Jag är bara tvungen att säga det innan mina senaste inlägg ger mig en stämpel som bakåtsträvare som inte går bort i tvätten. För det har framgått av en del kommentarer att jag möjligen kan framstå som en motståndare till alla former av bildbehandling.

Alls icke. Alla mina bilder är efterbehandlade, varenda en. Och jag har gjort det med stor arbetsglädje, även om jag som journalist drar åt det återhållsamma. Som privatperson däremot har jag inga hämningar. Filter, klonstämplar, fejkad oskärpa, you name it.

Bara så ni vet; jag jublade när den digitala bildbehandlingen slog igenom på allvar. Fast det berodde kanske mest på en livslång aversion mot lukten av fix och stoppbad.