Bildradion

Podcast om fotografi med Göran Segeholm

Foto-fort for men

| 11 kommentarer

Svenska Dagbladet har en artikel om Anna Claréns uställning Holding som öppnar på Kulturhuset i Stockholm på fredag.

Fotografyrket är en ”manlig bastion”, skriver Karin Svensson, men nu ”utmanas fortet”.

Och jag förstår hur lockande vinkeln är – men ligger inte det manliga fotofortet i ruiner sedan länge?

11 kommentarer

  1. Jag tänkte precis samma sak. Hon beskriver Anna Clarén som ”förtrupp”. Jag skulle nog säga att ”förtrupperna” inom pressen kom på allvar på mitten av 90-talet med bl.a Susanne Wahlström och Anna Widoff.
    Anna blev den första kvinnliga fast anställda fotografen på DN. Bägge, men främst Susanne, hade stort inflytande på det bildjournalistiska språket. Därefter har ett otal kvinnliga fotografer etablerat sig i pressenbranchen. Artikeln känns daterad liksom krigsterminologin. Dålig journalistik.
    //Pawel

  2. Jag reagerade också på samma sätt.
    Hade artikeln däremot handlat om sportfotografi så hade den varit högaktuell. De gånger jag plåtat sport har jag nästan alltid varit ensam tjej vid planen.

  3. Jag har ju inte varit så mycket på redaktionerna runt om i landet men det helt fel känns det ju inte som att det är. Det står ju att det är skillnad mellan den yngre och den äldre generationen. Sedan finns det ju undantag men det gör det ju alltid och det är knappast man kan använda dem som ursäkt för att allt skulle vara bra nu.
    Det är ju t ex fortfarande stora skillnader mellan könen i deltagandet av Årets Bild. Men det kommer att ändra sig med tiden tror jag. Men än är inte fortet intaget om man ska fortsätta på den terminologin.
    Fast det är ju bara vad jag tror.
    Mvh
    Fredrik

  4. Nej, helt fel är det ju inte, finns mycket kvar att utjämna. Men jag tycker ändå att vi har kommit längre än vad som framgick i artikeln. Vad jag egentligen främst störde mig på var att så stor del av utrymmet gick åt till just könsfrågan, istället för att fokusera på Annas kvaliteter som fotograf. Artikeln gjorde sig själv en björntjänst, liksom.

  5. Kanske skribenter ibland finner trygghet i att skapa sina motsättningar – kvinnorna mot männen, de unga mot de gamla eller vad man nu kan komma på. Klart att det finns kvar att göra, men jag ser inget fort. Längre fram i artikeln pratar Hasse Persson väl om Anna och hennes framtida möjligheter. Han, om någon, är väl en representant för de äldre etablerade männen?
    Sen blev det en lite märklig sammanblandning av konstnärsroll och yrkesroll i artikeln.

  6. Nja, vet inte om Hasse Persson är speciellt representativ för manliga äldre fotografer direkt. Men jag vet knappt vem han är och har aldrig träffat honom vad jag vet.
    Men jag kan hålla med Moa om att det läggs stor vikt själva könsfrågan och det är inte första gången heller. Något jag inbillar mig drabbar kvinnliga fotografer i större utsträckning än manliga. Bara det visar att det finns en del kvar att göra.
    Jag stod med och hörde den intervjun som det refereras till och vid samma tillfälle så vart hon Emma från Rockfoto intervjuvad och hon fick också en massa frågar som mest handlade om hennes roll som kvinnlig fotograf bland en massa män. Om jag inte minns fel kom det nån rörande tunga kameror. Det är frågor som en manlig fotograf aldrig skulle få.
    Nu var det ju samma människa som intervjuvade både Emma och Anna så det är kanske inte så konstigt att det blev tokigt i båda dessa fall.
    Men journalister och media har alltid valt vinklar. Det gör ju vi med när vi fotograferar.
    Mvh
    Fredrik
    Som känner sig lite vilsen i rollen att skylla på genus i en fråga eftersom jag oftast har andra möjliga förklaringar…

  7. Fredrik, jag sa inte att Hasse Persson är representativ. Jag sa att han är en representant för gruppen äldre manliga fotografer. Och det är odiskutabelt, såvida vi inte ska betrakta honom som ung eller kvinna.
    Och där är väl grejen med fotofortet – jag tycker mig inte se en ”typisk hållning” bland äldre manliga fotografer, ingen ”enad front” (om vi ska fortsätta med krigsliknelserna) mot de yngre fotograferna. Tvärtom träffar jag många som är både vilsna och nyfikna.
    Vad en kvinnlig journalist ställer för frågor till en kvinnlig fotograf har väl inte så mycket att göra med hur männen förhåller sig till sina kvinnliga kollegor?

  8. Nä men om journalisten är man tillika fotograf och dessutom representerar en stor branchorganisation för fotografer så får det lite större betydelse. Det är dessutom farligt att tro att det blir rätt bara för att en kvinna ställer frågorna eller skriver. Men det är ett ganska vanligt försvar när man har synpunkter på genusfrågorna i en text t ex. ”Men det är en kvinna som skrivit…”
    Jag tror att både du och jag kan ha problem med att se de attityder som kvinnor möter ute på arbetsplatserna. För jag tror faktiskt att det är en genusfråga mer än en åldersfråga.
    Utav det jag hört från mina fotograferande kvinnliga vänner/kolleger så får de ett helt annat bemötandet än vad jag får. Sen kan jag tycka att folk överreagerar på saker men det är en annan historia.
    Mvh
    Fredrik

  9. Vill bara hälla med Moa i det hon skriver. Om man ska få bort ”genus-aspekten” måste man ju börja med att se alla fotografer som just fotografer i första hand och inte som manliga och kvinliga fotografer. Så fort man börjar ställa dessa mot varandra så är man ju med och skapar ”ojämlikhet”.

  10. Fredrik, jag är rädd att jag inte riktigt hänger med. Nu förstår jag inte längre om det är en manlig eller en kvinnlig journalist du hört intervjua Emma Svensson.
    Visst kan kvinnor mötas av skitjobbiga attityder på arbetsplatser, det är det nog få som ifrågasätter.

  11. Lite förtydligande då: Den journalist och fotograf som det refereras till i artikeln om Anna i SvD. Som trodde snarare än frågade om att kvinnor vill berätta och killar vill hålla på med teknik. Det är en man och inget annat.
    Intervjun skedde på fotomässan förra året, 2006, och gjordes i SFF:s monter. Jag kommer inte ihåg vad han heter men jag tror det är han som ordförande i SFF. Stora killen med långt hår.
    Han intervjuvade oxå RockEmma. Han återkom under båda dessa intervjuver hela tiden till att det skulle vara skillnader mellan kvinnor och män i hur de jobbar som fotografer och hur deras bildspråk ser ut. Jag som stod och lyssnade på dessa reagerade direkt när jag hörde dessa frågor samt att han återkom till samma fråga om än omformulerad hela tiden. Han hade en uppfattning som han ville få bekräftad utav Anna och Emma. Efter dessa intervjuver så gick jag då jag inte tyckte det kändes relevant att lyssna längre.
    Precis som Annelie skriver så måste vi utgå från att vi är fotografer. Inte att jag är en manlig fotograf eller att Moa är en kvinnlig fotograf. Sedan vet jag det finns situationer på en redaktion eller i en intervju där genus får en praktisk betydelse.
    Mvh
    Fredrik

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.