Bildradion

Podcast om fotografi med Göran Segeholm

Barthes fem (sex) överraskningar

| 2 kommentarer

När Roland Barthes funderar över fotografens drivkraft i boken Det ljusa rummet (Alfabeta förlag) kommer han fram till att det viktigaste är att överraska betraktaren. 


Bara det är värt att fundera över en bra stund. Barthes kallar det för "alibi". Det är överraskningen som ger fotografiet existensberättigande. Därför är fotografens prestation att hitta denna överraskning. "Alla dessa överraskningar lyder under en utmaningsprincip", skriver Barthes, "fotografen måste likt en akrobat utmana alla lagar om det sannolika eller till och med det möjliga". 

Barthes listar till en början fem överraskningar. 

• Det ovanliga (Barthes exemplifierar med en samling bilder av män med två huvuden och kvinnor med tre bröst och så vidare.) 

• Det frysta ögonblicket som låter oss se det ögat knappt hinner uppfatta (Exemplet här är ett fotografi av en kvinna som hoppar ut genom ett fönster vid en brand.) 

• Den ovanliga prestationen (Exempel: En mjölkdroppe fångad på en miljondels sekund.) 

• Tekniska manipulationer (Genom oskärpa, perspektivfel, dubbelexponeringar mm.) 

• Fyndet (Ett lyckosamt sammanträffande, en emir åker skidor i högtidsskrud.) 

Om detta inte räcker, skriver Barthes, måste fotografen utmana de lagar som styr vad som är intressant. "Fotot blir 'överraskande' i det ögonblick man inte vet varför det blivit taget; vad finns det för skäl eller intresse i att fotografera en nakenmodell i motljus i en dörröppning, fronten på en gammal bil som står i gräset, ett lastfartyg vid kajen, två bänkar på en äng, en kvinnas stjärt framför ett lantligt fönster eller ett ägg på en naken mage?" 

Bortsett från att jag har vissa svårigheter att skilja punkterna från varandra (i synnerhet 1 och 2 samt 2 och 3), så tycker jag att han är och rör vid något intressant. 

2 kommentarer

  1. Har funderat kring det där med ”överraskningar”. När tippar det över i effektsökeri?
    Ibland upplever jag att featureporträtt, speciellt i de stora dagstidningarna, är just effektsökande. Snygga, häftiga bilder ur konstiga perspektiv. Estetik i sin fulländning (ja, jag har själv syndat).
    Men vad berättar bilderna?
    Och således:
    Vore det en ”överraskning” om porträtten istället blev icke-effektsökande?
    /Adam

  2. Fast om du tar icke-effektsökande porträtt med avsikten att skapa en ”överraskning” så är ju det också ett effektsökeri, eller hur? Och ”foglig lantis”-trenden, där folk skulle sitta passivt och titta rakt in i kameran, handlade väl i någon liten mån om det?
    Frågan om när det tippar över och blir rent effektsökeri tror jag kan besvaras från fall till fall med frågan ”vad ser du först”?
    Om svaret är att ”jag ser att bilden är tagen på det eller det sättet” istället för ”jag ser en person som ser ut så och så”, så tänker jag att fotografen i någon mening misslyckats med att göra ett porträtt. Uppdraget var att presentera en person, men presentationens framförande tog överhanden.
    Ungefär som att jag skulle introducera dig som nästa talare på ett seminarium, men jag gör det (för överraskningens skull) gungande i en trapets (för att låna Barthes akrobat-liknelse). Då har jag satt mig själv i centrum istället för mitt ämne, och då är det klokt att jag undersöker mina motiv för det. Publiken mindes nog inte ens namnet på den jag introducerade.

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.