionssekreterare, nyhetschefer, redigerare, operativa chefredaktörer, informatörer och andra. Målet är att de ska bli bättre på att tänka bild i god tid, att formulera bildens funktion, att göra genomtänkta bildbeställningar samt att kunna ge relevant feedback till bildmakaren (som kan vara en fotograf, en tecknare eller en grafikspecialist). 

Jag har redan en hyfsad bild av ungefär vilka moment veckan ska innehålla, men jag letar med ljus och lykta efter människor som är beredda att dela med sig av sina egna erfarenheter, både positiva och negativa. Kulturkrockar och exempel på brobyggare. Vad gör en bra bildbeställare? Vad gör en bra fotograf / illustratör / grafiker ur ett samarbetsperspektiv? Vilka är de vanligaste missuppfattningarna och missförstånden? 

Bring it on. Vet du någon som du tycker att jag borde prata med – eller om jag borde prata med dig – mejla mig på rata[snabel-a]mac.com och var med och skapa den uppdragsgivare du möter imorgon (ja, eller i mars nästa år om vi ska vara petiga). 

Om du vill gå kursen, anmäl dig senast den 13 november. 

10 kommentarer

  1. Låter som ett kul uppdrag!
    Ett problem som jag ibland upplever som frilansfotograf är att bildbeställarna är dåliga på att ge feedback, speciellt negativ feedback. Om de är missnöjda med bilderna vill man ju veta det, men det är mycket sällan de säger något. Det som händer är istället ingenting – de är tysta, och hör inte av sig mer. Man tappar kanske en kund utan att veta varför.
    (Men ovanstående är något av en gissning, eftersom jag ju inte vet vilka av mina jobb som varit misslyckade. Det finns ju andra anledningar till att uppdragsgivare inte hör av sig vissa perioder.)
    /Adam

  2. Den upplevelsen delar jag. Som skribent får jag ofta mycket bättre feedback än som fotograf, men det kanske har att göra med att det går att rädda när det gäller texter, men att det upplevs som ”kört” i bildfallet eftersom jobbet redan är gjort.
    Överhuvudtaget är vi (branschen) dåliga på att formulera konstruktiv kritik. Oftast säger vi bara vad vi tycker, och då låter det så jobbigt om man är missnöjd.

  3. Jag tycker många beställare inte förstår vad press och dokumentärfoto är. Som skribent kan du välja form och perspektiv. Som fotograf är du inte helt men långt mer hänvisad till de praktiska omständigheter som råder.
    Jag har skräckupplevelser där featurechefer vill beställa något konkret in i minsta detalj. Detta ”låser” ibland även fotografens vision och upplevelse och man missar det som var bildmässigt intressant på plats för att man vill leva upp till beställarens ord. Foto är just att försöka släppa sina förutfattade meningar och kunna se den historia som finns och som är bildmässigt förmedlingsbar i varje enskilt fall.
    Jag hatar också och höra ”det ska vara någon med slöja som ser förtryckt ut” om man ska träffa muslimer till exempel. Släpp fördomarna!
    De jobb där mina kunder blir mest nöjd är de då jag fått makten själv och har kunnat ta ansvar för resultatet. Mitt råd skulle vara; arbeta med begåvade fotografer som tar ansvar och ge dessa så mycket frihet som möjligt.
    :-)

  4. Som beställare måste du ha klart för dig om du vill arbeta med en arrangerande fotograf – kanske rent av i studio men åtminstone med studioblixtar – eller en mer klassiskt skolad press/dokumentärfotograf. Få (ingen?) är i toppklass i båda disciplinerna.
    Om vi bortser från de hårt regisserade månadsjournalsporträtten så håller jag med dig. Fotografi är ett evigt improviserande och kajsavargande. För en fotograf är det oftast en styrka att kunna släppa planen, inte att till varje pris hålla fast vid den.
    ”Arbeta med begåvade fotografer” är förstås ett toppråd. Men en del beställare sätter kanske, tyvärr, likhetstecken mellan ”begåvad” och ”kinkig”. Det är inte heller alla som har blicken som krävs för att skilja bra resultat från dåligt.

  5. Som den Mr Gnällspik man är, får man lätt lite ont i magen då man hör ordet ”beställa”.
    I synnerhet eftersom kursens målgrupp tycks vara rätt mycket dagstidningsfolk.
    Själva tankekedjan att man ”beställer” journalistik, vad än det är för något, får mig att knyta an till industriell framtagning av en produkt.
    Det är i sig inget konstigt, för det är just den trend som går genom dagstidningsbranschen just nu. Men det är en trend som inte är bra för någon, vare sig tidningen, medarbetarna, läsarna eller det journalistiska uppdraget i stort, eftersom den kraftigt hämmar kreativiteten, och därmed slutresultatet. Däremot borde tidningsredaktörer och dylika lära sig mer om hur man skapar en bra kreativ process, snarare än att ta fram fotografernas motsvarighet till IKEA-katlogen för att peka och välja ut byggklossar för just deras produkt.

  6. Jo, ”beställer” är kanske ett hårt ord, och det beskriver kanske mer en lappjobbskultur än en dynamisk redaktion med en levande diskussion. Men är det inte mest så det ser ut, precis som du skriver?
    För frilansande fotografer, grafiker och tecknare finns det inget annat än beställningar.
    Men hur borde det se ut då?

  7. Jo, tyvärr är det nog både vardag för både anställda och frilans. Det ser vi alla tydligt bara vi öppnar en dagstidning.
    Det som en gång, eller borde vara bildspråk, håller nu mer och mer på att gå över i rena maner, och innehållet i bilderna allt mindre. (inte minst mina egna bilder)
    Så det första är väl att konstatera om det är bra eller inte. Om det är den typen av bilder man vill ha, om bilder ens ska ha ett journalistiskt innehåll eller (bara) locka till läsning av en text.
    OM man nu vill ha bilder med innehåll, eller kanske även kreativa bilder utan så mycket journalistiskt innehåll finns det bara ett sätt att få fram sådant. Och det är att få in fotografen tidigt i planeringen, i produktionen. Allra helst innan planeringen, i form av att han eller hon själv kommer med förslag och att man ser dessa som en möjlighet, inte bara ett problem att hantera. Alternativt att man har med fotografer på sina spån-möten, eller bara ser till att det finns en bra och naturlig kontakt mellan de olika funktionerna på redaktionen.
    Detta gäller inte bara de fast anställda, utan lika mycket vikarierna och frilansarna.
    Och jag tror att den viktigaste insikten en redaktör eller liknande bör få, är att den största kreativiteten sker längst ut i näringskedjan eftersom det är där man möter människor, ser saker, tar intryck och förses med rena tips och uppslag. Inte inne vid ett mötesbord där den enda knytpunkten till verkligheten består i ens privatliv.
    Det kanske är bittert för många att man själva förpassas till en administratör av det roliga arbetet. Men för andra kan det givetvis ses som en möjlighet att få coacha människor som brinner för sitt jobb och förädla deras arbete till något än bättre.
    Så personligen tror jag det handlar mycket om självinsikter hos de som ska lägga ut jobben, inte något annat.
    Busenkelt men skitsvårt…;-)

  8. Värdefulla ingångar Magnus, tack för att du tar dig tid. När det gäller manérismen så så tycker jag mig också se en ökning. Jag tror att den växer sig stark för att det är ett snabbt sätt att göra bilder som känns, eller åtminstone syns.

  9. Jag tror, med risk för att bli (än mer) långrandig, att man faktiskt också visuellt måste förklara för redaktörer vad man menar med manér, bildspråk, innehåll och annat.
    Inte för att jag tror att alla redaktörer är puckon. Men många som jag har mött, förstår faktiskt inte det mest grundläggande i bildjournalistik. De tror typ att en fotograf blir nöjd och glad bara för att han eller hon får en stor bild i tidningen, medan det ofta nästan är tvärt om, och ser det som att varje kvadratdecimeter bild stjäl utrymme från den viktiga texten.
    Andra förstår mer, men har svårt att klä sin kunskap i ord. Så stor skillnad är det ofta mellan två så närliggande yrkesgrupper tyvärr.
    Så jag tror att i en sådan där utbildning så måste man bygga en tydlig och gemensam grund att stå på. Lite grundurs i bildjournalistik helt enkelt.
    Och vad det gäller manér är det väl helt enkelt så, att en fotograf, en bildjournalist gör allt den kan (oftast) för att leverera bra material. Så när den har svårt att få jobba så journalistiskt tar den nästa verktyg i tur, teknik och estetik. Allt för att göra så bra i från sig som möjligt.
    Så tänker man inte i text på samma sätt. Man toppar inte med en dålig nyhet bara för att reportern lyckats formulera sig ovanligt bra just den dagen.

  10. Kursen börjar med att deltagarna får nya begrepp, att arbeta med. Utan precisa ord är det både svårt att tänka och svårt att prata.
    Det är en viktig sak du beskriver om verktygen. Vi gör i stort sett all journalistik idag (med undantag för bland annat viss kändisjournalistik) med utgångspunkt från vad som ska beskrivas i text. Sådana är villkoren. När fotografer känner att bilden alltid kommer i andra hand så känner de för det mesta rätt. Det gör den.

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.