På parkeringsplatsen utanför ica står jag och fotograferar utan att ha någon särskild plan för bilderna. En man kommer fram, vad fotograferar jag?

”Trädet.” Fast det egentligen är mer än så. Men det låter så obegripligt att svara lyktstolpen och dimman.

”Det där trädet”, säger mannen, ”får mig att tänka på Sagan om ringen. Någon får en vision om ett träd som dör. Det ser ut precis sådär.”

Jag tycker om att någon upptäckt en länk mellan Farstaplan och Tolkiens sagovärld och nickar medhåll bara därför. När mannen gått vidare och precis ska kliva in i sin bil ropar han:

”Förresten, om det inte funnits ett enda löv kvar, skulle du fotograferat trädet då?”

”Aldrig”, svarar jag. Och trots att det är femtio meter mellan oss uppfattar jag att han blir glad över svaret.