Bildradion

Podcast om fotografi med Göran Segeholm

Vilka bilder gillar du imorgon?

| 5 kommentarer

EeroFoto: Eero Karhu

Den som följer vad som händer på Kamera & Bilds webbplats minns kanske att en alternativ domare ”skuggbedömde” en etapp i en Grand Prix-tävling i somras.

Domaren hette Eero Karhu, och det var jag som, i min dåvarande funktion som chefredaktör, bjöd in honom efter att han tagit upp tävlingen till debatt på Fotosidan. Allt enligt tesen att aktiva, ifrågasättande läsare ska premieras.

Eeros bildsyn skilde sig en hel del från den genomsnittlige Grand Prix-domarens. Det ska vara rent, snyggt, skarpt och… i viss mån trevligt. Tyckte Eero.

Visserligen förändrades hans bildsyn något redan när han gjorde sin skuggbedömning, men i förrgår höll jag på att sätta kaffet i halsen när jag såg att det var han som tagit bilden ovan och fått ett hedersomnämnande av etappens domare Anna Clarén.

Och ännu roligare, igår skrev Eero ett inlägg här på Räta linjen som ger lite bakgrund till det hela.

Se upp. Du vet kanske vad för sorts bilder du gillar idag, men du vet inget om vad du gillar imorgon.

5 kommentarer

  1. Eeros inlägg käns som en mycket bra pusselbit till mina tankar och funderingar till ”vad är en bra bild”.
    Eller helt enkelt ”sluta tänk så jävla mycket” knäpp när det känns!
    Men det ÄR svårt att räkna okronologiskt ;)
    Jag har haft många samtal med Göran om frågan. Där jag drivit den till absurdum… Vill så gärna förstå OCH behålla den ”räta linjen” Gillar ordningen. Stelt.
    Min slutsats, i dagsläget, är väl att allt beror på var vi är i vår fotografiska OCH känslomässiga utveckling personligen.
    Men bilder ska ju vara för betraktaren, sig själv eller/och andra. Om betraktaren är en vanlig tidningsläsare, kanske bilden måste vara mer ”korrekt” dvs tydlig och rätt exponerad. Om betraktaren är en domare i en fototävling som redan passerat att kunskapsmässigt fota korrekt och gått till nästa fas, lägger han/hon andra värderingar i sin betraktelse.
    Göran gjorde en schematisk bild i Kamera och Bild nr 6-2006 (helt enligt mitt sinne för ordning ;)) om hur vi utvecklas. Den bestod av fyra cirklar. 1) slumpen styr 2) Konventionerna styr 3) Reglerna styr 4) Intuitionen styr… sen kan man komma tillbaka till 1:an att slumpen styr, därigenom känslan och cirkeln är sluten. Den som ligger i fas 2, kämpar ju för att komma till fas 3, och därför beundrar bilder från fas 3:are… i fas 1 var de ju som barn… Medan den som är i fas 3 vill till fas 4 och fyran till ettan… på nåt sätt…
    Själv ligger jag bara på 3:an. Mina vanliga kunder vill ha mig där, verkar det som. Eller kan det finnas en brygga mellan, som gör att man kan få in känsla i en korrekt bild? Kanske det går? En känslofylld bild behöver kanske inte vara samma sak som oskarp och felexponerad?
    Eller är allt ”kejsarens nya kläder” vi ser det vi vill se?
    Tack Eero för dina tankar och att du orkade skriva ner dem här, och tack Göran för att du uppmärksammar frågan så mycket!

  2. Tack själv. Inte minst för påminnelsen om den där utvecklingscirkeln, jag hade faktiskt glömt den. Ditt inlägg kom mycket lämpligt rent tidsmässigt, för jag sitter som bäst och funderar på om jag ska tacka ja till ett erbjudande att prata om bildseende vid ett eller två seminarier på Fotomässan i Nacka om en månad.
    Den där cirkeln skulle kunna vara en byggsten. Om jag nu tackar ja. Jag ska ha bestämt mig på torsdag eller fredag.

  3. Har du inget annat inbokat, tycker jag att du ska tacka ja, för du är bra på just det där!
    Men ser att jag måste rätta mig lite… Klart att det går att ta bra känslomässiga bilder korrekt exponerade… Se bara på pristagarnas bilder i Årets bild.
    Och det är väl det som är det svåra!
    Nä, nu ska jag sluta tänka…

  4. Tack för kommentaren på min text Elisabeth, det värmer alltid när man märker att någon har läst det man skrivit. Precis som man gärna vill ha betraktare till sina foton, vill man också ha (minst en) läsare till sin text.
    Elisabeth skrev: ”Eller kan det finnas en brygga mellan, som gör att man kan få in känsla i en korrekt bild?”
    Detta har jag faktiskt funderat _mycket_ på. Både innan jag var domare för etappen i juni, men ännu mer efteråt. Jag ville opponera mig mot att det bara är ”fula” bilder som vinner. Menar domarna att det bara dessa fula bilder som förmedlar emotionella känslor? Jag vägrade att acceptera det då och jag vägrar att acceptera det nu. Men det som har hänt med mig är att Göran öppnade mina ögon för att se _känslan_ som faktiskt ofta finns i dessa typiska vinnarbilder. Innan hade jag inte förmågan att se denna känsla, jag såg bara misslyckade exponeringar, fula kompositioner och suddiga bilder.
    Det började så smått redan när jag bedömde bilderna, men har vuxit till full blom (tror jag) under dessa månader som gått. Plötsligt kan jag få en väldigt stor behållning av bilder jag tidigare dömde som fula och misslyckade. Förmodligen har jag kommit in i en annan fas i mitt bildseende. Vissa skulle säga att jag har kommit vidare, att jag gått till nästa nivå. De som tänker så tänker i en rät linje. Att en sorts bildseende är mera värt/bättre än ett annat bildseende. Själv tänker jag att det i en mängd finns olika sortens bildseenden, huller om buller. En mängd där alla element är lika mycket värda. Detta oavsett att den stora massans bildseende ofta skiljer sig mot kulturnissarnas bildseende.
    Därför tänker jag att denna förmåga att kunna se det vackra i fula bilder är en fas som alla andra, precis lika ”rätt” som den fasen då man vill bara se vackra och soliga bilder av typen Coca Cola-reklamsnitt. Inte kan jag döma ut en människans bildseende som outvecklad och felaktig, bara för att han/hon inte kan se kvalitéerna i min bild. Den som Göran har laddat upp hit. Eller, outvecklad kanske man kan kalla det, men inte felaktig. Fast om jag säger att den är outvecklad, då tänker jag igen i en rät linje, där en fas för en vidare till nästa fas i hierarkin…
    Nåja, jag lämnar frågan öppen, då jag klarar inte av att bringa klarhet i frågan. Men som sagt, jag vill fortfarande opponera mig mot att det bara ska vara bilder som den stora massan dömer ut som fula, som vinner fototävlingar. Jag har som mål att lyckas få en bild nominerad i tävlingen någon gång, en bild som de flesta ska kunna säga är vacker, tekniskt lyckad _och_ slår an på en sträng i deras emotionella lyra. Både kulturnissar och outvecklade neanderthalare ska kunna få behållningen av bilden. Jag vill alltså kunna få in känsla i en ”korrekt” bild. Kanske lyckas jag, kanske inte, men det finns säkert redan sådana bilder där ute i stora världen. Någon som kan länka till en sådan fotograf?
    Min tanke med bilden som jag skickade in i tävlingen var från början att endast skicka in den som protest. För att visa mina vänner och domarna och Göran, att ”titta, man lyckas visst bara om man skickar in tillräckligt fula bilder”. Vad jag inte var beredd på var att jag kom själv att tycka om bilden och att alla vänner som kommenterat bilden har sagt något i stil med att ”Visst, den är ful, men ändå… jag tycker faktiskt om denna bild!”.
    Plötsligt lyckas jag väcka känslor med en bild som rent fototekniskt kan anses som ett fullständigt misslyckande. Återstår att se om det var ett hugskott eller om jag lyckas upprepa bravaden.

  5. Eero,
    du kan ju se den räta linjen, inte som en rät linje, utan som dig själv i epicentrum och för varje erfarenhet du får gör att du ändrar din bildsyn utåt.
    Inte utåt i form av extrovert utan istället att du ökar dina nivåer, uppåt, bakåt, framåt, neråt, åt sidorna.
    Snöar du in på att t ex ett foto skall ha mörka svartvita toner och du anser att det är den högsta nivån så ser din räta linje ut som så att det går en linje ut från ditt huvud i en enda nivå.
    Och det kanske är det synsättet som du ser kultursnobbar ha?
    Det du beskriver om den räta linjen att man har en bild för sig att man når högre nivåer och att det därmed blir sannare nivåer (nu menar inte jag att det blir sannare, det är bara en attityd många har. Upplysta människor, som säger att antingen förstår du det, eller så gör du inte det. Och då tycker jag man har gått vilse. Här kommer till exempel utbildning in).
    Det är en möjlighet att se ens egna erfarenheter och förhållningssätt som ett 360 graders klot runt omkring sig, och därmed se ett fotografi på flera nivåer (eller snarare: åt olika riktningar) så blir också upplevelse mer komplext.
    Självklart inte i alla bilder, det finns händelsefattiga bilder, men det är din tolkning som ligger till grund för vad du ser och det innebär att det är dina erfarenheter som talar om för dig vad du ser i bilderna.
    Och detta innebär att en ”ful” bild, eller en enkel bild eller ….ja du vet, kan man som betraktare se på många olika sätt.
    Och i min värld så förankrar du dessa sätten, dessa nivåer, dessa riktningar, utåt, till samhälle, familj, vänner och så vidare. Men utan en slags linje som är rät utan just som klotet.
    Reklammakare vill inte att vi skall se mer än en nivå, därför görs bilder så att vi enkelt utan att behöva anstränga sig kan ta till oss dom. Fast vi ändå tar in dom, omedvetet med ett språk som reklamen har lärt oss att förstå.
    Om vi nu tar ditt exempel på den bilden som Göran lade ut tagen av dig, så antingen betraktar man den som ful, och det innebär att man har svårt att läsa den (man går på en rät linje, man vet precis vad som är fult och vad som är snyggt), eller så använder man sig av detta klotet, det vill säga du kan som betraktare lägga in fler nivåer i din betraktelse av bilden. Allt det har med koder att göra och det behöver vi inte ta här, men det är iallafall din syn, ditt räckområde utanför ditt epicentrum som styr hur du ser t ex en bild.
    Så tycker iallafall jag
    /anders

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.