Bildradion

Podcast om fotografi med Göran Segeholm

Trendextra: Reportage i en box

| 8 kommentarer

Polyptyk2

Jag vet inte hur det är för er andra, men i mina morgontidningar DN och SvD gör redigerarna allt oftare "bildreportage i en box". Ibland genom att ett en mängd bilder ligger nära varandra med en gemensam bildtext, men också som ett enda element där de enskilda bilderna binds samman med en gemensam svart ram. 

Poängen? Kanske att elegant slingra sig ur problemet att välja dragarbild när det inte finns någon som håller. Polyptyken (eftersom vi redan använder "diptyk" och "triptyk" inom fotografin kan vi lika gärna löpa linan ut) utgör i sig ett starkt blickfång, samtidigt som den inför läsarens blick löser upp sig i mindre detaljer vid en närmare studie. 

Bra eller dåligt? Varken eller. Fördelen är att bilden som helhet blir tight och energirik även om de enskilda bilderna inte är starka. Nackdelen är att berättelsen på något sätt blir fragmenterad. Mer tevelik, varje enskild bild betyder mindre. 

Följderna för fotografer? Bara positiva så länge det används rätt, samt en anledning att träna sig på att aldrig glömma mantrat närbild, halvbild, översiktsbild

8 kommentarer

  1. Som både reporter, redigerare och i af wannabe-fotograf så måste jag få kommentera detta.
    Det vanligaste sättet att redigera featureknäck är ju med en stor dragarbild och sedan en eller flera kompletteringsbilder. Kompletteringarna utgörs oftast av olika former av detaljbilder eftersom dragarbilden vanligtvis visar en person som gör något i en viss miljö. Har man mer utrymme kan fler bilder användas, varpå även redigeringen av jobbet förändras. Redigeringen av nyhetsartiklar ser oftast helt annorlunda ut, tidningarnas layout är ofta byggd på att nyheterna presenteras med en eller högst två bilder och då blir blocklösningen aldrig riktigt aktuell.
    Jobbar man bara med featurekncäk där man använder ett par tre bilder är det viktigare att jobba med kontrast, rent storleksmässigt mellan bilderna. Kompletteringsbilderna blir då oftast 1-2-spaltiga och placeras i textblocket. Har man fler bilder väljer man som redigerare oftare att arbeta med block, dvs rena text- och bildblock som ska harmoniera.
    Det är oftast mycket smidigt att ha ett bildblock som består av flera bilder, precis som Göran skissat här ovan, därför att man kan skapa ett textblock som flödar runt det på ett bra sätt. Skulle man bryta loss bilderna för sig blir det en massa fula knän i texten och det stör läsordningen. Redigeringen ska ju guida läsren genom texten på ett vettigt sätt.
    Som redigerare tycker jag inte att man använder ”paketlösningen” som ett sätt att smita ifrån valet av en stor dragarbild. Men valet av ett bildpaket kan göra att uppslaget blir mer harmoniskt och bättre bjuder in läsaren att sjunka ner i text så väl som bilder än om man skulle välja att jobba med bilder som var utspridda över uppslagen.
    Målet för redigeraren är ju att skapa en aptitlig helhet av både text och bild. Jag tror att Göran som fotograf har en liten, liten tendens att se redigeringen mer ur fotografens perspektiv, och då får bilderna större betydelse. :)
    Men målet för redigeraren är ju att guida läsaren och få dem att ta till sig hela uppslaget. Det är ju väl känt att ögat ofta vandrar via rubrik, bilder, bildtexter och faktarutor vidare in i texten. Att jobba med bildblock kan vara ett sätt att få läsaren att stanna så länge att de börjar läsa texten. Gör de inte det har man kanske gett dem känslan av att de läst texten eftersom de fått information via rubrik, bilder och bildtexter. Ibland får man nöja sig med det.
    Men att det skulle vara en ny trend att redigera i block? :) Nej, det kan jag inte tro på, den trenden har funnits så länge som jag jobbat och jag har bara varit tio år i branschen… Tekniken är säkerligen äldre än så också. Att det sedan tycks vara inne att göra artiklar som bygger på idéer där man följer en person eller en företeelse över tid, det är däremot en annan femma… Sådan artikelidéer som ”En dag med Karin Bojs” som fanns i DN i söndags, är fragmenterade till sin natur och där är det kanske just de olika delarna som blir en stark helhet i stället för att en enskild bild lyfter reportaget.
    Tänkte mulitijournalisten som tog på sig redigerarmössan för detta aplånga bloggsvar…

  2. Vilken kvalitetskommentar! Underbart.
    Det nya jag främst tycker mig se är att allt ramas in med svart, runt bildpaketet och mellan bilderna, så att boxen i förstone uppfattas som en bild i sig, så att säga.
    Men jag har ju ingen statistik, det har jag inte.

  3. Intressant av Johanna!
    Var har vi de bloggande redigerarna?
    Jag vet bara att det också är lätt att försvaga med för mycket bilder. Precis som när man använder förstärkningsord som mycket, väldigt och så vidare kan effekten bli den motsatta.
    Till en vanlig artikel tycker jag den bästa effekten är en vältagen bild, jag ogillar begreppet dragarbild. + möjligtvis en liten porträttbild om så krävs. Jag tycker att de här alltmer förekommande ”bildboxarna” rätt ofta gör ett mindre intryck än en enda bild som får vara lite större.

  4. JM, är det begreppet, idén, du inte gillar med dragarbild eller är det ordet?
    Jag tycker att det måste finnas ett ord för en bild som är utvald i en mängd för att fungera som ett initialt blickfång. Entrébild skulle också fungera. Eller kanske öppningsbild, men det ordet finns redan och då handlar det oftast om mer än ett uppslag. Dragarbilden är för mig blickfånget på ett uppslag. Uppslaget är en bild, dragarbilden är ett blickfång i den bilden.

  5. Utan att ha några statistiska belägg tror jag att de svarta färgplattorna har fått en revival. De var poppis någon gång på 80-talet och nu har de återvänt, precis som klädmodet och pastellfärgerna… Går allt i 20 års-intervaller?
    Den modetrend som varit rådande inom dagstidningsredigeringen de senaste 5-10 åren har ju präglats av ”vitt och luftigt”, varför svarta bakgrundsplattor verkar ha blivit ett sätt att bryta trenden. Svartplattor har bokstavligen blivit ”det nya svarta”.
    Som redigerare kan jag inte förstå varför fotografer kan motsätta sig ordet dragarbild. Som redigerare använder man det för att tala om den bilden som man vill dra på. Dragarbilden blir alltså något positivt, det är ju den bilden som redigeraren tycker är bäst på att fånga läsaren. För mig som redigerare fyller ordet dragarbild just det som Jenny Maria tycks mena när hon säger att hon tycker bäst om att illustrera en artikel med en stor vältagen bild som tillåts ta utrymme.
    Som Göran påpekar tror jag att det vore svårt att lansera orden entrébild eller öppningsbild därför att de delvis redan har egna betydelser. Både entrébild och öppningsbild antyder ju att det ska komma mera, men ibland kan man ju arbeta med ett uppslag där det kanske bara finns en enda bild. Och vad skulle det då heta?
    Bland redigerare är ordet ”dragare” eller ”dragarbild” väletablerat och välanvänt och jag tänker fortsätta använda det.
    Sedan håller jag med om att likaväl som man kan ordbajsa så kan man bildbajsa också. Många bilder är inte alltid av godo. Naturligtvis ska helbild-, halvbild-, närbild-tänket finnas med men ibland är det ju faktiskt så att less is more.
    Och så får man inte glömma att tidningens storlek, layout och antalet spalter som man jobbar med påverkar hur det visuella intrycket av text och bild blir. En tidning är en helhet av både ord och bilder, inte en massa enskilda delar. Men reportrar tenderar att värdesätta sina ord högst medan fotograferna så klart har bilderna närmast hjärtat. Kul är det då som redigerare att ge de andra två yrkesgrupperna något som de själva inte hade kunnat föreställa sig när de bara såg till någon av sina enskilda yrkesformer. :)

  6. Det är som fototeoretiker jag ogillar ordet dragare. Risken finns att begreppet blir en ”formalistisk” lögn som har binder seende, visioner och tvingar in berättandet i en mall, snarare än stöder den dokumentära historia en fotograf trots allt är tänkt att uppmärksamma.

  7. Intressant iakttagelse, jag tror att jag förstår hur du menar. Men finns det alls någon chans att komma undan det mallade tänkandet i tidningsproduktion annat än i undantagsfall?
    Överhuvudtaget är det väldigt tveeggat med inarbetade begrepp som ”dragarbild”, ”porträttare” och ”puff”. Språket sätter gränserna för hur man kan tänka. Ibland är det välgörande att börja om förutsättningslöst från noll och prata om vad man faktiskt vill uppnå istället.

  8. Tror det beror lite på vilken tidning vi pratar om. Om vi börjar från början så är det på många redaktioner som det inte är den potentiella bildmässigheten som avgör vilka jobb en fotograf åker på. Det är istället nyhetsvärderingen som avgör vilket jag kan ha åsikter om men det är en annan fråga lite grann.

    Resultatet av denna ordning blir att duktiga fotografer skickas iväg på dåliga bildjobb och att bra bildjobb får lite utrymme, eller än värre att reportern får plåta också. Lite grovt och förenklat sett. Det i sin tur ger att jag som fotograf kommer tillbaka med halvdana bilder från ett jobb med hög nyhetsvärdering och då kan situationen med att det saknas en bra dragarbild mycket väl uppstå(Gubbe på kontor någon?). Men det omvända uppstår också, alltså att ett jobb där vi inte förväntar oss så mycket bilder pga det låga nyhetsvärdet ändå får många och bra bilder. För vi lägger ju ändå in bilderna när vi ändå tagit dom.

    I båda fallen uppstår då bildblocken. I det första för att i nån mån rädda jobbet och i det andra för att man har många bra bilder men inget utrymme. Det senare trots att alla bilder är singelbilder snarare än bildberättelse.

    I grunden alltså en okunskap i bild kan jag tycka.

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.