Bildradion

Podcast om fotografi med Göran Segeholm

Spaning: Softboxposering

| 3 kommentarer

Jag skrev lite om softbox tidigare. Att jag tycker mig se att det blir allt vanligare. Sedan dess har jag fått min spaning bekräftad från två håll: 1) Företaget som importerar den vanligaste fältsoftboxen för vanliga blixtar meddelar att försäljningen går lysande och 2) en fotografkollega har under veckan arbetat med att utveckla sin hemmabyggda softboxvariant. Kanske inte så vetenskapligt, men det här är bara ett kladdblock.

Men.

Därmed är inte alls allt frid och fröjd, för jag har börjat lägga märke till en annan sak. En softbox påverkar ju inte bara ljuset, utan hela fotograferingen.

Kolla in de här två bilderna av Ernst Brunner. Båda är från samma jobb:

BrunnerbefintligtDet här är bilden jag ettade vid leveransen, den är tagen utan softbox (däremot ligger en fjärrstyrd blixt uppe på en bokhylla långt bort i arbetsrummet för att ge aningens extra skjuts åt fönsterljuset). Vanlig intervjusituation.

BrunnersoftboxOch här har vi bilden som uppdragsgivaren valde. Softbox på perrongen på Slussen. Det jag vill att ni ska lägga märke till är Brunners kroppsspråk. Det är ett solklart exempel på softboxposering.

Än så länge har jag bara börjat nysta i det här nya fenomenet, men i grunden ligger en iakttagelse att människor rör sig på ett speciellt sätt när man använder softbox eller paraply. På ren automatik poserar de mer än annars. Vilket får mig att tänka – vi är otroligt bra imitatörer, vi människor. Finns det en liksom något i det kollektivt undermedvetna som berättar för oss hur vi ska stå framför studioljus?

Lite som med elgitarrer. Ge en icke-gitarrist en elgitarr att hålla i. I nio fall av tio ställer sig han/hon/den/det i värsta rockposen direkt. Vi vet hur det ska se ut. Vi imiterar.

Och vi vet, som sagt, hur man uppträder inför softboxen. För det har vi sett på teve.

Slut på spaningen.

Självklart är jag, som vanligt, djupt tacksam för alla kompletterande iakttagelser.

3 kommentarer

  1. Vart i Sverige/Norge kan man köpa en sådan softbox? Eller finns de endast i USA än så länge?

  2. Den som säljs mest lär vara Lastolites Ezybox hotshoe. Dryga tusenlappen. Cyberphoto, Scandinavian och många fler har den.
    Funkar väl rätt okej sånär som på två saker:
    * En liten metallgrunka vid blixtfästet envisas med att lossna gång på gång.
    * Själva boxen lossnar lite väl lätt från hållaren. Gaffatejp hjälper.

  3. Jag är benägen att hålla med dig Göran. Jag har ingen mobil softbox att prata om, men jag märker ju direkt en stor skillnad när jag tar ner folk till min studio för att bli fotograferade. Fotar jag utanför studion är de mycket mer avslappnade. Särskilt om jag fotar med en pocketkamera eller med mobilen.
    Men så fort jag tar fram ett objektiv med en stor frontlins börjar folk posera. Eller blir förskräckta. Även utanför studion och utan några som helst blixtar i sikte.
    Människors reaktioner på när de inser att de blir fotograferade är något som jag har refleterat över på sista tiden. En del börjar apa sig, andra gömmer sig och många tar fram en posé och vänder ”den snygga sidan till” (för medvetet eller omedvetet har vi flesta människor en sida av ansiktet/huvudet som vi tycker är snyggare än den andra sidan. Titta bara på ett ”hemma hos” bildreportage i någon veckotidning. Husfrun som blir fotograferad i olika rum i sin stora villa/slott, har i alla bilder vänt samma sida av ansiktet till fotografen och har precis samma posé). Men det är ytterst få som förblir naturliga när en kamera halas fram. Ju större kamera, destå större reaktion.
    Denna reflektion har lett till att jag även har börjat fundera på hur jag själv reagerar när jag blir plåtad. Och till min besvikelse har jag märkt att jag knappast är världens naturligaste inför en kamera, eftersom jag känner mig ytterst obekväm då. Så visst är det mycket roligare att vara bakom en kamera än framför.
    Men förskäckelsen över kameran går ut om man bara är uthållig. Efter ungefär en kvart, tjugo minuter, börjar folk se mer avslappnade ut. De glömmer att hålla posén/vara rädda, om kameran finns där hela tiden i bakgrunden. Därför tar jag exempelvis vid bröllop fram kameran och börjar fota folk redan när de kommer till kyrkan, samt fotar gärna brudparet redan i sakristian/brudkammaren, för att de ska vänja sig vid kameran och sedan glömma bort mig. Funkar bra på barn också.
    (Som kuriosa kan jag nämna att enligt någon psykolog tar det små barn (kring 1-2 år gamla) ungefär tjugo minuter att bli bekanta med varandra, fastän de är vilt främmande innan mötet. Beteendet har forskats ganska så ingående.
    Först håller de sig på avstånd. Efter ett antal minuter börjar de gå runt varandra. Sen kommer första kontakten när den ena säger något. Den andra svarar eller tar lite avstånd. Går lite längre bort alltså. När de väl har etablerat muntlig kommunikation kommer en av de att komma fram till den andra och tar på densamme, för att se vilker reaktion det blir o.s.v. Efter cirka tjugo minuter är de kompisar.
    Det är detta jag haft i åtanke när jag fotograferar människor, jag ger dem dessa ”tjugo minuter” att bli bekanta med mig och kameran, låter dem titta på kameran och svarar på frågor, går bara runt och låtsas leta bra viklar att fotografera från. Hela tiden har jag kameran synlig och ibland tar jag ett kort. Och det fungerar, de allra, allra flesta ser onaturliga ut i början, men efter ett tag är de hur naturliga och avslappnade som helst.)

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.