Bildradion

Podcast om fotografi med Göran Segeholm

Vi var inte sist. Vi var the bleeding edge.

| 18 kommentarer

Januari 2007. Jag är moderator för Årets Bild och får lära mig ett och annat om svensk bildjournalistik. Till exempel att vi är extrema photoshopliberaler här i landet. Jurymedlemmarna från USA, Frankrike och Danmark stönar ibland när de ser hur hårt fotograferna efterbehandlat sina bilder, de stönar när de ser vad som premierats i tidigare upplagor av Årets Bild. Donald Miralle försäkrar att många av bidragen skulle lett till att han fått sparken om han levererat dem till desken på jobbet, på Getty Images. Mladen Antonov från AFP vill inte ens gå med på att det är pressfotografi de bedömer. ”This is art”, säger han.

När vi skiljs åt den gången så har jag en kvardröjande känsla av vi skogstomtar uppe i norr inte riktigt har fattat att bara för att man kan göra en massa skoj i bildbehandlingen så betyder det inte att det är okej eller ens att det blir bra. Som glada nioåringar som fått tillgång till hela köket och nu jävlar ska vi göra kanelbullar med varenda ingrediens från skafferiet i degen. Bara för att vi kan.

Detta är bakgrunden till att jag blev lite omtumlad av årets upplaga av World Press Photo. För om man är en glad skogstomte som tagit sin tillrättavisning och börjat tänka i banorna att det kanske är dags att skära ner lite på ketchupen så kan man ju inte bli annat än ganska ställd när det visar sig att just ketchup plötsligt kommit i ropet. Internationellt alltså.

Vi låg inte efter. Vi var the bleeding edge, som dom säger.

Putin
Marathon
Afghanistan
Kitezh

18 kommentarer

  1. Om man går ut och plåtar nyheter elelr dylikt med en Diana eller lensbaby, får man på skallen då också?
    /Fredrik

  2. Hur tänker du då? Får på skallen av vem?
    Jag skulle väl säga att om du ska överleva som frilans så kanske dina chanser snarare ökar om använder toy cameras. Det är i alla fall ett sätt att tolka årets WPP.

  3. Nja, jag tänkte mest på att det ibland känns som att folk klagar för att ett visst resultat är uppnått genom digital bildbehandling. Även om samma resultat skulle kunna uppnås genom nån analog teknik.
    /Fredrik

  4. Vad mig beträffar är teknikfrågan ointressant. Det som intresserar mig är hur fotografer förhåller sig i balansen mellan vad kameran registrerar och vad fotografen lägger till (eller drar ifrån) för att förstärka sin personliga upplevelse.
    Inom fotografin är det aldrig renodlat det ena eller det andra. Vi vet alla att det inte finns några rent objektiva bilder. Men vi vet också att det inte finns några rent subjektiva bilder – det ligger alltid en mekanisk registrering i botten, och den är en grund för fotografiets trovärdighet. Om inte annat så är det den som visar att fotografen varit på en viss plats vid en viss tidpunkt.

  5. Fast du kan ju egentligen inte utgå från att bildbehandlingen är där för att förstärka en personlig upplevelse. Den kan lika gärna vara där för att visa den personliga upplevelsen.
    Frågar man en vanlig människa vad det är för färg på himmelen så tror jag de flesta kommer svara blå och sen kommer de undra om man är helt rotad. Som fotograf vet vi att himmelen allt för sällan är just blå. Så här års är den t ex mest grå.
    Således kan min, och andras, upplevelse starkt skilja sig från vad verkligheten visar i våra bristfälliga tekniksa instrument.
    På många tidningar tycks dessutom bildens funktion vara just att visa ”vi var där”. Det viktiga var inte hur Magnus fotograferat/bildbehandlat Klüft(?), såg inte från där bak där jag var, utan ATT han gjort det. Sedan fick det estetiska dominera. Tror heller inte att någon tvivlade på vem det var på bilderna. Eller att fotografen faktiskt varit där och plåtat.
    Mvh
    Fredrik

  6. Visst, om jag gör en grå himmel blåare i Photoshop så visst kan jag kalla det att jag ”visar” min personliga upplevelse istället för att jag ”förstärker” den. Det accepterar jag. Men jag ser ingen praktisk skillnad.
    Annars tror jag att vi är helt överens om följande:
    1. Våra upplevelser skiljer sig från bilden som kameran ger.
    2. Bilden kan ha som funktion att ”visa att vi var där”.
    3. Fastän Magnus har estetiserat bilden så tvivlar ingen på att Magnus Wennman faktiskt har plåtat Klüft. (roligt att du tog upp just det exemplet, annars var det surfingbilderna som Mats Strand visade).
    Inga motsättningar där.
    Min synpunkt är bara denna (för att ta ett exempel):
    1. Pieters bilder från Kitezh (länk ovan) var fantastiska. Både jag och en kollega sa bara wow när vi såg dom. Karln är ju skitduktig.
    2. Men. Pieters bilder berättar inget för mig om byn där han varit. Jag vet inte ett dugg mer om Kitezh nu än jag gjorde innan jag såg hans bilder. Jag kan inte riktigt heller bilda mig en egen uppfattning om ämnet, för Pieters personliga avtryck i bilderna är så stark att den inte går att bortse från. Jag tror att jag möjligen kan ana hur Pieter kände det i byn. (Å andra sidan skiljer sig inte den känslan så mycket från andra reportage som Pieter har gjort.)
    3. För mig är journalistik i grunden viljan att berätta om och belysa världen omkring oss. Jag kan hålla med om att Pieters bilder gör det i någon liten mån, men inte mycket. Jag har inget emot det heller. Jag kan ändå få behållning av reportaget i rätt sammanhang.
    4. Det jag reagerar på att bilder som Pieters lyfts fram som *pressbilder* i världsklass. Att det privata och personliga sätts före det allmängiltiga inom journalistiken. Detta är nytt, och jag är obekväm med det. Det är som att ha en kliande tvättlapp på insidan av kalsongerna.
    Det var allt. Jag försöker inte påverka hur någon annan fotograferar. Och du Fredrik har ju en ovanligt klar bild av vad du vill göra och var dina gränser går. Om du, dina uppdragsgivare och dina läsare är överens så är det väl bara att köra på. Du behöver inte mitt eller någon annans godkännande.
    Kör hårt. Gör det du tror på. Annars blir man ändå inget bra.

  7. Jo, kanske är det nytt och till skillnad från dig är jag inte obekväm med det. För mig är det snarare än självklarhet på nått sätt.
    Personligen tror jag dessutom att det krävs i viss utsträckning för att synas i bruset.
    Anledningen till att jag engagerar mig är att jag är rädd för att en organisation som PFK eller SFF helt plötsligt sätter upp stadgar som talar om för mig vilka verktyg jag får använda och då har jag inte längre något val.
    Jag välkomnar dock diskussioner om trovärdigheten men utifrån aspekten vad, hur och varför vi fotograferar något. Likaså utifrån vilket bildurval vi gör och varför. En kanske svårare diskussion att komma fram till något i, men när man väl gör det så är det teknikoberoende. Då är det inte längre intressant om du klonat bort tavlan bredvid Pieter eller om du inte tog med din vid fotograferingsögonblicket. Det intressanta blir varför du valde bort tavlan.
    Så även om jag skulle skita i debatten och köra enligt egen skalle så är jag inte oberoende av vad debatten kommer fram till.
    Mvh
    Fredrik

  8. Kanske måste vi vänja oss vid tanken på att pressfoto som en ”direktavbild” av verkligheten tillhör en svunnen tid? Kanske är det mer personliga uttryck som kan föra genren framåt och göra den intressant. Kanske får vi finna oss i att gränsen mellan journalistik och konst blir suddigare. Och kanske ser vissa fotografer utvecklingen som ett mycket större problem än den stora massan som trots allt ska konsumera bilderna.
    Det vi tidigare har sett som det ”allmängiltiga” inom bildjournalistik kanske borde vara föremål för förändring? Kanske har vi varit för naiva, för gammelmodiga och/eller haft för lite förtroende för folket?
    Tänk om inte det finns något heligt väsen som heter bildjournalistik. Skulle det verkligen vara så farligt? Skulle världen verkligen förfalla?

  9. Jösses, Anders, vilket frågebatteri.
    Vem eller vilka tillskriver du följande tankar? (Jag frågar eftersom de är helt nya för mig.)
    * Pressfotot är en direktavbild av verkligheten.
    * Bildjournalistik är ett heligt väsen.
    * Världen ska förfalla (jag fattade inte villkoret riktigt här).
    Annars så är det väl fritt fram för dig att finna dig i att gränsen mellan journalistik och konst blir suddigare. Ditt ”vi” har jag inte grepp om vilka personer det omfattar.

  10. Mitt ”vi” är oss alla, i synnerhet fotografer. Jag frågade mig bara om vi alla är så fast i gamla hjulspår att vi inte kan tänka klart i frågan. Vår syn på pressfotot uppstod i en tid då det inte var busenkelt för vem som helst att lägga till ett kraftigt personligt uttryck. Kanske är det vår syn på pressfoto som ska förändras snarare än bildbehandlingen.
    Jag gillar egentligen inte att citera folk utan att fråga först, men följande som Lars Kjellberg har skrivit har en viktig poäng tycker jag:
    ”När vi en gång i framtiden får lite perspektiv på fotohistorien är jag övertygad om att den relativt korta period då fotografiet fungerade som ett sanningsdokument kommer att ses som en parentes i historien. Framtidens människor kommer att överseende le åt 1900-talets naiva och lättlurade bildkonsumenter som trodde på riktigt att bilden inte ljög. […] …detta kan också ses som en välkommen väckarklocka. Bildens status som sanningsdokument har egentligen aldrig varit något annat än en chimär. Nu är det dags för oss mediakonsumenter att inta en mer ifrågasättande hållning till mediaflödet. Möjligen ger medvetenheten om manipulerade bilder mindre manipulerbara konsumenter. En historisk parentes är förhoppningsvis redan till ända.”
    När pressfotot blir ett heligt väsen tycker jag man drömmer sig kvar för mycket vid en svunnen tid då fotot faktiskt betraktades som ett sanningsdokument.
    Som jag upplever det är det framförallt fotografer som blir nojiga över utvecklingen. Jag hör väldigt få vanliga människor klaga över att pressbilderna är mer konstmässiga idag. Det blir som att vissa fotografer iklär sig riddardräkten för att rädda de stackars konsumenterna som inte förstår sitt eget bästa. Men jag tror det är tvärtom. Konsumenterna kommer att anpassa sig fint till den nya tiden då en direktavbild av verkligheten är ett minne blott.

  11. Är inte problemet det som Göran skriver i ett tidigare inlägg. Aftonbladets bildchef förklarar att han helst ser att så lite som möjligt görs i efterbehandling samtidigt vet alla insatta att foton i AB, liksom i andra tidningar ofta är gjorda enligt fotografens preferenser.
    Det blir läpparnas bekännelse. Media och fotografer vill hävda verklighetsanspråken för att de ger trovärdighet men vill i själva verket arbeta i gränsöverskridande och personlig stil – DET är ett problem som löses genom att man släpper idén om sanning och är ärlig med; det här är min tolkning, min berättelse.
    :-)

  12. Anders: Med tanke på att det är fotografer, inte ”konsumenter”, som driver utvecklingen åt en mer konstnärlig riktning så tycker jag att din argumentation haltar. Det är inte ”vanligt folk” som sitter i WPP:s jury.
    När några av mina kollegor började ta bilder där huvudmotivet var ur fokus men bakgrunden knivskarp i slutet av 90-talet så tyckte dom att det var hur coolt som helst, men många läsare klagade. ”Ska man inte ens få se vem bilden föreställer?”.
    För den som vill driva tesen att läsarna tvärtom är mer konservativa än fotografer så skulle det gå snabbt att få ihop en lång radda exempel.
    Slutligen: Vi är hundra procent överens om att det bara är fotograferna som kan stå för utvecklingen av bildjournalistiken. Frågan är bara i vilken riktning.

  13. Jenny Maria slår huvudet på spiken.
    Jag är, som gamla Räta linjen-läsare vet, helt för hur liberal bildbehandling som helst så länge den sker med öppna kort. Om en redaktion skulle vara helt öppen med att fotograferna klipper och klistrar och bildbehandlar stenhårt så är det helt okej ur mitt perspektiv.
    Men det visar sig, när det kommer till kritan, att många uppenbarligen tycker att det finns något att vinna på att kunna säga att ”Vi gör så lite som möjligt i bildbehandlingen.”

  14. Göran: Nä, jag sa inte att det är konsumenterna som driver utvecklingen. Bara att jag upplever att det gnälls mindre där över utvecklingen i stort. Fast jag håller också med dig om att nya fotografiska grepp på detaljnivå ofta föder ett missnöje hos den stora massan. Så visst, saken är tudelad.
    Jag tror vi alla tre är överens om det Jenny Maria tar upp. Att jobba på ett vis och säga att man jobbar på ett annat bara för att tjäna poäng är förstås förkastligt.
    Men Göran, kan du inte ge din syn på bildjournalistiken? Jag får känslan av att du tycker att den tillfredsställer något slags grundläggande behov hos människan. Att den måste skyddas, inte bara baserat på dina egna preferenser, utan för att samhället inte fungerar annars. Är det korrekt? Exakt vad tror du skulle hända om vi konsumenter plötsligt blev tvungna att vänja oss vid att alla bilder, även pressbilder, är väldigt subjektiva? Till och med i fråga om krafitg efterbehandling, klipp&klistra, etc? Måste människan ha avskalade direktavbildningar av verkligheten för att fungera?

  15. Förtydligande: Jag säger alltså ”avskalade direktavbildningar av verkligheten” i brist på bättre uttryck. Jag syftar på den typen av pressbilder du eftersträvar där klipp&klistra är förbjudet och kraftigt efterbehandlade bilder inte riktigt kvalar in som pressfoton. Du fattar säkert vad jag menar. Jag är förstås medveten om att inget foto är en helt opåverkad bild av verkligheten.
    Vad skulle alltså hända med världen om pressfotot började domineras av den typen av bilder som Pieters Kitezh-foton företräder?

  16. Kommentar till ursprungsinlägget: Vet du Göran, eller någon annan här, om bildbehandling/estetisering debatterats i andra länder nu efter WPP? Hur går tongångarna isåfall?

  17. Adam:
    http://photobo.wordpress.com/2008/02/08/dark-blurry-slightly-incomprehensible-and-borderline-boring/
    Annars har jag tyvärr inte haft tid att undersöka hur tongångarna går. Om någon läsare har fler länktips så mottages de tacksamt.
    Anders: Jag återkommer.

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.