Bildradion

Podcast om fotografi med Göran Segeholm

Kloning

| 28 kommentarer

Medger villigt att jag är trött på allt vad kloningsdebatt heter. Men eftersom frågan tycks komma upp till ytan igen och jag har en blogg så… Min hållning i sammandrag.

1. Det handlar om öppenhet och transparens. Bildjournalisterna ska kunna redogöra för sina arbetsmetoder. Att säga ”vi klonar aldrig” går både fortare och är mer förtroendeingivande än att säga ”visst klonar vi ibland, men bara oviktiga grejor. Lita på oss”. Läsaren har rätt att veta under vilka förutsättningar vi arbetar. God journalistik ska underlätta källkritik, inte försvåra den.

2. Ett kloningsförbud representerar ett kärnvärde som pressfotografkåren kan ha som gemensam grund. Att säga att bildjournalister aldrig klonar är att göra ett tydligt statement som visar vilka värderingar kåren står för. Ren marknadsföring alltså.

3. Det finns faktiskt inga bra argument för kloning. Ja, förutom att dölja fotograftabbar då.

Jag vet att jag tar en sjujäkla risk att dras in i ännu en ändlös debatt genom att skriva det här, men visst…

Att det finns andra frågor att diskutera är självklart. Att ett kloningsförbud ensamt inte på något sätt är en garant för trovärdigheten likaså. Som jag ser det har bildjournalistsverige ett berg av frågeställningar att lösa framför sig. Och jag tycker att det är glädjande att Christer Höglund i PFK Svealand kavlat upp skjortärmarna och börjat nysta i härvan.

28 kommentarer

  1. Håller helt med. I tanken bytte jag ut ordet kloning mot efterblysning/pjattning på samtliga ställen. Tyckte att alla argument hade samma tyngd fortfarande. Håller du med?

  2. Nej, jag håller inte med.
    Kloning sopar igen alla spår av en borttagen detalj. Om vi tar ett av historiens mest berömda exempel på retuscherade bilder så hade det varit bättre om Trotskij pjattats bort. Då hade det gått ännu snabbare för källkritiker att komma trixandet på spåren.
    Att jag sedan är emot överdrivet (nej, jag tänker inte definiera exakt hur mycket här och nu) pjattande och efterbelysande inom pressfotografin är en annan fråga.

  3. Jo, snälla! Definera här och nu! Eller imorgon så får du ett nytt inlägg alldeles gratis. ;o)
    För jag tycker nog fortfarande att dina argument funkar lika bra för pjattning.
    1. ”Vi pjattar aldrig” är mer förtroendeingivande än ”visst pjattar vi ibland, men bara återhållsamt så att det inte påverkar bildinnehållet. Lita på oss.”
    2. Att säga att bildjournalister aldrig pjattar är att göra ett tydligt statement som visar vilka värderingar kåren står för.
    3. Det finns inga bra argument för pjattning.
    Du förklarade ju bara skillnaden mellan kloning och pjattning. Inte varför pjattning borde vara tillåtet. Jag utgår ifrån att du inte räknar utsagan ”det är enklare att upptäcka pjattning när man kör källkritik” som ett argument. Jag gissar istället att du har något annat på lager som falsifierar påstående 3? Låt höra!
    Lägg förresten märke till hur fräsch debatten helt plötsligt känns när vi snackar pjattning istället för kloning. :P

  4. För mig är pjattning ungefär samma sak som vinkling och språklig bearbetning av en text. Att redovisa allt man ser och registrerar i en text går bara inte. Man måste sålla och vinkla för att det ska bli EN historia som är läsbar.
    Ibland behöves något i en bild lyftas fram eller tonas ned för att bilden ska bli tydlig och berättande.
    Att visa bilden exakt som den är tagen är lika svårläst som att läsa en skrivande journalists antecklingar.
    Jag tror att vi fastnat i ett tekniskt resonemang. För en skrivande journalist har det alltid varit enkelt att fabulera den verklighet han/hon önskat och därmed är de vana att hantera frågan om trovärdighet.
    Det centrala i debatten är trovärdighet. Frågan är större än bara Photoshop och där är Journalistförbundets etiska riktlinjer en viktig del. Kanske borde alla Pressfotografer svära en ed att aldrig vilseleda läsaren. I så fall skulle inte heller pressfotografen mörka ner en bild så att den blev vilseledande.
    Kloningsverktyget i Photoshop är i grunden vilseledande för journalistiska bilder och svårt att kritiskt granska.
    Det var mina tankar just nu.
    /magnus

  5. Magnus: I din text kan jag byta ut ”pjattning” mot kloning istället. Kloning kan precis som pjattning användas för att lyfta fram, tona ned, förtydliga etc. Kloning kan precis som pjattning missbrukas så att det kraftigt förändrar bildens innehåll. Svär vi eden för att släppa pjattningen fri kan vi ju resonera likadant med kloning. I så fall skulle inte pressfotografen klona i en bild så att den blev vilseledande.
    Har mer att säga, men jag kan ju lika gärna använda min egen blogg för att sprida min dynga. :o) Ge mig några minuter bara…

  6. Mycket går att angripa med ett allt-eller-inget-resonemang. Men är det fruktbart?
    Anders, hur är din syn på bildbehandling inom bildjournalistiken? Allt fritt eller inget tillåtet? Eller något däremellan?

  7. Inga selektiva åtgärder bör vara tillåtna enligt mig. Dvs ingen kloning, pjattning, efterbelysning, etc. Det är för att göra gränsen så tydlig man kan. Allt som bara påverkar en del av bilden är förbjudet. Att beskära, skärpa, vitbalansera eller höja kontrasten i hela bilden måste nog vara ok däremot. Trots att det också kan förändra bildinnehållet nämnvärt. Men till skillnad från kloning och pjattning är det mer förutsägbart för betraktaren så länge det har skett på hela bilden. Olika grader av övergripande kontrast är ju inget trovärdighetsproblem idag.
    Alltså: Inga som helst selektiva manipuleringar. Klart och betalt.

  8. Tanken är sympatisk, men kanske svår att vinna gehör för.
    Jag har funderat i liknande banor, men det skriver jag om i ett framtida blogginlägg.

  9. Håller med Magnus, därför tänker jag drista mig till att även i fortsättnigen plocka bort damm och döda pixlar med kloningsverktyget.
    Jag har heller inget emot att folk använder kloningsverktyget framför pjatten om de tycker det är lättare.
    Att det är svårt att se när kloningsverktyget varit framme tycker inte jag är ett argument. Det är ännu svårare att se det som utlämnades från bilden.
    Selektiv behandling har funnits sen vi började göra bilder och har inte så mycket med kloning att göra.
    I stora drag borde vi prata om kloning snarare än själva verktyget. Eller ännu hellre trovärdighet. Det senare har den fördelen att när vi äntligen kommit fram till något användbart så är det teknikneutralt och således kan Adobe hitta på vad de vill och vi kan applicera våra riktlinjer på det.
    Mvh
    Fredrik
    (Som börjar tro att multijournalistik är något bra)

  10. Absolut Fredrik. När jag skriver ”kloning” avser jag inte heller specifikt kloningsverktyget, utan den skillnad det är mellan att göra ett parti ljusare eller mörkare jämfört med att lägga på nya pixelmönster hämtade från någon annan del av bilden. Eller någon annan bild också för den delen.
    Och jag tycker precis som du att det är okej att klona bort damm och döda pixlar.

  11. Hm… något nytt ”döda pixlar” har jag inte hört förut. Kan man få en liten förklaring.
    mvh
    Christer Höglund

  12. Att förbjuda selektiva förändringar i bilden tycker jag skulle försämra bildjournalistiken och tvinga fram väldigt enkla bildlösningar.
    Ser man det ur en aktiv fotografs perspektiv så är det en lösning på ett icke-problem. I teorin är det tilltalande med enkla övergripande lösningar, men om tänk om det inte finns ett problem att lösa…?
    Att mörka (efterbelysa) eller ljusa (pjatta) delar av bilden är ett viktigt redskap för att kompensera för kamerans brister och för att underlätta avläsningen av bilden. Varsamt utfört påverkar inte detta vad som är sant eller vad som syns, men det kan ändå ha stor positiv inverkan på bilden.
    Syftet med bilderna är trots allt att berätta. Ibland objektivt och ibland subjektivt berättande. Journalistiskt skrivande finns i former, objektiva nyhetsartiklar och mer subjektiva texter. De flesta fotografer bildbehandlar olika hårt beroende på syfte med bilden precis som skribenterna använder olika språkstilar beroende på syfte. Den här dynamiken behövs.
    I extrema fall kan det givetvis fungera som kloning, delar av motivet blir inte längre synbara. Jag tror att nästan alla i nästan alla fall kan ana sig till att något hänt med bilden i de fallen.
    Jag tror att det behövs en debatt som en här för att belysa vikten av att vårda trovärdigheten. Men att begränsa alla verktyg för att de eventuellt kan missbrukas är fel väg att gå.
    Jag inser att mitt resonemang så här långt kan appliceras på kloningsverktyget också. Men det finns skillnader. Jag har anammat Görans resonemang om att kloning inte är förutsägbart och är svårt att genomskåda och därför inte schysst mot läsaren.
    Jag kan tycka att det känns okej att plocka damm, men den inperfektionen kan jag leva med eftersom principen är viktigare.

  13. Jag är långtifrån professionell fotograf och befinner mig verkligen inte i branschen, men som intresserad mediekonsument ger jag mig ändå in i debatten. Jag kan hålla med Magnus. Kloningsdebatten känns väldigt smal. Skrivande/pratande journalister har ju liksom HippHipp’s Morgan Pålson alltid haft möjligheten att fabulera och hitta på. Ändå litar jag som mediekonsument överlag på etablerade medier såsom SR, SVT, TV4 och de stora morgontidningarna.
    Nu när även bildjournalister har möjligheten att drastiskt förändra sitt journalistiska innehåll intill oigenkännlighet är givetvis trovärdighet av största vikt. Och jag anser att traditionellt mörkrumsarbete, beskärningar, bildval, utsnitt vid fotograferingstillfället och ”arrangerade bilder” kan vara minst lika förödande för trovärdigheten som kloningar.
    Jag tycker alltså att lite kloning kan vara helt ok, så länge det inte vilseleder betraktaren. Vad som är vilseledande måste avgöras från fall till fall. Och där gäller det att bygga upp ett förtroende hos producenten gentemot konsumenten så att jag som konsument känner mig skapligt säker på att fotografen befann sig på rätt sida om gränsen vid bildbehandlingen och inte har vilselett mig.
    För mig är förtroendet alltså det centrala. Har jag inget förtroende för tidningen/bildjournalisten spelar det ingen roll om denne lovat dyrt och heligt att aldrig använda kloningsstämpeln, för jag litar ändå inte på berättelsen. Bilderna kan ju vara arrangerade, vinklade eller behandlade på ett otillbörligt sätt i alla fall.
    Har jag å andra sidan förtroende för tidningen/bildjournalisten tror jag på berättelsen. Och då spelar det ingen roll om fotografen använt klonstämpeln eller inte, för i och med att denne har mitt förtroende litar jag på att den i så fall är använd med omdöme och på ett schysst sätt utan att förvränga berättelsen. På samma sätt som jag litar (med viss reservation förstås) på att bildval, utsnitt och motiv inte heller är utvalda i syfte att vilseleda mig.
    /Jonas

  14. Jag är med på huvuddelen av ditt resonemang Magnus. Men jag är fortfarande lite frågande till att bara kloningen bör förbjudas för att den inte är förutsägbar och svår att genomskåda. Jag vet inte om det beror på att jag inte är fotograf, men jag tycker det är supersupersvårt att se om en bild har pjattats och efterbelyst. För mig som vanlig bildkonsument är det jättesvårt att genomskåda. Ta den klassiska nedmörkade bilden på OJ Simpson. Hur många hade genomskådat det om inte originalet dykt upp?
    Jag vidhåller dessutom: Om kloning hade varit en enkel, uråldrig mörkrumsteknik och pjattning ett photoshop-påfund hade debatten varit precis omvänd. Folk hade klagat på nymodigheten pjattning och försvarat den ”nödvädniga dynamik” som kloningen ger. Vanans makt tycks vara större än viljan att dra gränser.

  15. En död pixel är vad det låter som, en pixel som är död. Icke fungerande, ger resultatet en liten vit fläck. En del kameror tar bort dessa automatiskt och lägger till ett närmevärde från de omkringliggande pixlarna.
    Annars tycker jag Jonas säger det som jag tycker det hela handlar om. Ingen skulle tycka att ”Hänt i Häcken” skulle få högre trovärdighet bara för att de införde nån slag etisk bildpolicy för vilka verktyg som är okej och inte.
    Enligt de undersökningar så skiljer sig mellan dagstidningar/morgontidningar och kvällstidningar med avseende på vilken trovärdighet man har bland konsumenterna. Gratistidningarna har en annan trovärdighet osv…
    Att begränsa hur man får göra i efterbehandlingen genom starka förenklingar som att inte pjatt/efterbelysa osv är att ge bort jobben. Vi kan i så fall lika gärna räcka över kameran till våra skrivande kollegor på en gång, för så jädra svårt är det inte att komponera en bild. Redigerarna tror ju de är mästare redan som det är iaf. Vi ska ju vara de som kan hantera bilder och dess grammatik på samma sätt som våra pennkollegor hanterar det skrivna ordet. Jag kan sitta ibland och förundras över hur de hakar upp sig på ett ord i en rubrik eller ingress utan att riktigt fatta varför det är en sån stor sak att diskutera.
    På samma sätt vill jag att de ska sitta undrande när jag pratar om hur mycket pjattning/efterbelysning som är okej eller inte för berättelsen. Eller varför det ibland är okej att klona och ibland inte. Att inte använda dessa verktyg är som att skriva ut en text rakt ifrån en diktafon och vore det så skulle jag kunna bli journalist imorgon. Tänk er själva hur argumentet skulle bli, diktafonen ljuger inte…
    /Fredrik

  16. Anders: Jag håller med att det är svårt att förbjuda något som varit okej i många år. Och det är lättare att förbjuda något nytt som egentligen inte tillför så mycket.
    Jag känner inget behov av kloning och därför är det också lätt att säga nej till det.
    I mina ögon var OJ Simpson-bilden väldigt uppenbar. Att tidningar väljer sida genom bild- och rubrikval är vardag, det behövs inte ens bildbehandling. Det ovanliga i det här fallet var metoden.

  17. Mycket bra Magnus! Jag tror du slog huvudet på spiken där. Och du har övertygat mig. På ett teortiskt plan tycker jag att pjattning borde förbjudas om kloning ska förbjudas. Men rent praktiskt är det ju mycket jobbigare eftersom det redan är så etablerat. Ungefär som att tobak kanske inte skulle tillåtas om det ”uppfanns” idag, men att det ändå vore praktiskt orimligt att förbjuda det. Men du är den förste fotograf som jag hör säga rakt ut att det faktiskt också handlar om vad som är ”lätt” att säga nej till. Tack för det.

  18. Anders, jag vill egentligen inte hålla på och krångla nu när du äntligen sett ljuset; men kloning är inget nytt. Det har kopierats in fotbollar i matchbilder i alla tider, bara det att jobbet tog längre tid då. Och det har *aldrig* ansetts okej.
    Fredrik: Menar du verkligen att om vi tar bort bildbehandlingen så tar en skribent lika bra bilder som en utbildad fotograf? Vilken eloge till landets skrivande journalister!

  19. Göran: Jag vet. Det var därför jag skrev ”om kloning hade varit en enkel, uråldrig teknik”. Enkel är nyckelordet. Då hade fotografkollektivet med största säkerhet redan debatterat klart i klonfrågan för 100 år sedan.
    Jag tror vi kommer ha en helt annan syn på kloning om 30 år när vi levt med möjligheten länge. Att vi står inför ett sånt enormt vägskäl när det gäller trovärdighet just nu köper jag nämligen inte riktigt. I mina ögon är det mer ett uttryck för fotografers paranoia inför ”nymodigheter”. Ungefär som bildstöldspaniken som uppstod när det digitala mediet slog igenom. Om 30 år tror jag vi skrattar åt att man i början av 2000-talet blev pajkastad om man sa att det var ok att klona bort en servett.
    Fredrik: Ska man vara petig blir väl en död pixel helt svart. Annars säger man väl het pixel (hot pixel) eller något sånt på svenska. Men jag gissar att många kallar alla defekta pixlar för döda pixlar numera.

  20. Göran:
    Jag menar att de flesta skrivande journalister besitter förmågan att ta en bild som mer än väl uppfyller ledningens krav på blickfång.
    Tidningar går mer och mer mot multijournalistik i dess sämre betydelse och att det ska publiceras läsarbilder i tid och otid. Detta är något som de skrivande utan vidare klarar av. Ska vi behålla/få jobben måste vi tillföra något annat än att vi lyckas trycka på knappen i rätt tid. Det är dags att vi lär oss använda bildens grammatik på ett etiskt och smakfullt sätt och inte bara producerar råmatrial.
    Du har ju själv skrivet en bok i ämnet så du verkar ju inte heller se det som ett stort problem och i egenskap av multijournalist så måste du ändå anse dig klara av både skrivandet och plåtandet på en acceptabel nivå. Så varför skulle inte andra lyckas med det.
    /Fredrik

  21. Fredrik, det finns många fantastiskt duktiga multijournalister. Men det är en lång väg att nå dit. I mitt tycke är inte bildbehandling inte den viktigaste stationen, det var därför jag hajade till på det du skrev.
    Det du skriver om diktafonen beskriver ganska väl radioreporterns situation.

  22. Jo, fast en radioreporter inser rätt snabbt att han gör en massa val i sin berättelse när han börjar klippa till sitt inlägg.
    Jag tror att det finns vissa likheter och olikheter som skapar turbulens. En skrivande journalists verka betraktas inte som skapat förrän han/hon skrivit artikeln. Det är inte faktainsammlandet som står i fokus i texten utan det silas friskt.
    Radioreporterna diktafon betraktas inte heller som ett färdigt verk utan det är råmatrialet som senare silas lika friskt. Ibland arrangeras interjuverna om och om igen för att det ska låta bra.
    Fotografer har råkat ut för ett rätt unikt krav i det att deras bilder anses vara slutresultatet redan från början. Där tillåts det inte att vi renodlar ”interjuven”.
    /Fredrik

  23. Jo, förutsättningarna är väldigt olika. Fotografi är kolossalt mycket ”här och nu” jämfört med textjournalistik.
    Men precis som radioreportern väljer klipp så väljer fotografen ut ett fåtal exponeringar.

  24. Skönt med en sansad diskussion om kloning.
    Här en reflektion om hur svårt det är att definiera vad som är en teknisk manipulation eller inte:
    OJ Simpson-bilderna dyker ibland upp i debatten som exempel på bildmanipulation. Samma bild publicerades i två till karaktären olika varianter. På Newsweeks omslag var bilden något ljusare i huden och snällare i sin karaktär (Är OJ skyldig?). På Times omslag var hudtonen mycket mörkare och bilden gav ett hotfullare intryck (OJ är skyldig!).
    I debatten görs det dock antaganden som vi inte vet så mycket om. Hur vet vi att bara den ena varianten är ”manipulerad” och att den andra är ”sann”?
    Är det bara Times som mörkat ner huden? Kanske Newsweek har ljusat upp den? Men framför allt kan man med hjälp av ljussättning och exponering fotografera OJ så att han redan vid fotograferingen framstår i bägge varianterna: skyldig/oskyldig.
    //Pawel Flato

  25. Pawel: Orden ”manipulation” och ”vinkling” har olika laddning men överlappar varandra. En hårdvinkling kan ju vara manipulativ medan en teknisk justering av en bild ofta kallas manipulering trots att bilden inte är manipulativ.
    Själv bildbehandlar jag, men jag manipulerar inte eftersom jag inte vill vilseleda… Det är i alla fall min hållning… ;)

  26. Med risk för att röra mig utanför ämnet: Något jag tänkt på och som har beröringspunkter med Pawels reflektion om OJ Simpson-bilden är ljussättning. Varför anses det vara OK för en pressfotograf att använda blixt? Det är väl ändå att påverka verkligheten?
    Att fotografer förr, i tider med sämre optik och mindre ljuskänslig film, behövde blixt är en sak, men idag är läget annorlunda. Man klarar sig för det mesta utan blixt.
    Jag köpte dock själv en softbox för några veckor sedan och använder den till alla möjliga porträtt. Inte för att korrigera att ljuset inte räcker till, utan för att ljuset inte är snyggt. Plötsligt är ett rum med fönsterljus och lysrörsbelysning inget problem. Det är som att de förväntade färgsticken klonats bort…
    Vad tycker ni, borde vi betrakta blixtljus som ”fusk” av samma slag som användande av kloningsstämpeln?

  27. OJ exemplet blir ju lite intressant utifrån aspekten vinkling. Dels för att vi faktiskt inte vet vilken bild som är original. Men också utifrån att vi anser oss veta att bilden är normalexponerad med en mätmetod som ger en neutral bild.
    Det är oxå intressant utifrån perspektivet att, i alla fall jag, anar vibbar om att det skulle finnas en bild som visar en neutral OJ. Varken dömd eller frikänd. Det känns ju lite osannolikt att en tidning i Sverige skulle driva tesen att någon är skyldig innan dom är avkunnad. Dock så ligger väl bilden på t ex hagamannen inte långt efter. Men utomlands kanske det funkar annorlunda, de kanske tycker att de är helt okej att ta ställning för eller emot i ett brottsmål. Varför skulle då inte bilden berätta det?
    Anders:
    Jag trodde heta pixlar blev röda, blå eller gröna och de trasiga pixlar jag haft har blivit vita så därför har jag utgått från att de är döda.
    /Fredrik

  28. Intressant men konstig debatt. Ett fotografi är aldrig ärligt. Redan fotografens urval av motiv, fotografens fysiska läge, gör ett foto helt och hållet opålitligt som ett objektivt dokument av ”verkligheten”. Kloning, efterbelysning och alla andra justeringar av felaktigheter i fotot är led i den manipulering som betraktaren utsätts för. Beskärning inte att förglömma. Debatten om en ärlig fotojournalism skall inte utgå från hur man använder Photoshop (eller analoga verktyg) utan i en samhällelig medvetenhet och diskurs i det faktum att all fotografisk bild är manipulerad, på ena eller andra sättet. I ena eller andra syftet. All fotografering är subjektiv.

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.