Bildradion

Podcast om fotografi med Göran Segeholm

Har så mycket att säga

| 24 kommentarer

att jag inte kan skriva blogg. Det får inte plats i bloggformat, är inte färdigformulerat. Är förmodligen inte ens lämpat för Räta linjen, utan borde bli en artikel.

Men en sak: Eftersom jag redan tagit upp Elis Hoffmans bilder här och där i bloggen så tycker jag att det är på sin plats att notera att hans bilder av Marcus Birro i DN Söndag stod ut från mängden på ett lysande sätt. Svartvitt. Den här gången gör inte kopieringen att jag känner att jag måste värja mig. Jag köper Elis story om att det var så här det var.

24 kommentarer

  1. Nu har jag inte sett just de här svartvita bilderna, men tänker ändå: Vi tycks mer härdade när det gäller hårt kopierade (photoshoppade) svartvita bilder än färgbilder. För egen del drar jag alltid mer i spakarna på mina svartvita bilder. Färgbilder är känsligare, det blir lätt färgstick/onaturliga färger.
    Eller är det mest en vanesak? (Alltså, svartvita bilder har vi sett under en längre tid, den hårda kopieringen finns historiskt förankrad.)

  2. Den tanken har slagit mig också. Färg är mycket mer känsligt för skruvad kopiering. Kanske inte bara av vana – det blir så uppenbart manipulerat när färgerna är ”fel”.

  3. Ja, så har jag också tänkt.
    Men varför reagerar vi inte på de högst orealistiska svartvita bilderna (verkligheten är ju i färg)?
    Kanske finns det en konsthistorisk förklaring…? Bara en tanke.

  4. Förklaringen är väl rätt enkel tror jag. Från början fanns det inte färgfilm och då accepterade man avvikelsen från verkligheten så som den var. Det gick ju trots allt se vad det var.
    Går man till äldre konstformer än fotografi så har de jobbat i färg under lång tid. Kraven på realism verkar ha varierat under tiden.
    Nu har vi all teknik som man tror är möjlig och nu börjar en del tycka att vi ska hålla tillbaka till en subjektiv realism på ungefär samma sätt som diafotograferna alltid har sagt.
    Mvh
    Fredrik

  5. Men gäller inte det tyckandet som du beskriver, ”subjektiv realism”, specifikt bildjournalistiken, inte fotografin i allmänhet?
    Jag kan inte tala för andra, men jag ser väldigt annorlunda på bilder beroende på sammanhanget. En bild som har hög ”konstnärlig verkshöjd” kan vara dålig journalistik. Och tvärtom.
    Titta, nu är jag där och petar igen. Någon gång framöver ska jag försöka formulera med lite större precision varför jag skruvar på mig inför upplösningen av gränsen mellan konstuttryck och journalistik.

  6. Jovisst kan det vara så. Det är när bilden med verkshöjd per automatik blir kallad för dålig journalistik som jag protesterar.
    En del brukar säga att för journalistiska bilder så är innehållet viktigare än formen. Men om nu formen väcker sådana protester så börjar man ju undra om det verkligen är sant. Det är naturligtvis olyckligt om formen blockerar innehållet för betraktaren, men rätt ofta tillskriver jag betraktaren det problemet.
    Jag har skrivit det tidigare men jag tror att de nya möjligheterna som finns lämnar lite utrymme till att göra bildreportagen om ämnen som inte ansetts var så sexiga förut.
    Mvh
    Fredrik

  7. Jag vet att Göran och jag har lite olika åsikter om det här;
    jag betraktar varje bild som ett resultat av något, orsakat av något.
    Och jag har svårt att skilja mellan bilder gjorda med konstnärliga ambitioner och bilder på ex vis vår statsminister.
    Så länge man har en bild på Reinfeldt med i en text, för att det blir mer trovärdigt, ja, då är iallafall för mig orsaken till att den bilden är tagen tämligen klar. För mig är det kristallklart; bilden på Reinfeldt är enbart för att visa på en trovärdighet. Men vi som läsare och betraktare vet inte när den är tagen, under vilka omständigheter den är gjord. Och varför den sätts ihop med en viss text.
    Adam tar upp en eventuell historisk orsak till att vi accepterar svartvitt som är manipulerat.
    Vår bildsyn är knappast statisk.
    Den förändras, och den förändras idag väldigt snabbt.
    När centralperspektivet ”uppfanns”(och det finns orsaker till att centralperspektivet utvecklades, och det har med Venedigs ekonomiska utveckling att göra, men det tar vi inte nu…va??) så förändrades också vår syn på vad vi såg.
    Flera kulturer, inklusive vår egen, hade bilder som var värdebaserade. Det vill säga en avtecknad människa hade en storlek som var anpassad till hennes värde i förhållande till andra.
    Och det kanske, hemska tanke, till och med används idag? Vi kanske till och med fortfarande väljer ett sätt som värderar hur man (vill att andra) skall se på en sak.
    Tänk om man tar en bild på Reinfeldt nerifrån, eller för den delen tagen ovanifrån?
    Om man som jag är rätt så lång, och fotograferar en kort människa, hur blir det då?
    Bokstavligen von oben.
    En fullständigt helt omanipulerad bild (jag tog ju bara en bild på Kalle! Inget annat)blir helt plötsligt väldigt manipulerat.
    Den bildsynen vi har idag, är inte något som jag tror finns genetiskt.
    Tvärtom, det är som mode, det kommer och går. Och lustigt nog, om man hittar på ett eget mode så blir det snabbt en industri.
    Flockmentalitet? Ja kanske det.
    Jag tror jag skrivit det tidigare: att vi accepterar det svartvita för att vi är relativt vana vid det. 70-80 talet med sina mörka, högkontrast-foton. Det är fortfarande bitvis betraktat som rätt.
    Jag minns fortfarande mina skuldkänslor om man försökte sig på att kopiera lite mjukare, lite mer gråskala. Och även på den tiden fanns det ketchup, fast då var det stenhårt papper och pressad Tri-x.
    Och på den tiden fanns det ju den dogmen om att man skall MÖTA människor.
    Så varje tid har sin sak att kämpa för.
    Jag är inte den som protesterar, för vem är jag att säga att det ena är rätt och det andra är fel?
    Som enskild individ kan jag bara förhålla mig till det jag ser. Och gör jag det aktivt så är det mer än ”bara”.
    Men jag kan till och med tycka att det är spännande. Det händer något och sådana här debatter behövs i högsta grad.
    Men mest för att vi inte skall få en bildsyn, en bildavläsning, som grundar sig på vad stora företag tycker. Som till exempel Adobe.
    Ett väldigt långdraget resonemang; om en snickare bara har tillgång till stämjärn som är urskålade (för det är den typen som Microchisel tillverkar just nu, men visst det kommer en järn som heter 48.0, kanske om 2 år), får vi då ben till köksbordet som är raka?
    Ja, nu blev det många ord igen. Redaktör Segeholm har mitt fulla förtroende att radera, men jag vill bara komma till en enkel slutsats.
    Vi accepterar det vi är vana vid. Och vi är vana vid mörka svartvita foton. Jag vet inte när dagstidningarna kom mmed färgfoton, var det 10 år sedan?
    Men om 10 år till kommer vi vara oerhört vana vid färger. Och mina barnbarn kommer om 20 år att prata på bloggar om hur jäkla töntigt det var i början 2000-talet, man kunde inte ta bilder när det var mörkt!!!! Och inte var det någon lukt till dom heller.
    siar
    /anders

  8. Frågan varför färgbilderna så lätt känns fel om färgerna ändras, har ett enkelt svar; referensfärger. Svartvita bilder saknar färg, därför reagerar vi inte på dem.
    Referensfärger är färger som vi direkt kan referera till och säga om de är fel. Ett exempel, du fotar en röd bil och ändrar den röda färgen i PS till en annan nyans eller till en helt annan färg. Ingen märker någon skillnad, ingen som inte vet vilken röd nyans bilen i verkligheten har. Till och med de får svårt att märka skillnad, om du bara ändrar till en annan röd nyans. Ett annat exempel, du fotar vispgrädde. Om du inte lyckas få färgen exakt gräddvit på bilden (lite gulvit), så kommer folk genast att reagera på bilden. Om den har ens den svagaste grönstick så märker alla att färgen är fel. Orsak: vi kan referera till hur vispgrädde egentligen ser ut. Det är alltså en referensfärg.
    Det finns massor med referensfärger (hudtoner ett av de vanligaste), men det finns också massor med färger som inte är referensfärger. Är vi bara medvetna om att bilden saknar referensfärger så kan vi lugnt manipulera färgerna i bilden, det ska till stora förändringar innan någon märker att något är galet.
    Som sagt, den svartvita bilden saknar färger, därför är vår hjärna mycket mer förlåtande där.

  9. Tänkvärda inlägg allihop.
    Beträffande skillnaden mellan journalistiska och ”konstnärliga” bilder (har lite svårt för det begreppet, men i brist på bättre…), ligger det inte i vad bilden länkar till?
    En journalistisk eller dokumentär bild ska vara en länk mellan läsaren och det beskrivna. Om bilden ska skildra en person, en miljö eller en händelse så gäller det att på något sätt ”ta tag” i det objektivt verifierbara. Ett mått av subjektivitet finns naturligtvis alltid där, men också ett mått av objektivitet eftersom den fotografiska bilden inte skapas i tomma intet.
    Kommer ni ihåg Jacob Forsells kritik av Pieter ten Hoopen i fotografisk tidskrift för någon månad sedan? Det skulle kanske kunnat formuleras även på andra sätt, men det jag tycker att Forsell är ute och tassar runt är att Pieters subjektiva upplevelse av mötet inte är tillräckligt viktigt för att göra journalistik av. Inte tillräckligt angeläget för läsaren.
    Jag vet att en del kanske tycker att Forsell bara är gnällig, men hur mycket jag än respekterar Pieter så tycker jag att det ligger något i det där. Povel Ramel är *större* än bara det enstaka mötet. En journalist – oavsett verktyget är text eller bild – måste kunna se bortom den väldigt subjektiva upplevelsen för att berättelsen ska fungera för alla.
    Bilderna blir en länk till ett enskilt tillfälle med en specifik fotograf och en specifik person. Det jag kan tänka mig att Jacob Forsell vill se är en länk till något som är lättare för alla att känna igen sig i.
    Vi är nog alla överens om att alla bilder färgas av fotografens temperament. Och att alla fotografiska bilder samtidigt har ett inslag av objektivitet. Allt vi diskuterar här är var på den skalan det är lämpligt att placera sig i olika sammanhang.
    Återigen: Jag gör inte anspråk på att sitta inne med ”det rätta svaret” och jag vill absolut inte göra ner varken någon fotograf eller någon åsikt.
    Det är klart att det vore enklare att koncentrera sig på sitt eget och sluta bry sig om hur bilderna ser ut i tidningarna man läser. Men man är den man är, och där det kliar rafsar man.
    Och jag märker ju att jag inte är ensam om att tänka på de här sakerna.

  10. Ensam är du inte, Göran!
    Till viss del håller jag med dig, Eero. Men detta med referensfärg är subjektivt i själva fotoögonblicket: en grön lampa ger grön vispgrädde. Men med dina ord i ryggen förstår jag mer vad Göran skriver.
    Men, och det känner jag ofta att jag glömmer bort, det Göran pratar om är fotojournalistiska bilder. Har jag rätt?
    Jag sökte efter definitioner, eller snarare kriterier som måste uppfyllas på fotojournalistisk vad är och fann egentligen tre:
    Tidsenlighet, objektivitet och berättande.
    Ni som kommer in i detta tänkande från tidningshåll, stämmer det?
    Från min horisont så får jag nog stryka objektiviteten.
    Men jag kan ha fel.
    Det har jag haft förut.
    Men.
    Jag läser få tidningar iofs.
    Men finns det idag någon slags bildtidning? Jag menar typ Life, Paris Match etc?
    Som har någon slags fotojournalistisk ambition?
    undrar
    /anders

  11. Har klurat en del på Görans sista inlägg. Där finns en poäng som jag inte funderat på så mycket tidigare. Den om att den jag fotograferar är större än mitt möte med densamme.
    Men hur avgör jag det då? Povel Ramel i all ära men för mig har aldrig varit annat än konstig som skrivit larviga låtar. Så för mig är han inte för stor.
    Jag kan inte säga att jag läst nått eller sett något som varit så för mig heller. Samtidigt kan jag tycka att om jag inte berättar om min upplevelse, vad ska jag då berätta? Ska bara lite pliktskyldigt ta ett porträtt så texten får lite färg oxå?
    På nått sätt tycker jag ändå att det är tufft och modigt att våga göra sina bilder så. Jag skulle då aldrig våga lämna in dylika bilder till en redaktion.
    Det är bra att fotografer börjar ta plats och utrymme. Att de gör sin grej och får ut det. Som t ex Moas bilder på fasaderna. Jag läste nånstans att hon tidigt insett att det inte skulle göra sig så bra som bildreportage men att det ändå är så viktigt att göra det. Och att det tillsammans med texten ändå är jäkligt bra.
    Mvh
    Fredrik
    (Funderar på vem som är för stor…)

  12. Research. Allt växer med kunskap.
    Att om och om igen berätta om hur ett ”jag” upplever en människa, en miljö eller en händelse är kanske inte alltid så intressant för en publik som förväntar sig journalistik. Det är inte reportern som är historien, oavsett verktyget är penna eller kamera. Ju mer man vet, desto mindre viktig blir den egna personen. För det finns något att berätta ändå.
    Sedan finns det bra subjektiv journalistik också. Naturligtvis. Det är inte antingen bara det ena eller bara det andra, utan mer en fråga om att tänka efter var man bör befinna sig på skalan från gång till annan.
    En sak som jag tänkt lite på: För att göra bra subjektiv journalistik, måste man inte då också vara övertygad om att ens egen personliga relation till ämnet är mer intressant än gemene mans? Annars kan det väl kvitta. Och då är det, återigen, research som gäller.
    Att jag sedan är medveten om att den tiden inte alltid finns är en annan historia.

  13. Jag är inte säker på att ens personliga relation till ämnet måste vara mer intressant är gemene mans. Det skulle antagligen inte bli så många historier då. Ser vi på Nina Korhonens bilder på sin mormor så är det lätt att inse att hennes relation till sin mormor är viktigt för att genomföra projektet. Men för mig så är de bilderna inte en historia om Ninas relation till sin mormor. Utan en historia om en kvinna som bryter normer.
    Jag tror att kunskap, research, är viktigt. Men att det också är viktigt att jag berättar min upplevelse för annars blir det inte unikt, inget nytt perspektiv. Om jag läser på en massa om ett ämne, ska jag då skildra det som så jag läst det eller ska jag ta den informationen och dra egna slutsatser och skildra det på det viset?
    Jag väckte frågan på ett annat ställe om det är skillnad mellan press och journalistik med avseende på bilder. Jag kan t ex tycka att mycket bilder i press inte är journalistik. De berättar inget som jag inte kan läsa i texten. De blir ett skyltfönster bara. Samtidigt kan jag tänka mig att många inte ser Nina Korhonens bok som journalistisk.
    Bilden har ett unikt övertag framför texten när det gäller att skapa känslor och det borde vi utnyttja mer tycker jag. En bild ska inte redovisa en trafikolycka utan den ska ge en förnimmelse av den tragedi det är.
    Mvh
    Fredrik

  14. Men bör inte det nya perspektivet ligga i berättelsen, inte i sättet på vilket man berättar den.
    Du ser sällan några nya berättargrepp i TV-nyheterna, vare sig det gäller intervjuteknik, bild eller ljud. Ändå sitter vi där och tittar, tar till oss vad som har hänt, vem som har sagt vad. Det är det som är det nya perspektivet – människorna vi berättar om.
    När en journalist börjar fokusera på att berätta om sig själv och sina personliga upplevelser så kan det vara ett tecken på att ämnet inte engagerat. Och då är kanske ämnet felvalt, kanske har journalisten laddat för dåligt inför jobbet.
    Jag håller med dig om att grundreglen fakta i text, känsla i bild fungerar. Men vems känslor?
    Ta bilolyckan: Det är skillnad mellan en ganska rak och avskalad bild av en gråtande man jämfört med en bild av ett bilvrak där känslan är skapad genom hård bildbehandling, val av vinkel och så vidare.
    Den andra bilden kan möjligen vara lika, eller mer, effektfull. Men det är den första bilden som har störst trovärdighet.
    Vi kommer alltid att ha båda typerna av bilder, och det är okej. Men om bildjournalisterna intalar sig att den andra bilden har lika stort journalistiskt värde som den första så är det illa. En journalist måste titta mer utåt mer än inåt. En konstnär måste titta mer inåt än utåt.
    Att det sedan är svårt att själv veta vart man tittar i ett givet ögonblick är en annan sak. Vi är experter på att lura oss själva och även när vi tror att vi rapporterar objektivt om något så kan det vara i allra högsta grad färgat.

  15. Fast argumentet att det alltid varit på ett sätt känns ju lite konservativt. Dessutom har väl TV-nyheterna utvecklas de med? Nu är det mer översikt över arbetsplatsen. Det ska vara monitorer i bakgrunden som visar att de hänger med i de senaste porrfilmerna, fast det var visst ett misstag. Det blir mer och mer av att de olika nyhetspresentatörerna är ”side-kicks” åt varandra. Journalister intervjuas som expertkommentatorer, senast idag såg jag en intervju med Lena Mellin & K-G Bergström. Så det sker ju en utveckling där också kan jag tycka. Dock kanske inte rent bildmässigt.
    Jag delar heller inte uppfattningen om dina två bildexempel skulle ha olika värde. Är det nån som skulle ifrågasätta att tragedin i det ena fallet? Tror inte det. Sedan utesluter inte det ena det andra. Kanske är det bilden på den gråtande mannen som vi förstärker och inte ett bilvrak. Således blir min slutsats att formen inte ursäktar ett dåligt innehåll eller tvärtom. Värdet och trovärdigheten får fotografen stå för själv och inte skylla ifrån sig på en blek och kontrastlös kopia.
    Mvh
    Fredrik

  16. Jag tänkte på reportageinslagen i TV-nyheterna, inte studion. Och det jag hade invändningar mot var att du skrev att det inte skulle bli något nytt perspektiv om du inte berättade din personliga upplevelse. Ska det verkligen vara reportern som är perspektivet? Om vi för skojs skull tillåter oss att hårdra tanken så skulle alltså läsaren/tittaren känna sig nöjd med att se ett inslag med samma innehåll två gånger om det var gjort av två olika reportrar? Jag vet, det är lite överdrivet, men ditt resonemang drar åt det hållet.
    Om du anser att en känsla tillagd genom fotografiskt bildspråk / fotografiskt teknik – oavsett det nu är vid fotograferingen eller vid kopieringen – har lika stort värde i journalistiken som en känsla uttryckt av en människa så går våra åsikter tvärt isär.
    Troligen pratar vi förbi varandra, för just nu tolkar jag dig som att du anser att du sköter ditt jobb lika bra om du går och letar vinklar bland vrakdelarna som om du söker upp personerna som är drabbade och berättar om dem och hur de känner sig.
    Om jag, mot förmodan, tolkat dig rätt så går vår syn på journalistik isär. Inom journalistiken så ursäktar verkligen ett bra innehåll taskig form flera gånger om. Både när det gäller text och bild. Saken är väl den att det mesta vi rapporterar om inte är så laddat att man har marginal att ge avkall på formen.

  17. Jo, kanske pratar vi förbi varandra. Hoppas vi får tillfälle att diskutera IRL nån gång. Det skulle vara intressant. Jag tycker dessa diskussioner är givande då jag i egentlig mening inte har hunnit bilda mig någon fast uppfattning i ämnet.
    Men för att tydliggöra, nä jag tror inte jag gör ett lika bra arbete bland vrakdelarna. Fast jag utesluter det inte med Moas bilder i åtanke. Men jag utesluter inte heller att hälla ketchup över den gråtande mannen.
    Sedan kan jag hålla med om att ett bra innehåll kan ursäkta formen. Men jag gillar inte att det används som en generell ursäkt för tråkiga bilder. Sportfotografi tycker jag är utmärkt som exempel på det. Det mesta som kommer ut ursäktar verkligen innehållet formen. Men när man ser sportbilder med bra form så lyfts det verkligen till snudd på konstnärliga höjder.
    Nånstans hamnar jag i att jag inte kan tala om vart gränsen går för vad som är okej och inte. Då kan jag heller inte peka på andra och säga att det och det är fel även om jag personligen inte gillar det.
    Mvh
    Fredrik

  18. Jag är tacksam att du vill föra diskussionen. Det är för lite prat om de här sakerna inom svensk fotografi, och när det väl blir debatt så är det inte ovanligt att debattörerna gräver ner sig från allra första början. Den så kallade kloningsdebatten var, faktiskt, bedrövlig.
    Det är tack vare diskussioner som den här som man får chans att ompröva och omvärdera sina ställningstaganden. Att formulera sig är att lära sig.

  19. Ooops. Någonstans ser det ut som om New York Times är mer intresserat av att hjälpa en basketspelare att bygga varumärke än att hjälpa sina läsare att hitta människan bakom myten. Och kursen för bildpolicys gick just ner ytterligare några streck på köpet.
    Gillar den där bloggen förresten.

  20. Arrangerat visst, inte mycket tvekan där. Retuscherat? Inte en aning, det kan inte jag avgöra. Vad jag vet är att folk trott att vissa av mina bilder varit retuscherade trots att det i stort sett varit orörda.
    Skadar det journalistiken? Inte i mina ögon, fast jag får reservera mig mot att jag inte läst texten. Lite ovanligt dock att se ett sådant reportage i en nyhetstidning. Vi är kanske mer vana att se det i olika specialmagasin men det kallas väl journalistik det med.
    Så personligen ser jag inte problemet riktigt. Ska inte traditionella medier få konkurrera med specialmagasin?
    Jag har ofta tänkt på det där i samband med min framtida yrkesroll. Som frilansare så får jag en uppdragsgivare, förhoppningsvis iaf. Denne kommer i de flesta fall garanterat tala om vinkeln de vill ha på bilderna. Är det en facktidning så kanske de vill ha bilder som som bekräftar den kritik de har mot nått. Är det en personaltidning så är det antagligen lite mer peptalk i vinkeln.
    Det hela gör att jag ständigt hamnar i mental konflikt med mig själv. Det tjatas överallt om den oberoende kritiskt granskande bildjournalisten. Men jag har svårt att se att det skulle gå att överleva så i praktiken. Inte ens våra nyhetsmedier är ju oberoende, de har sina vinklar. Vill jag ha jobb så lär jag uppfylla dessa vinklar. För att inte tala om gratistidningar.
    Naturligtvis finns det väl gränser för oss alla, men lite generellt så där.
    Mvh
    Fredrik

  21. Det du beskriver är ett problemområde för de flesta frilansjournalister jag känner, men mer för skribenter än för fotografer. Det blir mer uppenbart att man säljer sig – eller spelar i ett lag – i text.
    Det är i företagstidningarna pengarna finns. Men det är i de ”riktiga” tidningarna de flesta hittar sin arbetsglädje.
    I min erfarenhet är det få uppdragsgivare som talar om vinkeln. De förutsätter att man fattar vad jobbet går ut på.

  22. Ang länken som Lina tipsade om: Bloggaren har nu tagit tillbaka sina anklagelser och menar nu att bilden inte är manipulerad (i betydelsen att det är ett montage).
    I övrigt: Tack för en intressant diskussion! Har finns många trådändar att ta upp och spinna vidare på såsmåningom, känns det som.

  23. Jo, det var väl, precis som Fredrik också skrev, inget solklart fall av manipulation. Jag reagerar mer över tidningars beredvillighet att bygga myter kring människor. Det är andras jobb. Journalister ska titta bakom dom.

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.