Bildradion

Podcast om fotografi med Göran Segeholm

Be mig bara inte vara oinspirerad

| 3 kommentarer

Fglar_vid_slussen

inspiration (lat. inspira´tio, av inspi´ro ‘blåsa i’, ‘inandas’, blåsa liv i’, ‘inspirera’), andlig ingivelse som sätter en människa i stånd att tänka, tala eller handla på ett sätt som förefaller vida övergå hennes egen förmåga.

Om vi bortser från trasig teknisk utrustning, skulle ni då hålla med om att bristande inspiration är det värsta man kan råka ut för i ett så kallat kreativt yrke? Att det svåraste att uthärda i vardagsjobbet är när man inte hittar lusten och storyn? Man krampar sig, men biter ihop och levererar och fakturerar och lovar sig själv att om det fortsätter så här så byter man jobb till busschaufför.

Alltså, jag kan jobba efter mall, det är inte det. Jag kan nicka medhållande när en uppdragsgivare visar upp en laserutskrift från istockphoto och beskriver att det är precis – P R E C I S – den här stilen som de tänkt sig på styrelseporträtten och ingenting annat. Jag kan göra det så länge det tillhör undantagsfallen. Men i längden?

Jag undrar om inte det där med förutbestämda mallar är det mest inspirationsdödande som finns. Oavsett de kommer via en dålig laserutskrift eller inifrån kreatören själv. I förra veckan pratade jag inspiration med ett dussin rutinerade bildjournalister. Vi gjorde tillsammans en lista över de mest oinspirerande jobben. Alla klassikerna kom med. Enspaltsporträtt. Presskonferenser. Barn på skolgård(!). Vernissage på lokala galleriet. ”På den här åkern ska de bygga.” Ja, ni vet.

Tror ni att anledningen kan vara att vi alla sett så många bilder i de där genrerna att vi automatgenererar interna laserutskrifter? Om man var först i världen med att få fotografera en presskonferens, inte hade väl det varit oinspirerande? Eller den första som fick göra ett ansiktsporträtt som skulle bli riktigt, riktigt litet i tidningen?

Frågan är bara, finns det någon raderaknapp för de interna skissbilderna som visar hur det ska se ut?

3 kommentarer

  1. Jag kan berätta att en av våra stora grafiska formgivare, det finns två som delar på kronan, detta gäller en av dem.
    Han lämnade en stor byrå i protest, just för att arbetet började följa mallar, då de stora internationella kunderna dikterade villkoren.
    Enligt honom försvann då den kreativa stimulansen. Och arbetet blev totalt ostimulerande och dött.
    Det handlar om att lyssna till sig själv. Och inte vara så förbannat rädd för hur det ska gå med…
    T.

  2. Å andra sidan har jag läst om fotografer, glömt namnen tyvärr, som gett sig fan på att de ska ta den snyggaste/bästa som världen skådat av den där jädra åkern.
    Det är en inställning jag beundrar och som jag önskar att jag kunde leva upp till jämt. För jag förstår att det är svårt att hålla glöden levande efter ett tag, när jag som i praktiken är okläckt redan börjat inse att det finns roliga och mindre roliga jobb att åka på. Tyvärr syns det ju på resultatet oxå.
    Men jag försöker ändå va så laddad som möjligt. Det är en av anledningarna till att jag kan gilla att gå in i en studio och plåta. Där står man med sin modell och sin enfärgade bakgrund. Ingenting gratis av enkla effekter utan det är du, din kamera och modellen som ska komma ut med en toppenbild. När man inser svårigheten så växer Richard Avedon lite till i anseende :O)
    Mvh
    Fredrik

  3. Åkerfoto förtjänar en egen klass i Årets bild. Vem är Sveriges bästa åkerfotograf?

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.