Bildradion

Podcast om fotografi med Göran Segeholm

Räck upp en hand om du vill diska bilden

| 22 kommentarer

Redigerad version

Det talas mycket om ”överkopiering” och ”effektsökeri” i samband med Årets bild. Men vad betyder det? Var går gränsen? Jag tänkte att vi kunde ta och peta lite i frågan och titta på var gränsen går för oss personligen. Vad kan vara lämpligare att börja med än en bild av Årets bild. Det är Paula Bronstein som håller upp Karl Melanders bild vid omröstningen.

Tänk dig nu att du sitter i juryn och ska bedöma kopieringen av min bild (inte Karl Melanders). Här är instruktionerna som de tävlande fått:

Den digitala filen får bearbetas i dator. Det är tillåtet att använda digital teknik även på bilder tagna med film. Den digitala bearbetningen som är tillåten motsvarar det traditionella mörkrumsarbetet, dvs efterbelysning, pjattning, färgkorrigering mm. Var återhållsam i det digitala arbetet. Manipulerade bilder är ej tillåtna. Med manipulering menas bearbetning av bilden som förändrar dess innehåll efter fotograferingen t.ex. att ta bort eller lägga till föremål i bilden eller att sammanfoga flera bilder till en. Manipulerade eller klonade bilder diskvalificeras direkt.
    Tävlingsbilderna får ej vara ”ramade” eller innehålla andra filter från Photoshop.

Ja, så sitter du nu med bilden ovan framför dig och jämför den med råfilen här nedan. Vad säger du? Visar den tillräcklig återhållsamhet i det digitala arbetet? Kunde man gjort detta med traditionellt mörkrumsarbete? Vad är traditionellt?

Ser fram emot din åsikt.

Obehandlad råfil

Kuriosa: Det finns en bild på nätet som måste vara tagen i nästan exakt samma ögonblick som jag tog den här bilden. Scrolla ner lite på sidan.

22 kommentarer

  1. Intressant!
    Min spontana åsikt är ”javisst är den bildbehandlingen OK”, men när det kommer till att motivera varför, och vad som inte skulle ha varit OK, så är det värre. Något jag måste fundera vidare på.
    Helt klart är iaf att devisen ”det man gjorde i mörkrummet är OK i Photoshop” måste revideras. Den tillkom, som jag förstått det, i övergångsperioden mellan analogt och digitalt, där man tex i fototävlingar var tvungen att ha en sådan formulering så att alla bilder kunde tävla på samma villkor.
    Vad fanns det för riktlinjer före digitaleran? Någon som vet?
    (”Det du kan göra i mörkrummet får du göra i mörkrummet”? Nä.)

  2. Om jag inte minns helt fel var det en fotograf på Reuters som fick sparken för nåt eller några år sedan, på grund av att han hade förstärkt himlen och ville med det uppnå en mera hotade effekt i samband med något krig,(kommer inte ihåg vilket).
    Om vi tittar i ett något längre tidsperspektiv angående bearbetning av digital bild, låt säga 10-15 år, hur många vet då var pjattning och efterbelysning innebar i ett traditionellt mörkrum. Har lite svårt att se att morgondagens fotografer inte skulle använda hela photoshops verktygslåda, jag tror att nyhetsbilden står inför en stort dilemma, inom en ganska snar framtid .

  3. Här finns en artikel om fallet som Sören åsyftar: http://fotojournalistik.se/node/70

  4. Följande inlägg har jag gjort på Lars Darebergs blogg, det passar även in i denna sträng.
    Det är dags för en ”helrenovering” av ÅretsBild-tävlingen. Kanske inte så mycket kring själva prisutdelningen och festen, där har vi nått en mycket hög nivå med TV-sändning och en enormt stor bevakning från övriga medier. Heder till Jonas Lembergs insats på den fronten. Nej renoveringen bör ske av själva grundstenarna som tävlingen vilar på. Regler och juryinstruktionerna bör ses över grundligt. Samtidigt som PFK, som organisation, bör ställa sig frågan Varför och till vilken nytta har vi Årets Bild?
    De regler som nu finns, har först växt fram under ca 50-års analog tävlande (inskickning av kopior) som sedan i en övergångsperiod av en mix kring analoga och digitala bilder fått sin slutliga form. Dagens regler har en rejäl dos av ”analogt tänkande i sig” och det bör vi i dessa digitala tider ändra på. Årets Bild är en sådan stor samanhållande kraft inom PFK så nya tävlingsregler kommer med automatik att ge svar på frågorna som finns i bildpolicy, kloning och Photoshopdebatten. Det här är ingen lätt sak att ta tag i men låt PFKs styrelse med alla ordföranden från de olika distrikten starta debatten. Det finns ett gäng frågor som behöver besvaras.
    Varför och till vilken nytta har vi Årets Bild?
    Vilka skall få tävla?
    Hur skall reglerna se ut?
    Klassindelning?
    Juryinstruktionernas utformning?
    Antal jurymedlemmar?
    Ja det finns en hel uppsjö av frågor som måste få sina svar, och svaren kommer att i sin tur att generera nya frågor och svar. Förhoppningsvis kan PFK skapa en modern tävling som kan fortsätta att locka till engagemang kring pressbilden.
    Mvh
    Christer Höglund

  5. vad trött jag blir när jag läser folks ilska mot fotografen.
    vadå? han har ju faktiskt hållt sig inom reglerna.
    och reglerna då? ska fotografer plötsligt inte få göra minsta lilla av bilderna? när man inte ens får göra det som gjordes i mörkrummet förr…
    var är vi på väg egentligen?
    är det inte lika bra att alla helt enkelt ställer in högre kontrast och rikligare färger och så kör vi alla jpg rakt av, ifall vi på något sätt vill närma oss verkligheten och slippa alla dessa kontrast- och färglösa bilder med blek och mesig kontrast?
    för inte 17 ser då kamerans färgfattiga och kontrastlösa rawfiler ut som jag uppfattade verkligheten…
    men det tycks vara ett mindre problem. för tydligen tycker folk alltså att kameran numera ska bestämma vår verklighet. inte hur vi själva uppfattar den.
    årets bild är på väg mot något väldigt tråkigt.
    och inte är det fotografernas fel….

  6. Sören, jag tror du pratar om denna bild: http://tinyurl.com/m3y6t
    Fast där kan man lugnt säga att han inte bara mörkade bilden..

  7. Ja Pontus, det stämmer, det var nog mer än bara mörkad himmel i den bilden.
    Men ändå kvarstår frågan, hur skall man få pressfotografer att inte använda photoshops alla möjligheter. Alla vill ju få till bästa tänkbara bild i synnerhet då tävlingar verkar bli mer och mer avgörande för din framtida karriär.
    Jag är absolut ingen vän av fusk, men så länge möjligheterna finns och dom kommer inte att bli mindre i framtiden. Vore inte en lösning att man även bifogar rawfilen, tillsammans med sitt tävlingbidrag.

  8. Allvarligt talat, varför skulle man räcka upp handen för nått dylikt? Det där hade jag lätt gjort om i mörkrummet och jag är inte särskilt bevandrad i det ändå.
    Skulle det varit mer ok om kameran gjort bilden svartvit från början eller?
    Mvh
    Fredrik

  9. Apropå det Christel skriver så tänker jag följande:
    Ja, vinnarbilden har verkligen inte brutit mot några regler. Kontrasthöjning och pjattning tillhör det gamla mörkrummet. Och vilken fotograf skulle inte ha mörkat ner/höjt kontrasten en aning på en sådan bild? Jag skulle definitivt gjort det.
    Men, det verkar som om ”vanligt folk” (åtminstone många jag pratat med) faktiskt upplever nermörkningen/kontrasthöjningen som manipulation. ”Jaha, så röken var inte så mörk egentligen? Den ser farligare ut än vad den är?”
    ”Vanligt folk” tycker att en bild ska se ut som ”verkligheten”, och bryr sig inte om hur eventuell bildbehandling gått till. Det finns kanske en skillnad mellan fotografens och betraktarens syn på hur fotografiet förhåller sig till verkligheten? I så fall är det ett problem.
    Sedan är det ju så att råfiler inte alls behöver vara mer sann än en kopierad jpeg-bild. Råfilen i sig ser ju olika ut beroende på hur inställningarna är satta, det finns ingen originalinställning. Därför blir det lite konstigt om man ska använda råfilerna som en slags referens. (I Journalistens artikel stod det något om att råfilen såg ljusare och mer kontrastlös ut, men samma råfil kan ju också se mörkare och mer kontrastrik ut.)

  10. Fredrik, du är nog skickligare än jag någonsin var i mörkrummet. För att göra den där med traditionell teknik skulle det krävts multigradepapper och dubbla exponeringar samt en exakt tillklippt mask för papperskopian som Paula håller upp. Den är avmaskad med banor, inte på ett sätt som du skulle uppnått med den klassiska pjatten.
    Så eftersom jag vet hur den är gjord: Nej, jag skulle inte kunnat göra det i mörkrummet under normala omständigheter. Så strängt taget borde bilden diskas, trots att resultatet inte på något sätt är uppseendeväckande.
    Vad vill jag säga med det? Det är dags för en ny formulering.

  11. Råfilen påverkas inte av andra inställningar än bländare och slutartid och knappt det. Sedan finns det vissa råfilskonverterare som läser av metadatat och lägger på det när raw-filen görs om till det format man vill jobba med. Så nog kan man använda raw som nån slags referens men jäkligt dålig sådan. Dels för att det skiljer mellan olika kameror och dels för att raw aldrig varit avsett att skapa en så verklighetsnära bild som möjligt.
    Mvh
    Fredrik

  12. Göran: Resultatet hade givietvis inte blivit exakt likadan, det ligger i sakens natur. Men nog hade man kunnat uppnå ett väldigt likt resultat. I synnerhet om man är bättre än vad jag är i mörkrummet.
    Multigrade och dubbelexponeringar är väl standard i ett mörkrum nu för tiden, eller då för tiden kanske man ska säga.
    Ny formulering? Det beror på varför. Om det är för att täcka till den missen att det faktiskt gick att göra en massa saker i mörkrummet som man nu vill förbjuda så anser jag inte alls att det behövs en ny formulering.
    Skippa formulering helt och skapa en arbetsetisk policy istället så slipper folk ligga sömnlösa över vilka verktyg andra använder.
    Mvh
    Fredrik

  13. Vad är en bild egentligen? Ett foto? Vari ligger konsten?
    Det känns som diskussionen Skidsporten hade när skridskotekniken kom. Jag minns hur Wassberg hade tejp på skidorna när man gjorde en del till fristil och en till klassisk…
    Kanske Foto skulle ha en fri och en klassisk gren?
    En där man lämnar in Rawbilder och en där man lämnar in fullt redigerade bilder…
    Kanske är en bra idé?
    Då slipper man tjafsa om en bild är redigerad eller inte…

  14. Fredrik: Har du något konkret förslag på hur en arbetsetisk policy som inte går in på några regler för bildbehandling skulle kunna se ut?
    Bengt: Det där med två klasser är en intressant idé, men frågan är om det skulle gå att genomföra.

  15. Det kan diskuteras hur mycket som helst vad som är gjort, och inte gjort med bilden,
    men så länge du inte vet nått om hur det såg ut vid fotograferingstillfället så famlar du i mörker.
    Att bifoga rawfilen är den enda referens till ”sanningen” du har. (även om det skilljer något mellan olika kameror så ser jag det som kanska marginellt).
    Och utifrån den bedömma vad som är manipulerat eller redigerat i det inlämnade tävlingsbidraget.
    Bedömningen sker då utifrån vad som är tillåtet och inte.
    Sen om man skall få rätta upp hus eller liknande är nått man får fastställa inom tävlingsreglerna.
    Till sist är det väl ändå inte den bild men förmedlar till tävlingsjuryn som är det viktiga, utan den man förmedlar till tidningsläsaren, den stora allmänheten, som är huvudfrågan.

  16. Råfilen är användbar. Man behöver inte påstå att den är ”den sanna avbildningen” för att ha nytta av den. Det går till exempel att se hur stora partiella förändringar som gjorts i bildytan. Råfilen avslöjar om stora områden frätts ur eller sotats igen. Man kan se om detaljer klonats in eller klonats bort.
    Om vi pratar om Årets bild: Så länge inte efterbehandlingen släppts helt fri så är råfilen en väldigt viktig del i att se vad som är gjort efter exponeringen. Nu går det säkert att manipulera data i en råfil också, men det är en annan fråga.

  17. Ungefär som du beskriver det ovan är min tanke med rawfilen.
    Jag kan inte tänka mig något bättre sätt att bedöma hur mycket en
    bild har förändrats efter fotograferingsögonblicket.

  18. Nä, jag har inga konkreta förslag så här på rak arm. Men jag vet att de kretsar jag hänger så pratas det en del om att SJF tydligen har några etiska riktlinjer som borde funka även för fotografer efter lite justeringar.
    Om jag har förstått saken rätt så går den ut på att man inte ska vilseleda läsaren. Detsamma borde borde vara det som gäller vid fotografi. Utifrån den hållningen så skulle man med andra ord kunna tolka det som att det är okej att klona bort en servett men i allra högsta grad tveksamt att kopiera ner vit rök så att den är näst intill svart. Således är vi fria från att diskutera vilket verktyg vi använt och istället koncentrerat oss på vad vi gjort med bilden och varför.
    Partiella behandlingar har duktiga kopister gjort sedan hedenhös och personligen skulle jag aldrig skriva under på ett sådan avståndstagande. Till och med duktiga diafotografer har delvis behandlat bilden partiellt.
    Mvh
    Fredrik

  19. Fredrik, jag är helt med dig på att det vore orimligt att ta avstånd från partiella justeringar som princip. Däremot finns situationer där exempelvis en ansvarig utgivare, en bildredaktör eller varför inte en tävlingsjury är hjälpt av att kunna se hur omfattande dessa partiella justeringar varit i ett specifikt fall.
    De regler du refererar till är troligen ”Spelregler för press, radio och TV”. Där finns bilder redan nämnt i ett par punkter, bland annat:

    12. Bildmontage, retuschering på elektronisk väg eller bildtext får ej utformas så att det vilseleder eller lurar läsaren. Ange alltid i direkt anslutning till bilden om den är förändrad genom montage eller retusch. Detta gäller även vid arkivering.

    Formuleringen ger många möjligheter till tolkningar. Vad innebär ”lurar” och ”vilseleder” i praktiken?

  20. Jag ser det inte som ett stort problem att det finns olika tolkningar för vad det praktiskt innebär. Problemet är inte större än det är i livet i övrigt.
    Hela tiden så utvärderar vi folk utefter vad de säger, vad de gör och utifrån vad vi själva vet. Det behöver inte vara annorlunda med bilder.
    Årets bild skulle jag t ex aldrig ha kopierat på ett liknande sätt själv. Efter att ha sett vad som sägs vara ett original eller iaf en mindre behandlad kopia så har trovärdigheten fått sig en rejäl törn. Detta gäller den fotografen i mitt tycke och är inte nått allmängiltigt. Fadäsen med bildtexten underlättar ju inte heller direkt.
    När man sedan ser den förra listan om upproret mot servettdebatten så undrar jag hur jag ska förhålla mig till dem som står där. Flera av dem är rätt duktiga på att dra i spakarna själva, hjälper det trovärdigheten eller stjälper det? Där har trovärdigheten inget med att göra huruvida man gör det ena eller det andra, utan att det upplevs som att man säger en sak och gör en annan.
    Detsamma kan sägas om ÅB. I informationen inför tävlingen så kunde man läsa att man skulle vara återhållsam i kopieringen. Men när man sedan ser vilka bilder som belönats så kan man konstatera att återhållsamt knappast är ett beskrivande ord för kopieringen. Jag undrar hur många som som miste chansen att placera sig för att de hörsammade den uppmaningen? Återigen så skapas trovärdighetsproblemet av att det sägs en sak och det görs en annan.
    Mvh
    Fredrik

  21. Intressant inlägg, Fredrik.
    En sak som jag tänker på är att när det gäller att bedöma skriven journalistik så finns ofta källor att gå tillbaka till – det går att kolla fakta och om inte annat kan man intervjua alla berörda i efterhand för att försöka klarlägga vad som är vilseledande och inte.
    När det gäller bilder har vi ofta inget annat än fotografens råfiler. Kräver trovärdigheten att råfilerna på något sätt finns att tillgå? Eller tror du att det fungerar ändå, räcker fotografens försäkringar om att bilden inte vilseleder?

  22. Jag tror inte att trovärdigheten kräver råfilerna av flera skäl.
    Det första är att det är inte bara genom kopiering som vi kan vilseleda läsaren utan även genom urval och utsnitt. I de fallen kommer råfilen inte visa nått annat än den kopierade filen och är således lika vilseledande den.
    Sedan delar jag nog inte uppfattningen att det inte finns källor att tillgå. Den där etanolfabriken står väl kvar där fortfarande gissar jag. Jag kan välja att åka dit själv eller hitta nån mer som varit där och fotograferat. Eller jag kan vända mig till en annan etanolfabrik och börja fundera över varför deras rök inte är svart.
    Är det en människa kan jag söka upp vederbörande på samma sätt eller jämföra med andra bilder av denne. Är det nån okänd människa från landsbygden i afghanistan så blir det ju svårt naturligtvis, men inte särskilt mycket svårare än vad det är att kontrollera en text.
    Med undantag från nyheter om nyutkomna rapporter så tycker jag det är rätt sällan som det står källhänvisningar och referenser i nyhetsmedia. Visst det står ett namn där, men vad är mina möjligheter att kolla upp det som vanlig läsare? Jag tror att man litar på den som skrivit eller fotograferat snarare än den som uttalar sig.
    Det finns intressanta kurser i källkritik där kontentan brukar bli att man inte ska lita på nån…
    Mvh
    Fredrik

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.