Bildradion

Podcast om fotografi med Göran Segeholm

Kanske KRAV-märkta bildpolicys är det enda raka

| 12 kommentarer

Okej.

Så vissa är emot regler som styr hur vi klipper och klistrar och dramatiserar journalistiska bilder i bildbehandlingen. Vissa tycker att det ska vara ett fritt berättande, utan gränser. Det är fotografens trovärdighet som räknas, och därmed behövs inga bildpolicys. Fine.

Andra tycker att det är viktigt att reglera vad man får göra och inte. Dels för att inte ytterligare urholka fotografiets status som dokument över vad som faktiskt inträffat, dels för att det är viktigt att läsarna vet under vilka förhållanden bilderna kommer till.

Det här är egentligen inget problem – om det inte vore för att båda grupperna vill framstå som att de inte förändrar några bilder kraftigt i efterhand.

För handen på hjärtat: Hur många fotografer som photoshoppar stenhårt tror ni är beredda att stå för det utåt? Inte begärde Adnan Hajj betalt för det extra photoshoparbetet som det innebar att klona missiler? Inte tyckte väl Brian Walski att det inte spelade någon roll om någon upptäckt hans efterarbete eller inte, eftersom den nya bilden bara bättre skildrade hans upplevelse.

Så läget är detta: En hel del pressfotografer är beredda att klippa och klistra i bilder och att göra kraftig efterbehandling med efterbelysning och pjattning för att förstärka sin story. Men de ser också en fördel i att läsarna inte känner till det.

Detta drabbar indirekt fotografer som inte photoshoppar lika hårt. I jämförelse blir inte deras bilder lika dramatiska och spännande. Vet man inte skillnaderna i förutsättningar så har vi bara en bra bild att jämföra med en sämre. För en rättvis jämförelse måste man känna till förutsättningarna. (Vilka chanser tror ni att de reuterfotografer som följer företagets riktlinjer har att placera sig väl i nästa World Press Photo?)

Lösningen: En standard att referera till – en kravmärkning, fast för bilder. Det skulle kunna ske genom att PFK gör ett dokument som beskriver en hållning, en ribba – liknande Reuters policy. Utgivare som vill ansluta sig till policyn förbinder sig också att vara öppna med att vid behov redovisa helt obearbetade versioner av samtliga bilder.

Denna standard skulle tidningar kunna referera till. ”Angående vår bildpolicy, vi följer riktlinjerna i PFK:s KRAV 2008.” Typ alltså.

Tidningar som lägger stor vikt vid trovärdigheten har allt att vinna.

Tidningar som gärna photoshoppar långt utanför vad riktlinjerna tillåter men menar att ”läsarna ändå inte bryr sig” har inget att förlora. De kan vara öppna.

Tidningar som gärna manipulerar hårt men inte är beredda att stå för det är väl egentligen de enda som har något att förlora.

Och därmed hoppas jag att kunna lämna det här ämnesområdet i bloggen för en period framöver. Ärligt talat så är jag så less på ämnet att det står mig upp i halsen.

Dessutom: Jag uppskattar ju många extremt hårt photoshoppande fotografer, och jag är rädd att det jag skriver kan uppfattas som ett angrepp på dem. Men det är inte alls det – allt handlar om att jag tycker att man ska kunna veta vad det egentligen är man tittar på när en bild presenteras i ett journalistiskt sammanhang – hur stor är den extra dosen av ”fotografens upplevelse” i det här specifika fallet.

12 kommentarer

  1. Ja, kanske det…
    Det Hajj gjorde var direkt omoraliskt – att vanställa en situation så – att försöka utmåla den som ännu värre. Walski bilden är väl samma sak? Den ihopklippta bilden berättar om hur soldaten försöker hindra vad som tycks vara en hjälpsökande man, det är för jävligt och allvarligt.
    Men photoshoppandet kan också betona något som gör bilden mer nära originalsituationen och att konst och pressfoto blandas samman ser jag inte i sig som ett problem.
    Trovärdigheten beror ju på ärligheten, en pressfotograf kan inte vägra berätta om hur bilderna blivit till om den personen vill vara tillförlitlig.
    Vi är nog helt överens om att hyckleriet är det värsta, Hajj och Walski är exempel på det, bilder som ger en absolut dokumentär känsla men som är fejk.
    Bla, bla, bla – du har rätt Segeholm, det är dags att gå vidare ☺

  2. ”Journalistiskt sammanhang” ett bra och för mig användbart uttryck. Kan du renodla det lite mer, var går gränsen? Vet att detta uttryck är lite luddigt men känns användbart.
    mvh
    Christer Höglund

  3. Jättebra ide med att vara mera öppna om vad vi står för. Alla bildtävlingar är tunga trendsättare och jag tycker inte att det är dags att gå vidare förrän ÅB förklarar varför man ständigt klagar på övershoppade bilder men aldrig vågar berätta vilka bilder man pratar om. Det pratas om bilder som juryn först vill diska senare dyker upp som pristagare vilket om det är sant känns ortoligt. Vad skulle detta ge för signaler???
    För övrigt anser jag att en riktigt bra bild aldrig behöver överkopiering och manipulering

  4. Det här stycket är väldigt fascinerande: ”Detta drabbar indirekt fotografer som inte photoshoppar lika hårt. I jämförelse blir inte deras bilder lika dramatiska och spännande. Vet man inte skillnaderna i förutsättningar så har vi bara en bra bild att jämföra med en sämre. För en rättvis jämförelse måste man känna till förutsättningarna.”
    Det är alltså synd om fotografer som vägrar göra sina bilder dramatiska och spännande för att deras inte är tillräckligt dramatiska och spännande? :oD
    Om det är anledningen känns det lite som att kravmärka musik. ”Du måste alltid ange exakt vad du har använt för att få fram tonerna. Musiken låter ju så cool och perfekt när man använder elektroniska instrument och det är faktiskt orättvist. Jag använder ju gamla hederliga äkta instrument och lyssnarna måste fatta hur svårt det är så att de tycker att min musik är bra fast den låter mycket sämre än den moderna.”
    Nja. En bra låt är en bra låt. En bra bild är en bra bild.
    Men ok. Du säger att man måste känna till förusättningarna för att göra en rättvis jämföresle och att man vill veta vad man egentligen tittar på när en bild presenteras i ett journalistiskt sammanhang. Men hur mycket information behöver man då? Varför tycker du att man måste berätta hur man har efterbehandlat när man samtidigt kan strunta i att ange kameramodell, softbox eller inte, kamerafilter, etc? Många sådana saker kan ju verkligen ge en dos av ”personlig upplevelse” till bilden. För dig personligen är ju sånt inget problem eftersom du vet exakt vad man kan göra med en kamera, men glöm inte bort att det inte gäller gemene man.

  5. Jag tycker inte att någon ska behöva tycka synd om någon.
    En kravmärkning, eller vad man nu vill kalla det, är liksom bara tänkt som ett sätt att visa vilka värderingar en tidning eller en fotograf står för. Så istället för att för att enbart framstå som fotografen som gör mindre ”spännande” bilder än alla kollegorna så kan man lyfta fram andra kvaliteter som kanske inte är uppenbara om man inte först tänker på det.
    Som kravmärkt ketchup. Om du serverar den vid sidan av ”vanlig” ketchup ser den blekare och tråkigare ut. Men om du får veta att det beror på att ketchuptillverkaren valt att avstå från vissa färgämnen så kanske du ser den på ett annat sätt?
    Alla kan välja. Färgglad ketchup med mycket färgämnen för den som föredrar det. Eller mindre färgglad ketchup med mindre tillsatser.
    Vad är problemet?
    P.S. Din sista fråga, om man skulle behöva ange kameramodell och annat, tycker jag drar ner debatten till en allt-eller-inget-nivå igen. Är en lösning på ett problem ointressant om den inte löser *alla* problem samtidigt? Den tänkta kravmärkning som jag beskriver här handlar just om bildbehandling. Bara det. En sak i taget.

  6. Visst. Jag är med. Men det kommer att bli en evig debatt om varje detalj ska behandlas var för sig. Och hittills har ju den taktiken inte varit särskilt fruktbar.
    Dessutom: Även om man inte vill LÖSA alla problem på en gång kan det ju fortfarande vara klokt att identifiera problemen. Så att man har det i åtanke under arbetets gång. Annars hamnar man lätt i hyckleri-fällan. Eller som den där gubben som använde ytterdörren för att laga det trasgia taket när stugan blev för kall på vintern.

  7. Men Anders, kallar du verkligen synen på bildbehandlingen för en ”detalj”? Den splittrar ju hela pressfotografkåren.
    * PFK:s ordförande har avgått på grund av splittringen.
    * En stor mängd vinnarbilder i världens största pressfototävling skulle inte kunnat göras om fotografen följt de största bildbyråernas bildpolicys.
    * Om det inte funnes bildpolicys skulle många fotografer klippa, klistra och överkopiera, för ”det är inte där trovärdighetsproblemet ligger”. Andra skulle inte göra det, för de anser att det är en viktig del av trovärdigheten att redovisa en ”renare” bild. Vi är i ett läge där båda grupperna tar sina metoder som självklara. Inga riktlinjer = ingen vet vad som gäller.
    * Problemen blir också synliga om man läser reglerna för Årets Bild. Där används uttryck som ”vad man kunde göra i det traditionella mörkrummet”, vilket egentligen inte säger någonting. Men om alla deltagare tolkar reglerna olika så deltar de också på olika villkor.
    Det jag föreslår är till formen ingen skillnad mot hur det är idag. De flesta dagstidningar har redan en skriven policy mot överkopiering och klipp-och-klistra. Men frilansar informeras inte om den. Redigerarna har inte alltid koll. Mitt exempel från i höstas med Elis Hoffmans bild av Nationalmuseum visade, enligt min ringa åsikt, att dåvarande bildchefen på DN inte hade koll. Han försvarade överkopieringen med att ”Ljussättning förekommer ofta vid featurefotografering, men då sker det vid själva fotograferingen. Här gjordes dock ljussättningen efteråt, vid datorn.” Ljussättning i datorn? En helt ny term inom stillbildsfotografin.
    Det jag föreslår är bara att de tidningar och fotografer som är emot klipp-och-klistra och emot överkopiering ska göra sin ståndpunkt mycket bättre känd. Det kan man genom att göra gemensam sak, ett gemensamt dokument.
    Men du tycker inte att det är bra såvida inte dokumentet innehåller krav på att tidningarna redovisar vilket kameramärke som användes vid fotograferingen? Eller om huruvida blixt användes? Men inget av det du nämner har, såvitt jag vet, någonsin uppfattats som trovärdighetsproblem från något håll. Men det har kloning. Big time.

  8. Jag håller ju som sagt med dig i stora drag. Jag tror ett gemensamt dokument och så vidare säkert är rätt väg att gå. Jag säger bara att man måste titta på hela processen när man utarbetar ett sådant dokument, inte bara viss bildbehandling.
    De flesta hårt photoshoppade bilder du pratar om i World Press Photo och liknande sammanhang skulle ju inte drabbas av et klippa&klistra-förbud. Så varför inte se saken större?
    Ang. kameramärke och blixt – det var inget jag ville införa. Bara att det blir en naturlig följd av ditt resonemang om att man måste känna til förutsättningarna för att kunan jämföra bilder. Jag tror ju tvärtom att man kan avgöra om en bild är bra eller inte, oavsett hur den kom till.
    Och Årets Bild-reglerna tycker jag är usla som du ju redan känner till. :o)
    Att du tycker att mina ifrågasättanden låter så överdrivna, petiga, orimliga beror förmodligen på att jag ju inte kommer från fotografhåll. Den här debatten har ofta förts så internt att massa saker tas för givna baserat på tradition och liknande. Men om vi söker rationella skäl för att utesluta viss bildbehandling måste vi också se hur annat påverkas av samma skäl. Vissa saker kan inte vara immuna bara för att de har funnits si och så länge. Fotografkollektivet skulle tjäna på att rannsaka sig själva lite. Ibland har man aldrig större skäl att ifrågasätta sina synpunkter som när man tar dem för givna.

  9. Men det är ju det som är skillnaden mellan journalistiska bilder och andra: Du kan inte avgöra hur ”bra” de är om du inte känner till förutsättningarna.
    Precis som med nyheter. Nyheten att Carl Bildt har en affär vid sidan om med Gudrun Schyman är en riktig kioskvältare. Tills det visar sig att den inte är sann, för då är det ingen nyhet alls. Många tycker att Schenströmbilderna är ”bra” ur ett nyhetsperspektiv. Men om det skulle visa sig att det var montage?
    I skönlitteratur, konst, musik, reklam och en mängd andra områden spelar inte förhållandet mellan det berättade och ”verkligheten” någon roll. Rena påhitt har lika hög kvalitet som det dokumentära. Då kan man bättre bedöma kvaliteten vid första anblicken, utan att känna till några förutsättningar. Men inom journalistiken är det inte så. Enligt min mening så kan du inte lyfta en journalistisk bild ur sitt sammanhang och avgöra dess kvalitet. Du gör alltid ett antagande om hur den kommit till.
    Hittills är ”defaultantagandet”, om uttrycket tillåts, att pressbilder inte är manipulerade med efter fotograferingsögonblicket. Det är det de lever på. Om vi vill att det ska fortsätta att vara så måste vi värna om pressbildens integritet. Skydda dess ”varumärke” om du så vill.
    För om ”defaultantagandet” en dag skulle bli att pressbilder speglar ”verkligheten” lika lite som reklambilder eller konstbilder så har vi förlorat någonting viktigt. Enligt mitt sätt att se så gör de som förespråkar helt fri bildbehandling även för pressbilder bildjournalistiken en otjänst i långa loppet.
    Slutligen. Är det inte bättre att vi håller oss till sakfrågorna istället för att försöka reda ut vars och ens grad av självrannsakan?

  10. Jag tror knappt det finns någon som förespråkar helt fri bildbehandling av pressbilder.
    Jag blir bara lite förvirrad när du ena stunden säger att vi inte har tid att diskutera överdrvien pjattning/efterbelsyning utan måste koncentrera oss på klippa&klistra för att i nästa stund klaga på alla överpjattade/överefterbelysta pressbilder som vinner priser. Tittar man på de senaste årens tävlingar så tycks ju überpjattning vara ett mer akut problem än klippa och klistra. Det är ju mer regel än undantag numera, medan allvarlig klippa&klistra bara verkar dyka upp i enstaka fall.
    Sen måste man ju inte bara se ytterligheter. Pressbilder behöver inte antingen vara rena kamerabilder eller lika verklighetsflyende som konstbilder. Det finns något mittemellan. Där man kanske tex kan få pjatta och efterbelysa utan att det är ett problem.
    Samtidigt tror jag som sagt att det ”varumärke” du vill skydda tillhör en svunnen tid. Sanningsdokument-prägeln är död och förutsättningarna är nu annorlunda, hur många policys vi än antar.
    Men jag stiger av den här debatten nu (på allvar den här gången). Jag vill inte riskera att du blir upprörd eller upplever att din blogg skräpas ned i onödan. Tack återigen för tydligt framförda åsikter!

  11. Ja, nu slutar vi. Tänk om jag skulle bli upprörd.
    Bara ett tillrättaläggande: Jag klagar verkligen inte på överkopierade bilder i sig. De kan vara så jävla snygga och träffa en direkt i magen och dra blickarna till sig som magneter. Jag gillar många av Pieter ten Hoopens bilder och jag en hel del av Magnus Wennmans.
    Jag säger bara: Låt oss veta vad vi tittar på.

  12. Intressant diskussion, även om jag verkar vara någon vecka på efterkälken. Jag skrev i en kommentar till ett tidigare inlägg i denna debatt att jag tyckte trovärdigheten var det viktigaste, och att en tidning/fotograf som har trovärdighet kan klona/klippa&klistra och att jag då litar på att de gör det med måtta utan att vilseleda.
    Efter att ha följt diskussionerna här på bloggen och för mig själv försökt klura ut var gränsen för ‘måtta utan att vilseleda’ egentligen går inser jag att jag nu bytt åsikt. Minsta misstanke på att en bild kanske ändå är manipulerad lite för mycket utan att jag märker det tror jag urholkar trovärdigheten på sikt.
    Jag skulle personligen uppskatta om de morgontidningar jag läser införde en ‘krav-märkning’ av sin bildpolicy såsom Göran föreslår. Pressfoto har stor trovärdighet, och för att behålla den tror jag en strikt bildpolicy som förbjuder all selektiv bildbehandling är det bästa. All annan gränsdragning än nolltolerans tror jag blir mycket svår att hålla i längden.
    /Jonas
    P.S Tack för en bra och läsvärd blogg!

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.