Bildradion

Podcast om fotografi med Göran Segeholm

Demonstration twentyfourseven

| 9 kommentarer

Vitalakan
Vitalakanorg
Hornsgatan. Allt fler boende hänger ut tygstycken i protest mot den dåliga luften. Jag försöker plåta, men det är inte bildmässigt. Även om jag slås av att det är rätt många som deltar i demonstrationen när jag går från Hornstull till Zinkensdamm så låter det sig inte fångas i bild. Det är för långt mellan fönstren, och det är för mycket blänk i glaset som gör att kontrasten blir för dålig. Till sist hittar jag ett hus där jag kan få in fyra lakan i samma ruta, men det ser fortfarande väldigt fattigt ut. Dessutom gör det lutande perspektivet bilden rätt trist – avlägsen, liksom. Jag vill ha något mer påträngande, mer krävande. Är restitution att betrakta som en traditionell mörkrumsteknik? Troligen. Nästan alla förstoringsapparater jag använt (mest Durst) hade möjligheten.

Nu är frågan, skulle den här bilden passera regeln om ”traditionellt mörkrum”? Ingen kloning. (Nej, jag har inte levererat bilden till någon tidning. Den är tagen exklusivt för bloggen.)

9 kommentarer

  1. Jag begagnar mig ofta av photoshop för att återge hur jag såg eller upplevde något på plats.
    Den utställningsbild som ligger överst på min blogg nu – på den har jag använt restitutionskommandot ”skew” förvissso ytterst lite då fotografiet togs med 50 mm, men ändå för att ta bort linsdistorsion och göra ramarna raka. Det gör att fotot mer liknar verkligheten som avbildas.
    I ditt exempel handlar det om ditt jordbundna perspektiv och jag skulle resonera så här;
    – Du vill visa att folk protesterar mot luftföroreningar på
    Hornsgatan, för det gör de ju och står man framför husen
    längs Hornsgatan så får man en känsla av dessa protester.
    MEN det är svårt att visa i bild.
    Så det du påstår i din behandlade bild är utifrån dessa perspektiv mer riktigt vid detta givna tillfälle än vad originalbilden uppger.
    Begreppet; traditionell mörkrumsteknik – är så förlegat att jag är förvånad över att det inte växer mossa på det ☺
    GLAD PÅSK!

  2. Tack Jenny Maria. Jag förstår din poäng.
    Samtidigt är jag tveksam till om jag tycker att det funkar i journalistiska sammanhang.
    Vi är helt överens om att begreppet ”traditionell mörkrumsteknik” är helt skrotfärdigt. Frågan är bara vad man ska ersätta det med.

  3. Allting går framåt. Bara för att man fått göra en sak tidigare innebär det inte med automatik att man bör göra det i nutid. Förr hade vi grusvägar och fri fart, folk körde PV och Amazon som galningar på smala vägar. Nu har vi fått säkrare bilar, motorvägar och asfalt. Vägarna och redskapen har blivit säkrare och bättre, men vi har inte fri fart längre…
    Vi behöver inom PFK ett helt nytt regelverk för hur vi skall hantera våra bilder. Detta blir en svår nöt för PFK att knäcka. Att man förr i mörkrummet gjorde en massa tricks, innebär inte med automatik att man skall få göra det nu. Den fria fartens tid är förbi. Man måste i framtiden på ett klarare sätt göra skillnad mellan gruppen dokumentära bilder, nyhetsbilder och gruppen ”skapande bildjournalistik”. Karl Melanders bild faller inom gruppen skapande bildjournalistik, hit hör också porträtt och i vissa fall reportageklasserna, typ årets bildreportage i sportklassen. Alltså bilder där fotografens bildspråk även förtydligas i bildhanteringen i datorn.
    Var startar man förändringen? Jag tror att man skall börja med reglerna för ÅretsBild. Tävlingen har sådan genomslagskraft och är en av de tyngsta anledningarna till att fotografer är med i PFK. Där finns en grund att stå på för framtida skrivningar.
    Hur går man till väga? En väg som jag börjat ”gå efter” är AP-Reuters-Scanpix syn på Nyhetsbilder och hur fotografer skall agera och arbeta under nyhetsmässiga förhållanden. Den policy som dessa nyhetsbyråer har, ger även en fingervisning om hur bildfiler skall hanteras.
    I framtiden tror jag att vi i tävlingen Årets Bild kommer att få se en uppdelning i två huvudkategorier. En grupp klasser som är mer ”hardcore” betonad och där bildens innehåll är tongivande, i princip tävlar man med bilder som är extremt lite bildbehandlade. Sedan en grupp klasser där fotografens egna bildspråk mer får tala fritt, både genom kameran och i bildhandlingen efteråt.
    Tävlingen ÅretsBild måste även bli mer ”bildpolitisk”. De bilder som får pris måste PFK stå bakom till 100% och säga att ”detta är vad vi tycker är OK”. För några år sedan så togs det ett beslut i PFK som gick ut på att försöka förnya pressbilden (genom ändringar i juryinstruktionen) att gå ifrån den mer traditionella synen på bildjournalistiken. Resultat av denna svängning blev en stor framgång för Pieter ten Hoopens bildsyn. Men det blev även en våldsam debatt som i efterdyningarna kostade Pawel Flato ordförandeskapet i PFK samt att Pieter lämnade PFK. Karl Melander är på väg att gå åt samma håll, PFK måste ställa sig bakom Karl. Han liksom Pieter har följt tävlingsreglerna. Debatten kring tävlingen visar med all tydlighet att reglerna och juryinstruktionerna för Årets Bild måste skrivas om.
    Mvh
    Christer Höglund
    F,d ansvarig för Årets Bild Gruppen inom PFK

  4. Har AP, Reuters och Scanpix total samsyn, eller skiljer det sig åt på några punkter?
    Intressant med idén om olika klasser. Bengt från bildochfoto.se var inne på den idén i en annan tråd, men då handlade det om rena råfiler. En klass med ”milt behandlade” bilder är naturligtvis lättare att hantera.
    En knepighet med reglerna i sin nuvarande form är att de uttryckligen uppmanar deltagarna till ”återhållsamhet” samtidigt som juryns instruktioner gör det omöjligt att välja bort en bild enkom för att de tycker att den är hårt photoshoppad jämfört med andra bidrag. Där gäller ju reglerna om ”traditionellt mörkrum”.

  5. Intressant fråga. Men jag tycker inte bara att den handlar om vad man får göra i Photoshop.
    Frågan som slår fotografen när han möter den här typen av svårigheter bör i första hand inte vara ”Hur kan jag få till det i Photoshop” utan ”Kan jag hitta en bättre bildlösning”.
    Jag hoppas att de flesta skulle försöka en annan bildlösning i första hand. Exempelvis när någon hänger ut ett lakan.
    Sen tycker jag att det är viktigt att diskutera folks strävan efter perfektion. Jag tror att den strävan kan locka in oss att gå för långt i Photoshop. Det kan vara nyttigare med en ”Tillräckligt bra”-inställning ibland.

  6. Jag hoppas som du, Magnus. Att de flesta i första hand väljer att arbeta med fötterna och hjärnan istället för med Photoshop.
    Men så är det detta med tiden.

  7. …som om det inte skulle krävas hjärna om man vill hitta en bättre bildlösning med hjälp av Photoshop. I’m just saying, is all…

  8. Point taken, Anders.

  9. I mina ögon är bilden fortfarande dokumentär och omanipulerad. Den är naturligtvis efterbehandlad, men inte manipulerad. Med manipulation menar jag att verkligheten förvanskas. Din obehandlade bild förvanskar verkligheten mer än den efterbehandlade.
    Så är det ofta: råfilen är ofta långt borta från verkligheten, vad gäller vitbalans och perspektiv. Med efterbehandling rättar man till kamerans tillkortakommanden. Med manipulation däremot förvanskar man bilden. Att du gjorde bilden svartvit räknar jag inte in som förvanskning av bilden. Svartvita bilder är ett etablerat sätt att framföra sina bilder på, även dokumentära bilder.

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.