Bildradion

Podcast om fotografi med Göran Segeholm

Det viktiga är att man kan lita på vad man ser…

| 15 kommentarer

Ur DNs bildpolicyKlicka för att se bildpolicyn i sin helhet.

Apropå mitt inlägg om DNs flyttade bildgränser igår: Idag snubblade jag över DNs bildpolicy, som ganska klart och redigt redogör för vad man får och inte får göra på Sveriges största morgontidning.

Ännu mer intressant är att Linus Larsson skrev om DNs syn på bildbehandling i juni 2006 och tog upp Newsweeks och Times bilder av O J Simpson som exempel på hur det inte är nödvändigt att använda just kloningsverktyget för att manipulera bilden av verkligheten.

Hursomhelst: Det råder väl ingen tvekan om att DN brutit mot sin egen bildpolicy i fallet med bilden från Nationalmuseum. Det är i sig ingen stor sak, alla tabbar vi oss.

Nej, det riktigt intressanta är vad som händer nu – får fotografen och redigeraren sig en öronvärmare av redaktionschefen eller skrivs bildpolicyn om för att anpassas till den nya situationen?

I vilket fall som helst så är det bättre än att saken bara glöms bort i tysthet.

15 kommentarer

  1. Men ser du inte det som jag, att bilden var en illustration för att visa framtidsscenariot ”Supermuseet”? Jag misstänker att bildhanteraren eller fotografen blivit tillsagd att göra bilden just såhär. Och ser inte nåt problem i det, möjligen kunde de skrivit till nåt om att bilden är manipulerad.

  2. Så kan man ju försvara varje enskilt avsteg. Vad är det då för mening med en bildpolicy?
    Om vi nu säger att den här publiceringen är okej, är det då upp till läsaren att själv avgöra vilka av bilderna man kan lita på och inte?
    Ska man kunna säga: Men det borde du väl ha fattat?
    Var går i såna fall gränsen för vad man ”borde fatta” och inte?
    Ser du någon risk för sammanblandning?
    Ärligare då att skippa bildpolicyn helt och deklarara att tidningen faktiskt skiter i hur fotografiet förhåller sig till det som avbildas.
    Men om man gör det, kan man inte lika gärna släppa kloningen fri också?

  3. Bara en tanke precis innan läggdags: När Time gjorde sin extrema bildbehandling på O J Simpsons mugshot (klicka på länken till Linus Larssons artikel ovan), är det inte ungefär så snacket måste ha gått?
    –Vi ville bara visualisera vilken jävla skurk han är. Bildbehandlaren gjorde bara som hon/han blev tillsagd.
    Nä, läggdags.

  4. Hej Göran
    Du ser ju själv hur det är? Folk skiter i hur bilderna ser ut. Det senaste året kan man ju se en riktig svängning,just genom att framför allt unga fotografer drar stenhårt i spakarna på Photoshop. Inget snack om saken. Det ser bra ut, bättre än om man höll sig till det ” naturliga” . Framför allt om man kör en eller två bilder åt gången. Kolla på Pieter, Wennman, osv alla drar ju stenhårt. Fotojournalistik blir i dag allt mer ett sätt att berätta en saga, inte göra reportage. Kolla Jhs bilder från flygplatsen osv. Jämför det med Alex Webbs färgbilder från Haithi. Det är lite samma sak: Stämningen är viktigare än redovisningen, journalistiken. Bildjournalismen är stendöd, däremot växer sagoberättandet, gestaltningen, dramaturgin blir det viktiga och jag tror det handlar om att fotograferna idag vill berätta lika mycket,eller mer om sig själva, än det dom plåtar. Inget ont i det. Så har alltid de bästa fotograferna gjort. Salve.

  5. Bra analys Micke.
    Jag tycker att det personliga berättandet är livsviktigt för fotografin i helhet. Fast just nu tar det väldigt stor plats inom journalistiken. Där kan det vara en fördel med fotografer som tittar lika mycket utåt som inåt. Eller mer.

  6. En bild blir aldrig, hur du än gör, en av bildning av någon slags verklighet. Lika bra att skippa dem tron.
    Minns ett citat från CS; Världen har den färg Kodak bestämt.
    T.

  7. Jag vill ge Göran mitt stöd i hans resonemang. Antigen har tidningen en väl genomtänkt bildpolicy som man gör sitt yttersta för att efterleva eller så skippar man den helt och hållet. I DN-exemplet så uppstår det, i alla fall enligt mig, en motsättning mellan hur bilden har behandlats och vad bildpolicyn säger:
    ”Bilden i Dagens Nyheter ska vara bildbehandlad för att vara tekniskt optimal i tryck utan att innehållet förändras.”
    Då är det ju förstås en definitionsfråga vad som menas med förändring av innehållet. Tidningen måste vara tydlig gentemot läsaren i hur den förhåller sig till fotografiska bilder, oavsett man är för eller emot ett visst verktyg i Photoshop.
    Vad gäller OJ Simpsonbilden har jag en invändning:
    I Linus Larssons artikel och i argumentationen här påstås det att det är TIME´s version som är manipulerad. Vet vi verkligen det?
    Och betyder det automatiskt att Newsweeks version inte är manipulerad?
    Man kan ju faktiskt redan vid fotograferingen få fram dessa två varianter med hjälp av bl.a ljussättning. Vilken är då sannast?
    Detta visar tydligt att det inte är tekniken, vare sig kameran eller Photoshop, som garanterar någon ”sanning”. Det är personen/personerna bakom publiceringen som står för trovärdigheten.
    //Pawel Flato

  8. Jag tror jag har sagt det förr och jag säger det gärna igen. Det är inte bilden som står för sanningen utan fotografen som tog den.
    Jag tror att mycket handlar om att fotografer idag vill berätta lika mycket som sina skrivande kollegor. Där bilden blir det som berättar och inte något som bekräftar det skrivna ordet.
    För mig är det rätt ointressant hur mycket som är draget eller inte. Hur mycket som är efterbelyst i vissa delar av ett fotografi. Jag tror inte på den neutralt återgivande bilden helt enkelt. Att utnyttja de verktyg som står till buds för att berätta det jag vill berätta är vad bildjournalistik är för mig. De flesta tidningsbilder räknas inte dit för min egen del.
    mvh
    Fredrik

  9. Hur vi än vrider o vänder på det här finns det ett grundproblem. Thomas har rätt i att ingen bild är en ren avbildning,men sedan? Hur långt ska vi gå från det vi tror är orginalet? Idag ids jag inte titta på 90 procent av alla färgbilder för dom är overkliga i sin förstärkta färg och kontrast. Det ser sannerligen bra ut,men jag TROR inte på det: Det borde vara ett problem för fler än mig? Om vi tar Ed van der Elskens story om Paris, då han hyrde in skådisar för att gestalta på barer osv,,,det blev inte bra då man visste att det var ett fejkat reportage. Eller ta käre Doisneau, hans kyssbilder, framför allt den där dom kysser varandra på gatan i farten.Vilken bild. Det var den ultimata bilden i min fotovärld tilsl jag fick veta att den var arrangerad, precis som de mesta i hans reportoar. Bilden föll som en sten. Bra bild, men helt utan trovärdighet och hans trovärdighet föll också. Fotojournalistikens problem nu är att den börjar bli lika lite trovärdig som reklamen. Man ändrar färgen, man planar ut, förstärker osv, till slut är det något annat än vad det var då man lyfte kameran. Pieters bilder är ett bra exempel, de svartvita från Pakistan?? Det är något helt annat än vad det var, en saga i mina ögon. En jävligt bra saga, men absolut inget reportage. Där, i den punkten tror jag den här diskussionen måste börja.Vad är reportage och vad är gestaltad saga?

  10. Thomas och Fredrik: Samtidigt kommer vi aldrig ifrån att ett fotografi alltid har en koppling till något utanför fotografen, något som andra kan iaktta. Varje fotografi tas vid en bestämd plats på en bestämd tid.
    Om man drar ert resonemang till sin spets – att det inte är någon idé att ha några gränser – hamnar vi inte då i att vi också skulle kunna fotografera vad som helst för att ”illustrera” vad som helst.
    ”Nej, vi vet att det inte är Fredrik Reinfeldt på bilden, men han är ju jävligt lik så vi lät det passera. Vi kände att storyn funkade ändå, och bilder är ju ändå aldrig riktigt sanna.”
    Många skulle kanske hålla med om att då har vi gått för långt, eller hur? Vi kräver att det åtminstone finns en rudimentär koppling mellan vad bilden sägs föreställa och vad en annan iakttagare skulle kunnat se på samma plats.
    Alla som sysslar med bildjournalistik måste rimligen ha en gräns. Till exempel att bilden måste vara tagen på den plats som den påstås visa eller föreställa den person som sägs vara på bilden.
    Alltså fungerar inte en total gränslöshet.
    En annan rimlig gräns är att bilden faktiskt någonstans måste ha någon slags likhet med det avbildade. Att den inte är så förändrad i Photoshop att en annan person som var med när bilden togs inte kan känna igen sig.
    Var den gränsen går för varje enskild tidning eller webbplats är naturligtvis olika. Samma regler gäller inte för Elle som för DN.
    Men att jag som läsare ska ha rätten att veta var den gränsen går tycker jag är en självklarhet. Därför finns också bildpolicys.
    Nu har DN flyttat sin gräns utan att ändra sin bildpolicy. Det berör mig som läsare. Det är därför jag tar upp det på bloggen.
    Pawel: Om jag minns rätt så vet vi i alla fall att bilden som tidningarna använde som ”grund” betydligt mer liknade den Newsweek publicerade.
    Jag är väldigt glad över alla bidrag till diskussionen här. Det handlar ju inte om att ”få rätt” utan att få stöta och blöta de här frågorna lite. Jag vet att det är många som funderar över de här sakerna.
    Det skulle vara intressant att höra från någon på DN. Förhoppningsvis kan jag få ett svar från läsarombudsmannen Lillian Öhrström under veckan, jag mejlade henne igår.

  11. Jag jobbar på en motorsporttidning där vi fem på redaktionen är multijournalister. Ingen av oss är utbildad fotograf och hittills har våra bilder varit ganska konventionella. Vi busar inte runt med bilderna på DN-vis, mest beroende på att vi inte kan och ateljén som gör vår bildbehandling gör inget om de inte får order av oss.
    Till nästa år ska vi göra om formen på vår tidning och vårt formspråk kommer att gå mer åt det håll som exempelvis finns hos Aftonbladets sportbilaga Sportbladet. Dvs fler friläggningar, tuffare beskärningar och att man vågar dra mer på bilderna. Inget konstigt i sig, men när chefredaktören härom dagen sa att ”jag tycker det är så snyggt med bilder där allt är svartvitt men så är det bara någon detalj som är i färg” blev jag lite fundersam.
    Det kan visst fungera, ett exempel på hur det kan se ut är hämtat ur SvD artikeln om trygghetslängtan:
    http://www.svd.se/dynamiskt/idag/did_14607854.asp
    Men jag är inte så säker på att det hör hemma i vår framtida tidning, även om det sker i ett mer featureinriktat sammanhang, exempelvis ett förarporträtt.
    Jag tror att vår tidning kommer att behöva en bildpolicy för att kunna ha något att luta oss mot när det uppstår kniviga situationer. Men jag är inte så säker på att det skulle vara en så populär lösning hos kollegerna. Skulle jag ställa mig upp och förorda en bildpolicy skulle de nog bara glo på mig med tefatsstora lemurögon innan de hävdade att vi minsann inte behövde en tidskrävande byråkratgrej till på schemat. Eller för att citera en av kollegerna ”Det går ju inte att vara konsekvent jämt. Det funkar inte.”
    Kanske har DN också drabbats av det syndromet. Det går inte att vara konsekvent jämt, därför gör man lite som man vill bara det blir snyggt.
    Själv satsar jag nog mina pengar på konsekvensen, särskilt för läsarnas skull. Man vill ju inte förvirra dem i onödan, utan försöka hålla en given linje. Så jag får nog börja fila på en bildpolicy och argumenten för den så jag har något att ta till den dagen chefen verkligen kommer sättande och vill ha en bild i både svartvitt och färg. För i och med vårt formbyte kommer vi att tvingas till en mer aktiv dialog kring text, bild och redigering. Och då vore det skönt med en policy så vi har en gemensam värdegrund.

  12. Fast jag tycker att ifall jag ska jobba med titeln ….journalist som grund så vill jag också ha samma villkor som de skrivande journalisterna. Jag tror att många inte känner igen sig från det som skrivs om en händelse man själv upplevt. Faktum är att det var en ganska stor del kritik mot media i det avseendet i samband med Göteborgskravallerna. Jag har själv suttit på lektioner i mediagranskning och läst artiklar där ju kunnat gå i ed på att våra stora tidningar varit på plats, för att sedan få facit i form av TT.
    Så att läsare inte känner igen sig är i så fall inte unikt för fotografi. Det är därför jag med en dåres envishet hävdar att det är fotografen som står för berättelsen och inte fotografit i sig självt.
    Det Pieter såg i Afghanistan är hans berättelse. En berättelse om tro, hopp och skam kanske. Mycket mer intressant än en berättelse om jordbävningar, raserade moskéer och utländska män som i tid och otid verkar be. Som jag tycker är den bild vi vanligen ser i media.
    Jag ser därför inte alltid nödvändigheten att på bild visa det som vem som helst kunnat se som var på plats. Gränsen måste varje enskild fotograf dra för sig själv, liksom jag hoppas att de skrivande kollegorna gör.
    Sen undrar jag vilken betydelse det har vi i mångt och mycket diskuterar enskilda bilder snarare än bildserier. Att journalistiskt berätta något med en bild lyckas, enligt min mening, så sällan att jag normalt inte kallar det för journalistik.
    Mvh
    Fredrik

  13. Jag förstår hur du menar Fredrik. Självklart måste fotografen stå för berättelsen, och bara för att en tidning har regler kring användandet av Photoshop betyder inte det att alla bilder automatiskt är trovärdiga.
    Självklart måste Pieter ten Hoopens bilder från Pakistan finnas och ha ett forum. Det tror jag inte att någon ifrågasätter. Inte heller tror jag att någon ifrågasätter hans berättelse. Det enda är att många kanske tycker att det är svårt att sätta etiketten ”journalistik” på dem.
    Ingen skulle kalla Picassos Guernica för ”journalistisk” – ändå har den påverkat många och hålls för ”sann” på ett annat plan. Men om någon skulle hävdat att hans tavla var journalistisk så skulle den – med rätta – ifrågasatts.
    Var våra åsikter skiljer sig är här: Jag anser tidning bör ha en bildpolicy som samtliga fotografer följer. Den bör vara öppen, så att vem som helst kan se vad som gäller. Det är viktigt för läsaren.
    Jag uppfattar det som att du menar att det inte behövs några bildpolicys, utan att fotografen ska bestämma sina egna ramar.
    Är det rätt uppfattat?

  14. Nja, delvis så är det väl rätt uppfattat. I egna projekt så tycker jag absolut så.
    På tidning så anser jag väl att det ska råda lika förutsättningar för både skrivande och fotograferande journalister. Vet inte om det existerar policys för den skrivna journalistiken. Men det är ju rätt ofta som jag själv inte betraktar det som journalistik. Därav har jag fått uppfattningen att det inte existerar policys för det skrivna och då vill jag inte ha det för fotograferande heller.
    En policy riskerar att cementera uppfattningen att det skulle existera något objektivt sant fotografi.
    Att lägga till saker i ett fotografi skulle bli det samma som att hitta på innehåll i texten. Att klona bort nånting blir detsamma som att inte skriva ut hela sanningen. Att överdriva något blir att… överdriva.
    En bildpolicy kan väl vara bra utifrån perspektivet att en tidning vill ha ett enhetligt bildspråk eller så. Kanske ogillar jag dem bara för att jag tycker de snöar in sig på teknikaliteter istället för bild.
    Mvh
    Fredrik

  15. Jag har följt denna diskussion och den har gett mig en del att tänka på. Kanske kommer detta inlägg lite sent och ni har alla vandrat vidare i andra diskussioner. Men medan jag idag undervisat i retusch på Fotoskolan i Stockholm funderade jag lite mer på ”supermuseet”…
    Om fotografen istället försökt illustrera ”Supermuseet” genom att ställa sig på trappan till Nationalmuseet och ta en bild med ett fisheye, så att byggnaden sett ut som den korsbefruktats med Globen, skulle fotografen då brutit mot bildpolicyn (utan speciell bildbehandling)? Eller om man fotograferat byggnaden med förställd raktecknande vidvinkel från gaveln som vetter mot Skeppsholmen, så att museet sett mycket större ut än Gran Hotell lite längre ner på gatan?
    Jag är ju inte bildjournalist utan bildbehandlare och det mesta jag tänker på när jag ser bilden av ”Supermuseet” är att jag tycker bildbehandlingen är hemsk. Och att oavsett om det skulle vara en nyhetsbild, en illustration eller en reklambild så ger den inte ett professionellt intryck.
    Som sagt, jag är ju bildbehandlare och har inte funderat så mycket som ni andra på ”bildpolicy” förut men nästa vecka åker jag till Sundsvall för att undervisa bildjournalisterna på Mittuniversitetet i bildbehandling :-)
    Men lugn – det kommer bara att bli helt ”vanlig” bildbehandling, fast snyggt!
    ET

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.