Bildradion

Podcast om fotografi med Göran Segeholm

Varifrån kommer pryljante?

| 15 kommentarer

Kamera & Bilds chefredaktör Magnus Fröderberg skriver om mig i sin ledare i senaste numret. Jag är polaren som ska köpa en Nikon D3, men inte byta kameramärke.

Det ligger mycket i vad både Magnus och kommentatörerna på K&B:s webbplats skriver, men samtidigt kan jag inte låta bli att fundera lite över den här jantekulturen som går ut på att man helst ska använda så billiga och gamla prylar som möjligt.

Om jag nu tjänar mitt levebröd på att fotografera, är det mer ”korrekt” att ta ut en större vinst ur företaget än att använda en något större del av omsättningen till nyinvesteringar? Är inte det senare det något proffsigare alternativet? Skaffa rätt verktyg, om du har råd.

Vill du inte att ägaren av ditt favoritcafé hellre ska investera i bättre kaffemaskiner än ta ut högre lön och köpa en ny BMW?

Att det ibland nästan känns lite skuldbelagt att skaffa nya prylar kommer sig kanske av att många fotografer är verksamma i gränslandet mellan hobby och heltidssyssla. Då blir frågan mer av privatekonomisk natur, och där kanske vi alla behöver peppning för att inte göra tokiga val.

15 kommentarer

  1. Intressant. Jag var i många år en sån som sa ”det hänger inte på utrustningen”. Men visst, jag har bytt åsikt. Däremot kastar jag mig inte över nya prylar, utan går ungefär ett halvår och känner efter vad det är EXAKT jag behöver innan jag köper det. Så på det viset kan jag vara lite Jante, när folk lyxshoppar prylar istället för att ta en kurs i bildseende eller kreativt tänkande. Ah well.

  2. Jag tror att tankegången är denna:
    Ofta infinner sig prestationsångest för en fotograf. Bilderna blir inte tillräckligt bra. Fotografen inser: Antingen är det fel på mig, eller på omständigheterna, som tex utrustningen.
    Eftersom det är mer ångestladdat att skuldbelägga sig själv är det lätt hänt att fotografen riktar uppmärksamheten mot prylarna.
    Om fotografen sedan faller för frestelsen att köpa den nya frälsarprylen så inser han/hon snabbt att gräset inte var grönare på andra sidan.
    Och (nu kommer poängen), när man varit med om den karusellen några varv börjar man känna igen mönstret och blir därmed lite skeptisk till prylbegäret.
    (Samtidigt som jag håller med er båda (Göran och Lina)).

  3. Klart man ska köpa en kamera om man har behov av det. Men du har väl redan en fin, jag vet inte vad du har? Man måste ju hänga med i tekniken för att inte komma efter, fast jag tror iofs kunderna skiter fullständigt i vad du använder för kamera, bara du levererar lika bra bilder som innan så är dom nog nöjda. Tror nog mer på att visa sig kreativt än att hävda sig tekniskt.

  4. Håller med… igen, måste vara nått galet nu…
    Jag är ju i det där gränslandet du pratar om. Mellan hobby och verksamhet. Brottas nästan dagligen med sådana frågor. Borde jag inte ha en telezoom. Två kamerahus är ju rätt skönt att ha ifall ett går sönder osv. Finns det pengar till detta? Nupp, egentligen inte, men annat får stå tillbaka och det är ens närstående som får lida mest.
    Och nog känner man igen karusellen, fast jag iofs insett att jag tröstköper :O). Men rent ekonomiskt i all den stund man kör enskild firma. Så gäller väl att köpa(investera) allt överskott som är över det man har tänkt sig som lön? Annars får man ju bara skatta bort det i alla fall, det blir ju lön avsett vad man vill.
    Mvh
    Fredrik

  5. Egentligen är det väl enkelt. Man ska byta när man har behovet och absolut inte för att det släppts en ny kameramodell. Jag har själv beställt en D3:a. Eftersom jag alltid jobbar med två kamerahus blir den ersättare till min D2H. Den har jag kört med i många år nu och trots usel upplösning fungerar den fortfarande hyggligt. Men jag tycker det ligger en del i det Adam skriver. Det är lätt att rikta uppmärksamheten på prylarna och det är oftast fel. /S.

  6. I alla år har jag hört och trott att det är en könsfråga. Killar är teknikkåta och tjejer är det inte. Vet inte om det är sant, men jag skulle tro att det ligger åtminstone NÅGOT i det.

  7. Hmmm. Jag förstår precis, är i gränslandet själv. Vår redaktion har som bästa utrustning Canons D-tjugor. Själv har jag dessutom en Nikon D200 som är min privata som jag är evigt glad för. Jag skulle gärna vilja köpa ett hus till för att kunna ha två gluggar i kniviga situationer, men inser att det kanske är en lyxtanke. Jag plåtar inte STCC (banracing) så jag behöver ett stort snabbt tele utan det funkar utmärkt att plåta trial och enduro med D200:an. Men visst vore det väl fräckt att ha en D3:a? Men har jag 50 papp privat att lägga på en sån kamera? Nej. Och redaktionen kommer inte att göra ett sånt inköp heller, för det har vi inte budget för. Jag är dessutom inte riktigt så tekniskt skicklig än, så en D3:a är förmodligen lite för många pärlor för en liten motorsportgris som jag. Så jag borde nog hellre försöka lägga några tusenlappar på nån fiffig fotokurs i ljussättning/porträttfoto.
    Johanna
    som önskar att vår redaktion hade råd att låna Göran för en specialsydd kurs igen… Men det lär inte bli förrän 2009.

  8. Av alla jag hört säga att det inte hänger på utrustningen så är det ganska få som verkligen använder dåliga grejor. Däremot kan många vittna om att dålig utrustning verkligen kan göra det surt att jobba.
    Min poäng är väl lite så här: Som egen företagare har jag min budget. I den ligger en månadspott för leasing (eller vad det kallas nuförtiden) som jag inte ändrat på flera år förutom när jag gjorde ett mellanspel som anställd på Kamera & Bild.
    Jag använder den där budgeten efter bästa förstånd. Alternativet skulle vara att höja min lön, men det finns det inget behov av. Så då tänker jag att visst, det kanske är ett litet steg mellan en D2x och en D3, men jag är proffs och det går bra just nu, så jag kan inte se något skäl att skära ner på en väldigt viktig grundpelare i mitt företag – bra prylar.
    Någonstans borde man väl kunna se det som ganska naturligt? En del av överskottet investeras, även om man inte med kirugisk precision kan klargöra exakt var vinsterna ligger.
    Men jag tror att det är viktigt att tänka som Lina – att verkligen reda ut vilka de faktiska behoven är. Jag såg att Magnus Wennman sa någonstans att det blir mer och mer så att han bara använder normalzoomen. Jag känner igen mig. Nittio procent av alla jobb gör jag med en D2x eller D200 och 17-55:a. Det är inte ovanligt numera att jag bara tar med mig det enda objektivet.
    När jag var i gränslandet där Fredrik befinner sig nu så sa jag att under två år som jag fortsatte som anställd (var informationssekreterare på Riksdagen på den tiden) gick alla pengar från företagsverksamheten till investeringar så att jag skulle kunna börja frilansa utan att ta lån eller leasa. Det var tio år sedan, och en hel del av grejorna (särskilt optik) har jag fortfarande kvar.
    Det där med två kamerahus som Fredrik pratar om har jag tänkt bort sedan några år tillbaka, i alla fall om det gäller att ta med ett reservhus på varje jobb. Man måste någonstans lita på att prylarna håller, i varje fall sedan de är inkörda. Jag har ju inte med mig två bilar. Jag skulle aldrig drömma om att ta med två videokameror, trots att de känns mycket känsligare än stillbildskameror.
    Sen håller jag med Adam också. På ett omedvetet plan tror vi på magi – att prylar som att vi skaffar oss kan ge superkrafter. På samma sätt som en del människor vill bli potenta genom att äta malt renhorn så tror vi, eller känner vi att den magiska kraften från en bra pryl överförs på oss själva.
    Fast det där formulerar vi nog sällan för oss själva. För vi ser oss ju som väldigt rationella varelser här i Västerlandet.
    Har jag skrivit Räta linjens längsta kommentar nu?

  9. om jag har med mig två kameror så är det inte för att ha backup. Det är för att det är så otroligt smidigt att tex ha 24-70 på ena huset och 70-200 på det andra så att man kan jobba snabbt. Men det beror ju på vilka jobb man gör. Är det ett porträttjobb är det kanske inte lika brådskande.

  10. Inte en aning om det är längsta. Kan hålla med dig om att man måste börja lita på prylarna. Det gör jag, eller mera rätt så förutsätter jag att de gör det. Men det känns läskigt att bara ha ett hus t ex.
    Det känns som att den borde in på en allmän service. Men varje gång jag tänker på att skicka in den så infinner sig den där tanken om att någon kommer att ringa och erbjuda fett betalt och ett litet brejk i branchen så fort som jag inte har tillgång till min kamera.
    Att släpa med sig två kameror ut kan jag hålla med om. Det är tungt som det är att släpa runt på det man har. Tennisarmbåge har jag fått på köpet. Möjligen kan b-huset få ligga i bilen.
    Men annars håller jag med övriga om att en kurs många gånger är värt mer. Fast just nu lider jag personligen inte brist på undervisning.
    Mvh
    Fredrik

  11. Förr i tiden var det i stort sett bara pressfotografer som släpade på två (eller fler) kameror åt gången. Det var också nästan bara pressfotografer, och framför allt de som fotograferade sport, som hade en motor på sin kamera.
    Nu är motorn inte intressant längre, och de många kamerahusen med fasta objektiv har ersatts av bra zoomobjektiv, och nu är det oftast i stället hobbyfotograferna som släpar på mycket prylar.
    Fenomenet tror jag delvis kan bero på att de som dagligen måste bära omkring sina kameror väljer att göra det så lätt som möjligt, eftersom resultatet blir tillräckligt bra ändå, medans vi som inte jobbar med fotografering gärna utsätter oss för lite extra vikt för att känna oss så proffsiga som möjligt. Dessutom behöver vi inte göra det hela dagarna, så ryggen håller förhoppningsvis.
    Jag sålde min enda systemkamera idag (en 5D med batterigrepp) och har ännu inte bestämt mig åt vilket håll jag ska gå – just nu klarar jag mig bra med min lilla Canonkompakt :)

  12. Så länge vi inte kan stoppa in två ståltrådar i varje hjärnhalva för att förmedla det vi vill förmedla, så kommer vi behöva vissa tekniska hjälpmedel.
    Och man kommer aldrig ifrån att fortfarande är kameran en del av fotografin. Det kanske till och med är så att det är det som är fotografi?
    Sedan kan vissa köra med analoga kameror med film, papperspapper etc för att dom upplever att det är mer äkta med detta. Lika lite som man kan ta ifrån mig min åsikt kan man ta bort den för dom. För mig innebar den digitila revolutionen att allt det man inte kunde göra med kemikalier och papper, kan man göra idag.
    r det någon som minns Ilfords papper (vill minnas det var plast) med variabel kontrast? Nu kan vi göra det utan att behöva göra flera provkopior för att nå fram till ”rätt” resultat.
    Vi arbetar hela tiden med de förutsättingar vi har oss tillhanda.
    Så är det prylomania?
    Vete sjutton.
    Det finns inte en målare som inte har åsikter om vilka penslar som är de absolut bästa (För dom…) Eller för den delen vilka färger som är bäst (bara det: oljemålningar? Temepera??)
    Eller grafiker som kan prata olika papper i timmar.
    Det jag vill säga är att tekniken kommer man aldrig ifrån. Tekniken ger tillsammans med behandlingen (i fotots fall alltifrån ljussättning till photoshopande, utskrivande etc)densamme och val man gör bakom kameran ett uttryck.
    Om det känns bättre om man har en viss kamera, och har möjlighet ekonomiskt så skall man ju köpa den.
    Inte känna skuld eller något annat, det är ju faktiskt en del av ens liv.
    Tycker
    /anders

  13. Vad kul med så mycket respons. En ny tanke börjar ta form, men det får bli ett eget inlägg istället för en kommentar.

  14. Jag har nu levt utan systemkamera i en hel vecka, och det har förstås inte förändrat hela mitt liv, men väl mitt sätt att förhålla mig till kameran.
    Kompaktkameran kan jag ha framme och beredd hela tiden, utan att folk tittar på mig som om jag är något slags paparazzi. Jag kan var som helst plocka fram kameran och ta en bild, och folk duckar inte – jag är som vem som helst med en mobilkamera.
    Kompaktkameran med sitt enorma skärpedjup gör dessutom att jag tvingas tänka om helt i mitt bildtänkande – jag kan inte längre isolera ett motiv med kort skärpedjup som jag gjorde som pressfotograf. Nu får jag göra tvärtom. Göra så mycket som möjligt av ett skärpedjup härifrån till evigheten …
    Jag kommer att köpa en ny systemkamera, och det bli en Canon eller en Nikon – vilken vet jag inte (även om jag just nu hemskt mycket vill ha en D3), men just nu håller jag på att återupptäcka fotograferandet på ett för mig nytt sätt – med kompaktkamera.
    Avslutar till en länk till en bild tagen med sagda kamera: http://www.fotosidan.se/gallery/viewpic.htm/1137204.htm?set=lp
    /afe

  15. Välkommen till digitalkompaktens underbara värld. Jag använder en i stort sett dagligen. Ett kort om dagen håller doktorn borta.

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.