Bildradion

Podcast om fotografi med Göran Segeholm

Själsfrände om räta linjer

| 15 kommentarer

Jag hade planerat att vänta med att skriva om det här ämnet tills någon frågade, men nu visar det sig att en av karaktärerna i min nattduksbord- och tunnelbanebok just nu har samma tankegångar kring räta linjer som jag hade när jag namngav bloggen.

Det handlar om att närhelst människor tänker så uppstår räta linjer. Vi gör indelningar och kategoriseringar. Vi bestämmer vad som är gott och vad som är ont. Vi drar räta linjer, väggar, mellan rum. Här bor jag och där bor du. Jag tror att Mattias Karlsson har ett flygfoto någonstans i sin blogg över ett odlingslandskap med bara rektanglar.

Fotografi är en orgie i rätlinjighet. Det här är innanför bildytan, men det där är utanför. Här är mitt utsnitt av världen just idag. Dessutom förutsätter fotografiet att vi har vårt perspektivtänkande, annars är papperet bara en plan yta. Pawel Flato fick mig att tänka på det här när han visade mig och Adam Haglund en bok av David Hockney häromsistens. Hockney har i flera år pratat om centralperspektivets tyrrani, och han har en fin bild som Pawel tog upp och som visar ett fotografiskt återgivet landskap utan att centralperspektivet används.

För att komma till saken. I min pågående bok Fotografens flickor av Miranda Beverly-Whittemore finns i alla fall en konstvetare som skriver följande om räta linjer i sitt stora, opublicerade verk:

”Det finns inga raka linjer i naturen. Självklart finns det några få naturligt förekommande linjära yttringar som påminner om ‘rakhet’: en strimma solljus som bryter igenom ett moln och träffar marken nedanför; oböjliga strån/träd/stam som ensamma och upprätta sträcker sig mot ljuset; den jämna horisonten som sträcker sig bortom en slätt, en öken, ett hav. Dessa ting har alltid kunnat urskiljas. Men titta på stenarna, träden, buskarna och vattendragen som utgör vår naturliga värld: Inte en rak linje i sikte.
   Så var uppstod den första gången? I människans föreställningsvärld. Den raka linjen var en tanke i människans huvud innan den blev ett fenomen i världen. Men när den här abstrakta uppfattningen väl synliggjordes, blev den självklar och överfördes lätt till projekt som krävde räthet.
   Tänk på pyramiderna, grekernas tempel, romarnas plana marmorgolv, de enkla bjälkarna i trä. Den skapade världen blev linjär, och den linjära världen blev platsen där civilisationen mötte naturen. Den raka linjen gjorde entré i den naturliga världen på ett så naturligt sätt att det inte fanns någon bra anledning till att inte basera människans upplevelser på dess existens. Dess eviga existens. Linjen såg ut att ha funnits där från början och utgjorde det rätta sättet att se, det rätta sättet att tänka, det rätta sättet att skapa världen.”

Så nu vet ni. Den tänkande människan och den räta linjen är oskiljaktiga. Sen kan man tycka vad man vill om det.

15 kommentarer

  1. Tänkvärda ord.
    Kommer osökt att tänka på konstnären och arkitekten Hundertwasser. Han gillade inte den raka linjen som han ansåg stå för något inhumant. Han sa något i stil med ”Den räta linjen är djävulens påfund.”.
    Kolla in bilden på honom på denna länk, se vad han håller i handen:
    http://www.kunsthauswien.com/deutsch/hundertwasser.htm
    Gör gärna en bildsökning på honom. Häftiga bilder och byggnader!

  2. Hej Göran,,,Raka linjer,,det är svårt att bygga ett hus som är krokigt, eller ta en bild som svänger??? Tänkte annars på det du skrev i förra bloggen ,,,om nya prylar. Faktum är att jag tycker allt blir för skarpt nuförtiden. Jag tycker ofta att bilderna ser sjukt skarpa ut, något stämmer inte.Jag kör ju med en Nikon D40, billigaste nybörjarkameran och den är lika bra som min Leica M6, snabbare och mycket mer lätthanterlig o motorn går som ett spjut. Idag är det väl bara att skaffa sig en kamera man GILLAR, en kompis i nöd o lust. Slutsats: Dragningen mot perfektionism börjar bli för stark. Känsla är lika viktigt o känsla kommer ut empati, mod och en kamera man tycker om.

  3. Absolut. Förmågan att tänka i räta linjer är en förutsättning för att vi ska kunna bygga hus och vägar och kameror. I många fall har vi inget val, för inget annat är rationellt.
    Du är en av de få jag känner som säger att kameran inte spelar så stor roll och lever efter det. Det kan man inte annat än ha respekt för. Å andra sidan är du också din egen uppdragsgivare i mycket större utsträckning än de flesta andra. Så om du missar en bild så behöver du bara ta det med dig själv.
    Känsla är urviktig, men jag tycker personligen inte att skärpa är ett hot mot den, snarare tvärtom. Jag känner en fotograf som säger att skärpa och hög upplösning kan vara en kvalitet i sig. Det håller jag med om, i rätt sammanhang så.
    Nä, då tycker jag att Photoshop är ett allvarligare hot för oss som inte gillar perfektionism i allt. När varenda störande grej ska klonas bort och all hud blir slät som barnrumpor så har jag svårt att känna mig hemma.
    Grattis förresten till tiotusingen som du tjänade. Och för er som inte fattar vad jag menar med det rekommenderar jag ett besök till Mickes blogg på http://www.mickebergphoto.com/blogg.htm.

  4. Herr Segerholm. I fyrtio år har jag använt de bästa verktygen. De bästa Nikonkamerorna o de bästa Leicorna. Det jag försöker säga att en Nikon D40, för fem tusen spänn, ger samma bildkvalitet som en Leica M6 med 35mm. Leican är ju läckrare, mindre, passar bättre i fickan, men min Nikon är det bästa jag kan uppbåda, det som passar mig bäst.Skärpa, snabbhet, allt duger till för den typ av fotografi jag sysslar med. Jag gör inte så mycket jobb numera, men OM jag skulle misslyckas har det inte ett skit med kameran att göra. Så enkelt är det. Jag menar, varför köpa en kamera för femtio lakan o inte våga eller kunna ställa ut bilderna känns förmig lite underligt. Skärpa o upplösning är ett måste, men 90 procent av alla bilder idag är ju överskärpta. Kolla runt. Folk ser ju ut som figurer ur en cartonserie, som dom var målade med sina plåtnyllen. Herr Berg hälsar.

  5. Micke, jag förstår inte kommentaren om att ställa ut bilder. Jag tolkar dig säkert fel, men det låter som om du tycker att det är underligt att en pressfotograf vill ha en kamera för femtiotusen om hon inte siktar på att göra en utställning?

  6. Pressfotografer ställer väl aldrig ut,,skämt åsido,,,i fyrtio år har jag hört folk skylla på allting för att inte ställa ut,,,att kameran är för dålig är det vanligaste,att det är svårt att välja ramar en annan osv…kort sagt: Jag tycker det är för mycket skitsnack om kameror. Köp vad ni vill. Det är snackandet om kameror är ju fan patetiskt. Det kan man ägna tre minuter åt, resten av tiden får man diskutera viktigare saker. Jag har aldrig träffat en bra fotograf som snackar om kameror? Ja, det här inlägget motsäger givetvis allt det jag skrev. Adjö. Berg

  7. Ämen nu får du väl ta och kamma dej Micke.
    Först kommer du indrällande i en tråd som handlar om människans tankevärld och börjar prata om D40 och M6 och jag vet inte allt. Sedan skäller du ut mig för att jag pratar för mycket om kameror?
    Tycker du inte att det är ännu mer patetiskt med folk som alltid ska påpeka vad som är okej och inte okej att snacka om?

  8. Intressanta teorier om räta linjer och, i ett tidigare inlägg, huvudfotingar.
    Själv anar jag en konspiration mot mig.
    En kort tid efter att jag lade ut den här bilden kom din sågning av ”männsikor som går” i bilder.
    http://thomasnilsson.typepad.com/my_weblog/2007/10/new-york—texa.html
    Och när jag i går lade ut en bild med ovanligt många räta linjer i kom snabbt nästa känga.
    http://thomasnilsson.typepad.com/my_weblog/2007/10/jfk.html
    Ska bli spännande att se vad som kommer härnäst ;-)

  9. Ha ha. Ja, nu är det ju uppenbarat varifrån jag hämtar inspiration till alla inlägg. Shit, jag trodde inte att du skulle komma på det så fort.
    Nu är det ju inte så att jag klagat direkt på folk som går och på räta linjer, men det är förstås en petitess i sammanhanget. :-)
    Jag hade ingen aning om att det fanns ett kryss i gatan där JFK blev skjuten. Men det är väl en kommunal service till alla landets konspirationsteoretiker. Men vänta ett tag, hur vet vi att krysset är rätt placerat? Tänk om…

  10. När jag tänker är det mer som ett trassligt nystan. Jag får anstränga mig för att hålla någon liten decimeter rak. När man tittar närmare på saker och ting så brukar inget vara riktigt rakt. Namnet ”Räta linjen” tycker jag passar bra för en matimatikerblogg.

  11. Hej!
    När det gäller naturen och räta linjer är det lätt att tro vid första anblicken att inga sådana råder. MEN tittar vi lite närmar, makro, micro, mikrut, så finns de där. Snö, iskristaller, metaller, etc alla har de räta linjer men vi ser dem inte med blotta ögat. Så de finns allt där, de räta linjerna, vi får bara anstränga oss lite mer.
    mvh
    Christer Höglund

  12. Jag gör mitt bästa för att dölja mina räta linjer bakom cirklar, men det funkar inte riktigt …
    http://www.fotosidan.se/gallery/viewlarge.htm?ID=1141183&target=
    Intressant dock – både som du beskriver i ditt citat av Miranda, men också som Christer skriver – tittar man tillräckligt nära finns linjerna där ändå. Ska man hårddra det är nästan allt likadant om man går nog nära, men då har man gjort det ganska tråkigt för sig.

  13. Kloka synpunkter. Men jag vänder mig emot att matematikerna ska få lägga beslag på alla coola bloggnamn.
    Det där med kristaller var en bra invändning. Men om man tittar superdupernoga på atomnivå så finns det väl inga helt räta linjer alls – vare sig i naturen eller skapade av människan. Rätta mig om jag har fel.
    De enda spikraka linjerna är de som bara är tänkta (vilket jag blivit plågsamt påmind om genom vår pågående sovrumsrenovering).

  14. Intressant.
    Och nog är det så, att vi som det djuret vi är med vårt abstrakta tänkande, VILL organisera, strukturera och kategorisera.
    Det är roligt att man på en fotoblogg (om det nu är det som ”räta linjen” är) tar upp en målning. För fotografiet är ju någon slags lillebror till måleriet. Det tyranniska centralperspektivet upphörde runt 1900 i västerlandets måleri. Kubisterna bröt upp själva perspektivet, och min åsikt är att det fanns flera orsaker till det men en starkt bidragande var att, ja, att kameran uppfanns.
    Och då fanns det ingen ”egenart” som gjorde målarna unika. (beakta också då att många porträttmålare blev arbetslösa när kameran kom som produkt. Som t ex Nadar, fast han vände det ”nederlaget” till en vinst istället).
    Måleriet och fotografiet härmade varandra. Men runt 1900 och lite senare så bröts det förhållandet.
    Så vi får nog bära det korset i fotografierna, fortsätta fylla de rektangulära ramarna med det vi ser, föflytta oss för att få en linje rät och göra detta i motsats till målarna som kan vrida och vända, ta bort och lägga till saker.
    Men visst är det underbart?
    tycker iallafall
    /anders

  15. Att försöka finna den räta linjen i allting är väl något som tilltalar den förnuftiga delen av oss. Den delen som vill lägga pennorna i rad på skrivbordet och damma bort dammet från hörnen. Det är samma del inom mig som tills helt nyligen i fotografier enbart har velat se duktigt kontrastrika motiv med fina och glada färger, gärna solsken och lyckliga människor. Fotat genom polarisationsfilter förstås, för att få till den där extra krispigheten. Djupblå himmel och orange apelsinfält med en glad bondflicka som vinden river i håret. Ett barn på parkettgolv med bakgrunden överbelyst som i blöjreklamen, lekandes med sin nya röda och gula plastboll. Ahh, vilken fröjd för själen! Inga sorger, ingen smuts, ingen oro, ingen disharmoni inom synhåll. Allt fult sopat under mattan.
    Sen hände något i juni. Jag fick plötsligt upp ögonen för att världen kanske inte består enbart av räta linjer. Med Leonardo Pisano takfast ropande sin talserie i mitt bakhuvud, började jag utforska fotografier med nya ögon. Efter noll kommer ett, hade jag lärt mig redan i grundskolan. Leonardo, eller ”Fibonacci” som världen känner honom, höll med. Så är det ordnat klokt och vist sen tidernas begynnelse, försäkrade han. Efter noll kommer alltså ett. Efter nybörjarens tafatta suddiga bilder kommer den lite duktigare amatörens lite skarpare bilder. Värdet ökar.
    Efter ett kommet två, säger jag med klar och pipig sjuårsröst på grundskolans första klass. Bra, bra säger fröken och ger en till guldstjärna i boken, med alla fina guldstjärnor ordnade i raka och fina led, som tennsoldaterna på skrivbordet hos den pensionerade majoren som bakar så goda kroppkakor. Man blir alldeles flottig om läpparna när man äter dem, men mamma visste inte att vi hade varit där, undrade bara varför inte hennes havregröt smakade unga herren.
    -Föll inte smaken på läppen, frågade hon.
    -Absolut inte!
    Jag hoppar till av förvåning. Var det jag som sa det där?
    -Nej, det var jag, mästrar signor Pisano inne mitt huvud igen. Efter ett kommer inte två, fortsätter han, efter ett kommer ett. Först sen kommer två!
    -Jaha, så fröken ljög alltså i skolan då?
    -Nepp, men hon tänker linjärt, hon är skolad till det. Såg du inte hur rakt guldstjärnorna var uppradade i boken? Har du någonsin sett stjärnor på natthimlen i en så prydlig rad?
    -Men… det är ju mycket snyggare när de sitter rakt, i en rät linje?
    -Är det? Snyggare? Så du tycker att snäckskalet ska vara rak, istället för böjd i en vacker spiral? Du tycker att fröna i en solros skulle ha en vackrare mönster om de satt i raka led, som matrisen i en CMOS-sensor?
    -Nej, förvisst inte, nog är det bäst att de är ordnade enligt ditt kommando, men..
    -Mitt kommando? Du, grabben, i naturen lyder de ingens kommando, de ordnar sig bäst de vill. Det jag gjorde var att jag upptäckte att de ofta följer ett visst givet mönster.
    -Jaha ja, här har vi alltså den frisinnige rebellen som opponerar sig mot frökens dille på att ordna guldstjärnorna, men nu säger du att naturen följer vissa givna mönster? Dessutom är fröken så vacker!
    -Du grabben, passa dig noga! Inte den tonen till mig, tack! Jag är trots allt vän med Frederick II, han verkligen njuter av våra långa samtal. Så jag är faktiskt lite förmer än du, du är bara en snorunge som inte vill äta upp din gröt. Dessutom är jag typ 800 år äldre än du, så med ålderns rätt ber jag dig hålla din lilla käft i styr. Men du har rätt, förvisso är din unge fröken förtjusande och en rosig ungmö i sin blommande vår, men varken hon eller du har förstått att fastän naturen följer vissa mönster, så behöver inte den räta linjen vara den som dirigerar ordnade mönster. Det finns andra mönster som kan vara nog så vackra även för ditt trånga synsätt.
    -Pah, en rak linje tennsoldater hos majoren är tillräckligt vacker för mig och efter två kommer tre.
    -Rätt. Och sen då?
    -Fyra. Och ett fotografi ska vara ordnad efter samma princip. För varje steg ökar vi värdet av det vackra med ett steg. Först ser vi till att kameran inte skakar. Sen ser vi till att ha en bra slutartid. Sen ser vi till att vi har optimal ljussättning. Sen kammar vi modellerna och klär dem i vackra kläder. Sen tar vi…
    -Stopp! Stopp, stopp, stopp! STOPP! Fattar du inte vad du håller på med? Du håller på att bygga upp bilden precis som din fröken klistrar guldstjärnor eller din vän, den gamle majoren, när han sätter upp sina tennsoldater. Ditt fotografi kommer att se lika prydlig och ordnad ut som stjärnorna och soldaterna.
    -Jaha, och? Jag har ändå rätt när jag säger att efter tre kommer fyra.
    -Nepp, det har du inte! Efter tre kommer fem. Sen åtta. Sen tretton. Tjugoett. Trettiofyra. Femtiofem. Åttionio. Märker du inte hur värdet ökar till synes oordnat, men ändå till mycket större tal, än om du hade räknat linjärt. Om du i ditt fotoskapande börjar tänka lite mer fritt och följer naturens (o)ordning, så kommer värdet av dina fotografier öka på samma sätt. Till synes irrationellt, men slutresultatet kommer att vara vackert. För själen.
    -Du menar…
    -Ja, titta bara på den bild du skickade in nu senast till Kamera & Bilds fototävling. När du såg situationen när barnen hoppade och du råkade ha kameran till hands, så bröt du medvetet mot alla fotoregler när du fotade dem så där i smyg, med fulblixten på full styrka. Redan innan du tog bilden såg du för ditt inre öga att detta är en bild som skulle ha framgång i en fototävling. För att den kommer att bli så ful, tänkte du. Nu gällde det bara att fånga situationen. Och vad bestämde du för dig då?
    -Jo, att jag fotar den så att hela miljön kommer med, även om det var stökigt och…
    -Just det, du ville bryta mot reglerna! Du komponerade inte bilden ”rätt”, du optimerade inte slutartiden, du sa inte åt dem att vänta på ditt kommando. Du gick inte linjärt från tre till fyra, utan du gick direkt till fem. Vad är mera värt, en femma eller en fyra?
    -En femma, men…
    -Inga men! Dina motiv var verkligen inte de ädlaste! De var rent ut sagt förkastliga! När du tog upp kameran så tänkte du att nu ska du retas med Segeholm och domarna i den där tävlingen, du kommer att skicka in denna bild bara som en protest för att ”vackra” bilder inte har framgångar i tävlingen, eller hur? Erkänn!
    -Jo, det var ju så tänkt från början, men…
    -Men?
    -Men det blev inte riktigt så. Situationen var på något sätt så hjärtnupande. De två barnen som leker i sin egen fantasivärld mitt i allt kaos, damm och oreda. jag ville fånga den situationen på bild, och när jag hade bestämt mig för att retas med domarna och göra allt fel rent fototekniskt, så lyckades jag plötsligt att fånga just den känsla i bilden som jag strävade efter!
    -Den känslan trodde du inte att man kunde fånga i en bild?
    -Nej, verkligen inte! Jag hade redan länge sen gett upp tanken på att kunna fånga nostalgi, hopp, förtvivlan, sinnestillstånd och andra liknande abstrakta saker som hör till våra emotionella känslor, på bild. Det enda en kamera kan fånga är den fysiska bild som sensorn ser. Bara fotoner.
    -Men denna din bild fick en själ?
    -Nja, jag skulle inte formulera det så. Men bilden, den _berättade_ saker för mig! Och det konstiga var att jag visste direkt att den skulle kunna berätta om situationen och väcka känslor även hos andra. Kanske inte hos alla, men ändå väcka känslor så som ingen bild jag tagit hittills.
    -Och det blev så?
    -Ja, med råge. När jag visade bilden för min tonåriga dotter så blev hon förtjust och berättade om saker som jag själv kände för bilden. När jag visade den för några bekanta så sa de ungefär precis samma saker. Fastän jag sa till en vän att detta är den fulaste bild jag tagit, så höll han först med, men sa sen att han tycker om bilden ändå, för den väcker känslor om hans barndom när de lekte på vinden hos morfar.
    -Så, vad har vi lärt oss idag?
    -Att jag ska ta med ett äpple till fröken på måndag. Numera är hon pensionerad men lika klar i skallen nu som då.
    -Hmm, ja, hälsa så gott från mig också. Jag kanske också kommer med förresten, jag tror nog att din gamla fröken är mycket mer kapabel att bryta mot invanda mönster än vad du är, det kan bli ett intressant möte.
    -Ja, ja, erkänn att du är förtjust i henne! Hon är ju ung i dina mått mätt!
    -Vet hut, spoling. Förresten, appråpå något helt annat, hur tycker du att mitt hår ser ut, är det inte lite väl långt vid tinningarna?
    -Äh, det är på modet igen, det där duger bra.

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.