Bildradion

Podcast om fotografi med Göran Segeholm

Filmljus

| Inga kommentarer

Vi ser en svensk film. Efteråt frågar min sambo vad jag tyckte. Osammanhängande och förutsägbart, svarar jag, för vad ska man annars säga när man trots att handlingen är obegriplig anar slutet redan femton minuter in i filmen?

Sedan går jag loss lite på ljuset. Hur ska man kunna leva sig in i en historia när allt man tänker på är hur fruktansvärt märkligt ljuset är? Precis utanför bild i varje scen anar man enorma mängder studiolampor, reflexskärmar och gud vet allt. Tydligt ljussatt blir det. Men också väldigt märkligt. Och jag säger att jag tycker att det är lite konstigt att man så ofta i svensk långfilmsproduktion ser samma grepp som används i teveserier som CSI. Är det den nivån vi vill befinna oss på? Eller är det bara att storyn i den genomsnittliga svenska filmen är så svag att man börjar titta efter annat? Kanske ljuset verkligen var lika kasst i This is England (tillåt mig tvivla) men storyn grep tag så bra att man inte tänkte på det.

– Är det inte jobbigt att alltid vara så kritisk? säger sambon.

Jo. Det är faktiskt skitjobbigt. Jag hatar det.

Därför gläder det mig att även jag är förmögen till okritiskt hyllande: No country for old men. För att den så tydligt visar att den hollywoodska regelboken om hur man ska göra film är hopplöst överspelad. För gott.

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.