Bildradion

Podcast om fotografi med Göran Segeholm

Peter Kjellerås: Pressfotografin är stendöd

| 2 kommentarer

Peter Kjellerås har gett mig tillstånd att publicera det debattinlägg jag skrev om här och som ursprungligen publicerades i Journalisten nummer 30 2007.

Eftersom jag är för debatt; here goes:

Bilden ljuger allt mer

I Journalisten (16/07) skrev Lisa Thanner och Peter Claesson att det är dags att tränga tillbaka bildföroreningarna.
   Tyvärr tror jag att det är alldeles för sent – pressfotografin är redan stendöd. Den har förlorat sin betydelse i bemärkelsen att den självständigt berättar en sann och berörande historia från verkligheten. I dag är bildens betydelse reducerad till att illustrera en text, att fylla ut en yta grafiskt snyggt, i bästa fall att dramatisera en händelse.
   Bildens betydelse i dagspressen som dokument och sanningssägare är förbi. Och det finns inget vi kan göra. Den tekniska utvecklingen har oss i ett järngrepp och vi kan på sin höjd streta emot med gamla argument om trovärdighet och objektivitet. Men bilden har aldrig någonsin varit objektiv och kommer än mindre att vara det i framtiden. I stället uppfattas den som en ren illustration, som något som det går att manipulera hur som helst. Jag vet.

Jag har sett manipulationer på Aftonbladets nyhetssidor som aldrig borde ha publicerats. Men de publiceras ändå, eftersom ingen egentligen har kunskap eller makt att stoppa dem. Montage hör till vardagen och leder till att det inte längre går att lita på vad bilden egentligen berättar. Unga fotografer, som vill bli uppmärksammade, gör i stort sett vad som helst för att få sina alster publicerade. Redigerare kan med fantastiska digitala program forma vilka fantasisidor som helst.
   Ett oerhört bra exempel är när Henke Larsson i våras gjorde debut i Manchester U. Då publicerade Aftonbladets bilaga på hela förstasidan en bild där Henke, med ryggen mot kameran, går in på Manchesters arena Old Trafford, i spelargången.
   Som gammal sportfotograf tänkte jag att det är en fantastisk bild. Ingen fotograf får nämligen någonsin gå med en spelare in i spelargången alldeles före en match.
   Det var bara det att bilden var ett hopkok på fyra eller fem olika bilder och så bra gjord av redigerarna att det var omöjligt att upptäcka manipulationen.
   Jag har sett bilder där fotografen med Photoshops klonverktyg tagit bort delar i en bild, därför att den ska bli snyggare. Alltså rena lögner för läsaren.
   Bilden ljuger allt mer för varje dag som går. Hoppet är ute.

PETER KJELLERÅS

före detta fotograf (i 20 år) på Aftonbladet

2 kommentarer

  1. Det är nog inte kloningen som är problemet utan den stora bristen på engagemang och intresse för bra bilder.

  2. Att bildjournalistikens trovärdighet skadats väsentligt av den digitala teknikens möjligheter är nog ett faktum som de flesta kan hålla med om. Men man ska dock inte tro att att tekniken är det enda eller ens det största problemet. Precis som Mats Lindfors antyder i sin kommentar här ovan.
    Det var ju inte så att bildjournalistiken blomstrade och frodades och plötsligt kom den digitala bilden och förörde allt det fina i ett nafs!
    Bildjournalistiken hade dragits med grava problem långt innan dess. Jag påbörjade min proffessionella karriär c:a fem år före digitaliseringen inom pressfotografin. Redan då stod det klart att man mest var en illustratör. Kunskap om bildjournalistik hos redaktionsledningar och andra beslutsfattare var väldigt låg, precis som nu. Jag kan inte minnas en enda större, eller för den delen mindre, debatt om bildens trovärdighet från den tiden.
    Naturligtvis minns jag kloningsdebatten från häromåret, som jag själv var inblandad i. Där blev det ju tydligt hur skygg stora delear avkåren var/är för att diskutera en central trovärdighetfråga.
    Ett annat synnerligen talande exempel på ointresset kommer från min tid som ordförande i PFK:s stockholmsdistrikt, för c:a 10 år sedan. Vi ordnande en debattkväll med anledning av den massiva kritik bildmedierna fick utstå efter de s.k Göteborgskravallerna, i samband med EU:s toppmöte. Kritiken bestod till stor del av att bildmedierna och våldsverkarana levde i symbios. Medierna gick m.a.o bråkmakarnas ärenden i sin jakt på dramatiska bilder. Det var mig veterligen enda gången bildjournalistikens etik diskuterades nästan dagligen under en kort period t.o.m i de stora massmedierna. Några veckor efter den massmediala diskussionen bjöd vi in tre fotografer som varit på plats i Göteborg. Hur många PFK:are kom? Jag tror det var fem. Distriktet hade då drygt 300-400 medlemmar. Jag minns i alla fall att vi som ordnande arrangemanget och panelgästerna var fler än åhörarna. Lite chockade var vi tvungna att konstatera att intresset faktiskt inte var större än så.
    Min slutsats är att bildjournalistkåren stod väldigt dåligt rustad för en så viktig förändring av bildens trovärdighet som digitaliseringen innebar.
    För min del tror jag inte alls det är kört för bidjournalistiken. Men vägen tillbaka har blivit ännu längre än förut.
    Vad som krävs av fotograferna är naturligtvis ett genuint intresse för en öppen och grundlig diskussion om bildjournalistisk etik!
    //Hälsar Pawel

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.