Bildradion

Podcast om fotografi med Göran Segeholm

Trendextra: Iscensättning

| 4 kommentarer

Det är inte varje dag man hittar en helt ny trend, men nu undrar jag om jag inte är något på spåren. Och allt sker, som så ofta, i DN Söndag. 

Sidan 11. Liza Marklund i ett arrangerat porträtt. Men hon sitter inte passivt och tittar rakt in i kameran, som brukligt är. Nej, Liza vandrar över Gärdet i Stockholm, bort från oss och fotografen Jonte Wentzel. Men hon vänder huvudet om och tittar lite åt vårt håll, som om hon upptäckt något. I bakgrunden, naturligtvis, Kaknästornet. Det handlar ju om media. Jag tänker: Det är som en scen ur en film. Liza är, än en gång, på väg mot framgången. 

Sidan 14. John Crispinsson är på väg genom något slags underjordiskt (inbillar jag mig) valv. Han håller en hög gamla dokument i famnen, och han kryper ihop och får något tjuvaktigt över sig. På händerna har han vita handskar, för att skydda dokumenten eller för att undvika att lämna fingeravtryck? Han tittar inte in i Fredrik Funcks kamera, utan förbi. Jag tänker: Det är som en scen ur en film. John har precis lagt vantarna på de värdefulla dokument som ska utgöra stommen i hans bok om Gustaf Adolf Reuterholm. 

Sidan 15. Författaren Eva F Dahlgren fotograferad inifrån en liten stuga. Hon kikar in genom fönstret. Turligt nog är ena tyllgardinen lite fråndragen, så att hon kan se något (och vi kan se henne).  I fönstret står två vaser i blåfärgat glas, som det brukar i sommarstugor. Bildtexten handlar om att hon hittat en intressant brevsamling i ett gammalt torp. Är det torpet på bilden? Vi får inte veta. Jag tänker: Det är som en scen ur en film. (Även om intrycket förtas något av att hon nästan tittar in i Fredrik Funcks kamera. Ögonkontakt är ofilmiskt.) Ögonblicket då Eva hittar Sigrid Gellners brev är återskapat i detalj. 

Sidan 38-39. Ernst Billgren är ute och lirar golf. Eller han lirar väl inte direkt, han sitter på huk och tittar ut ur bild, förbi Elis Hoffmans kamera. I bakgrunden står Ernsts (förmodar jag) lilla golfbil parkerad. Golfbollen ligger bredvid Ernst i gräset. Bilden innehåller liksom tid. Jag kan spola tillbaka scenen i huvudet och se hur han kommer körande med golfbilen, får syn på bollen, går fram och spanar neråt banan för att förbereda nästa slag. Jag tänker: Det är som en scen ur en film. Precis när huvudpersonen ska slå iväg bollen nästa gång kommer han att upptäcka ett lik i dungen strax utanför bild. 

There you go. Iscensättning är det nya foglig lantis

4 kommentarer

  1. Kan det vara så att det är en trend som kommit från konstfoto?
    Jag tycker att det i ett antal år har varit en stark trend av iscensatta bilder som för tankarna till filmscener inom konstfoto. Kanske började det med Cindy Sherman?
    Trender brukar ju sprida sig mellan de olika gengres som finns inom fotografi. Minns när varianter av Anton Corbijns ”oskarpa portätt i miljö med skarp bakgrund” började dyka upp bland pressfotografernas publicerade bilder. Var det sent 90-tal kanske?
    Men inget konstigt eller fel med det. Inspiration inhämtas och trender kommer och går. Men det är klart att det blir väldigt tydligt om det helt plötsligt är fyra exempel samma dag i tidningen.
    En intressant fråga kan ju vara om det är så att vi pressfotografer alltid kommer sist in i de nya stilarna eller om vi ibland leder utvecklingen?

  2. Trender är ett absolut nödvändigt inslag om vi vill ha en levande fotokultur. Just den här trenden (vi får väl ser hur det utvecklar sig) är kanske ett lån, men också en i grunden sund motreaktion på alla de extremt stillsamma porträtt där den avbildade sitter blick stilla på en stol och tittar rakt in i kameran, gärna avbildad från en rät vinkel mot stolen (och väggen bakom).
    Vi går, så att säga, från pacificering till aktivering i vårt förhållande till dem vi avbildar.
    Som jag ser det finns det tre vägar att gå inför ett journalistiskt porträtt.
    • Det spontana porträttet, som är taget när motivpersonen (finns det något bättre ord än ”modell” här?) som har tankarna på något annat än att bli fotograferad. Här är blicken aldrig in i kameran. I den här gruppen finns alla bilder du någonsin tagit av personer som varit inbegripna i ett samtal med en skrivande journalist. Väldigt svårt att genomföra med en person som bara satt av fem minuter för en plåtning, men det kan funka om omständigheterna är lyckliga.
    • Det passivt arrangerade. Motivpersonen gör ingenting annat än blir fotograferad. Det är uppenbart för alla att det är precis så – oftast en stadig blick rakt in i kameran, miljön är uppenbart uttänkt. Klassiskt, enkelt. Metoden påminner om porträttfotografi i studio.
    • Det aktiva arrangerade – bilden är uppenbart arrangerad, men personen är till synes upptagen av något annat än att bli fotograferad. Här finns bland annat ”pekbilderna” som kåren älskar att hata.
    Och så detta nya, det ”filmiska” som är iscensatt så att det ska se ut som om motivpersonen inte är medveten om kameran, men de yttre omständigheterna är sådana att betraktaren gissar att hon rimligtvis måste vara det. Ska man se det som en utveckling av pekbilderna?
    Spännande tider är det i alla fall.

  3. Intressant iaktagelse! Jag skulle vara försiktig med att kalla det framsteg. Har en lång redogörelse om varför: Jag arbetar sen tre år tillbaka på Värnamo Nyheter, en lokaltidning i småland. Här är synen på bildjournalistik konserverad sen 20 år tillbaka och jag misstänker att liknande förhållanden råder på andra mindre landsortstidningar. De trender som finns och varierar inom bildjournalistiken når sällan utanför de större städerna. Vilket faktiskt är ett problem, eftersom en stor del av befolkningen inte får ta del av foto som något journalistiskt. Vi är tre anställda fotografer på VN som visserligen får massa plats i tidningen, men i stort sett aldrig får berätta en historia.
    Ett talande exempel var när vi skulle berätta om landstingets hälsosatsning (som var i full gång), 5 kvällar i veckan
    med olika hälsofrämjande aktiviteter. Enkelt att berätta i bild kan man tycka, men inte när vi ska göra ett ”bildjobb” på tre initiativtagare/ledare under deras lunchtimme. Text och bild på 45 min. Vår nyhetschef hade bett dem ta med sig några stavgångsstavar som han tyckte de kunde stå och hålla i på bilderna. Detta var i chefens ögon, ett ”bildjobb”.
    Så ser verkligheten ut på en liten dagstidning idag och en vacker dag kanske PFK eller journalistförbundet orkar bemöda sig…
    Nu för att knyta an till arrangerande porträtt, så är fördelen med den typen av bildlösningar att det går betydligt fortare än att vänta ut bilden, dvs att jobba bildjournalistiskt. Jag gjorde mitt jobb på 5 minuter, en timme i ett elljusspår hade tagit exakt 55 minuter längre. Tiden är dyrbar, kvalitén mindre viktig. Det är en trend som funnits ute i landet länge, som nu verkar ha nått självaste flaggskeppet DN. Så jävla trist.
    Mvh/Christian Andersson

  4. Lider med dig, Christian. Jag tror att det finns två olika typer av iscensättningar – en sort som är orsakad av tidsbrist, och en sort som är ett kreativt val baserat på andra grunder.
    Därutöver tror jag också att det finns bra och dåliga. Men under alla omständigheter kan iscensättning vara skadligt för trovärdigheten när den används inom bildjournalistiken. Läsaren vill komma bakom kulisserna, inte se nya kulisser som är skapade av media.

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.