Bildradion

Podcast om fotografi med Göran Segeholm

DN flyttar bildgränser

| 16 kommentarer

Man kan tycka vad man vill om Dagens Nyheters nya, frimodiga bildstil där gamla gränser för vad som anses okej och inte okej flyttas snabbt och långt.

Vad jag menar? Den här bilden är det bästa exemplet så här långt. Vad är det vi ser? Ett fotografi eller en illustration? Resultatet av bildjournalistik eller är det grafik?

Det är i alla fall helt klart att en läsare som stått bredvid fotografen när han tog den här bilden knappast skulle känna igen scenen. Bildjournalisten, fotografen, har inte tagit in det han ser och gett det tillbaka till läsarna. Han har skapat eget. En fiktion. Och det till en nyhetstext.

Normalt använder tidningar illustratörer till det. DN har till exempel Magnus Bard och Stina Wirsén, väldigt vassa båda två. Det är problemfritt även för läsaren. Teckning är lika med fiktion. Och fotografi är lika med något som går att se i verkligheten, om man är på en given plats vid en given tidpunkt.

För bara ett och ett halvt år sedan stod inte mindre än åtta DN-fotografer bakom bland annat den här skrivelsen:

När du tar dig rätten att använda Photoshops kloningsvertyg – för att förkasta ”detaljer” utifrån vad du anser ”relevant” eller som ”förstärker” bildens estetiska uttryck för att uppnå en ”bra bild” – så har du bara uppnått en sak. Skadat trovärdigheten för din egen bildjournalistik.

Jag har hämtat formuleringen ur ett öppet brev till Pawel Flato, startpunkten till den infekterade kloningsdebatt som sedan tog fart och slutade med att Pawel valde att avgå som ordförande för Pressfotografernas klubb.

Ta bort ”kloningsverktyg” ur stycket och läs om det. Kvar blir precis det som fotografen gjort med den här bilden – tagit sig rätten att med Photoshop förkasta detaljer (genom superhård vinjettering) utifrån vad han ansett ”relevant” (nationalmuseums färg?) och ”förstärkt” bildens estetiska uttryck för att uppnå en ”bra bild” (kanske inte i allas ögon, men ändå). Och därmed – enligt Tommy Svensson, Benkt Eurenius, Örjan Björkdahl, Lotta Ögren, Jonas Lindqvist, Magnus Hallgren, Paul Hansen och Fredrik Funck – skadat trovärdigheten för sin egen (och tidningens) bildjournalistik.

För det här gäller väl inte bara ett specifikt verktyg? Eller?

Jag har ingen vidare bra inblick i vad som händer på DN:s redaktion, men jag hoppas innerligt att publiceringen av bilden av Nationalmuseum lett till stormiga diskussioner.

Jag hoppas också att den här förändringen i bildsyn kommer till bara för att ingen längre orkar prata om bildjournalistikens roll och funktion. För att ingen längre orkar ta upp frågan om hur privat fotografi egentligen bör bli i journalistiska sammanhang.

Är det någon gång det behövts en riktigt bra debatt kring de här ämnena inom svensk bildjournalistik så är det väl nu. Om det nya är bättre – kan vi få veta varför? DN har en tradition att skriva artiklar om sina egna grafiska omgörningar. Är det förmätet att efterlysa en artikel där någon förklarar för mig som läsare vad som håller på att hända med bildsynen på tidningen, och varför.

Slutligen en brasklapp för Räta linjen-läsare som inte jobbar med bildjournalistik: Jag har inga synpunkter på bilden som sådan. Det är en specifik fråga för bildjournalistiken.

16 kommentarer

  1. Hej
    Jag reagerade som du. Det hela påminner mer om en målning på Stadsmuseum än ett foto.
    micke

  2. vet inte om jag kan hålla med. rubriken lyder ”Supermuseum? Nej tack!” och bilden tycker jag lyfter fram museumet som om det vore ett supermuseum och då är frågan vill man ha ett sådant? vet att det är en principfråga men va fan har vattendragets detaljer med museumet att göra?

  3. Om de gjort som Aftonbladet och märkt bilden med ”OBS! Bilden är ett montage!”, hade det varit ok då? (Även om bilden rent tekniskt inte är ett montage).
    Rent berättarmässigt tycker jag att bilden är klockren, men fotojournalistiskt? Nej.

  4. Intressant!
    Klockrent med citatet från kloningsuppropet. Right on!
    Har du framfört dina önskemål, om ”en artikel där någon förklarar för mig som läsare vad som håller på att hända med bildsynen”, till DN?

  5. Sedan kan man ju undra: Måste alla fotografier i en tidning vara journalistiska? Kan inte vissa fotografier får vara bara illustrationer, och därmed ha en annan etik för vad som är tillåtet?

  6. På något sätt en ganska läcker bild. Övertydligt manipulerad till att bli mer illustrationslik. Det är bra att gränserna flyttas. Läsarna, de flesta i alla fall, förstår nog. Kul att bli lite överraskad. Varför ska det vara så förbjudet att använda photohop? Det kan jag inte förstå.

  7. Tack för alla kommentarer. Det gläder mig att det finns ett levande intresse för bildjournalistik.
    Sune: Det jag vill peka på att det är något nytt för DN att använda fotografiet till den typen av illustrationer. Det är trots allt en nyhetsartikel. En tecknad illustration av hur ett ”supermuseum” skulle kunna se ut skulle vara en helt annan sak.
    Joel: Jag har inget facit, men jag tycker att det kanske skulle vara på sin plats med en notering om att bilden är våldsamt efterbehandlad. Som det nu är blir bilden en av många i nyhetsflödet. En nyhetsbild, men extremt subjektiv.
    Adam: DN har ju en läsarombudsman. Jag funderar på att skicka ett mejl till henne. Och du kanske har rätt i att vissa fotografier ska få vara illustrationer, men hur drar vi gränsen? Hur talar vi om för läsaren att ”den här bilden ska du inte tro på, men tro på den här”?
    Mats: Jag vill bara peka på att gränserna flyttats väldigt mycket de senaste åren. Det har skett utan diskussion och utan någon programförklaring, det händer bara.
    Bra eller dåligt – jag vet inte. Min omedelbara reaktion är att jag värjer mig. Jag tycker att det är för mycket. Men jag är inte så förmäten att jag menar att min reaktion är ”den riktiga”. Däremot så efterlyser jag en diskussion i frågan. Vad fyller den journalistiska bilden för funktion? Vilka krav har vi läsare rätt att ställa på ett objektivt berättande? Gränsdragning?

  8. Jag tycker att den här bilden går över gränsen i ”photoshoping” för vad man kan tillåta för en redaktionell bild. Håller med dig Göran om att uppropet som DNs fotografer gjorde rimligtvis inte bara kan gälla kloningsverktyget.
    Ja kanske finns det plats för sådana bilder om man märker dem tydligt som ”manipulerade bilder” etc.
    Men samtidigt, är det en väg vi vill gå?
    Den kan vara en ”slippery slope” för redaktionella bilders trovärdighet (sorry, hittade inget bra svenskt uttryck – eller funkar ”hal utförsbacke”? :-) ).

  9. Ser nu att ditt inlägg om detta ligger som blogglänk vid artikeln och bilden på dn.se.
    Så kanske diskussionen når utanför fotografkretsar.
    Vore kul att höra vad ”vanliga” människor tycker.

  10. Något jag inte tycker framgår är om bilden är gjord för att illustrera artikeln, eller om det är en arkivbild. Jag håller dock med om att det är en väldigt överdrivet bildbehandlad för en bild i dagspressen.
    Jag var på mässan Digital Home i Älvsjö idag. Mässan som sådan var väl inte så mycket att ha, men jag hade en pratstund med Jack Mikrut som ställer ut ett antal riktigt bra porträtt där. Vi dryftade just vad bildbehandlingen kan ställa till med för trovärdheten i pressbilder, och att bilden ska visa hur det faktiskt såg ut när den togs. Ingen av hans porträtt var retusherade alls, även om han själv tyckte att en av bilderna skulle blivit bättre med en bortklonad gatlykta och att Stomatolskylten är snyggare upplyst (vilket den inte var vid fotograferingstillfället).
    Fotograf Mikruts bilder var för övrigt bra exempel på hur man kan ”skoja till det” enligt ditt tidigare blogginlägg :)

  11. Jack Mikrut är ju väldigt kreativ. Fast han använder knappast roulette, hans bildlösningar har ju oftast en tydlig koppling till ämnet.

  12. Är inte de bilder vi ser en bild av samhället? Att det kanske blir naturligt (så gått det nu går) att bilderna blir ”makeover”.
    Vi har det överallt, på TV, vi har det med alla våra nya bilar, vi har det med all extravagans som skall byggas in i våra hus. Vi skär lite i oss så vi förändras. OCh kan vi inte det, eller inte vill så går det att förändras med lite ”healing” och lite ”clone”. Samhällets medborgare har fått mer pengar och då skall bli lyxigt. Så för mig så är det inte så konstigt att det börjar vrängas till mer och mer.
    Och frågan är om det kanske till och med är bra.
    Vi har alltid sett fotografiet som en sanningssägare.
    Men en bild används flera gånger utav olika människor som har olika syften. Jag tror det är Freund som visar på olika sätt att till och med använda en och samma bild med olika texter. En bild som dök upp i både arabiska och israeliska tidningar. Där den ena bilden visade fördrivda araber och den andra bilden visade fördrivande israeler. Men samma bild, men olika texter.
    Och vi vill gärna tro att fotografiet är sant, men idag, om någonsin, så är bilden osann. Så länge man inte vet syftet med den, hur den publiceras vad som har gjorts med den. Jag minns en bild från 70-talet där en icke önskvärd statsman fanns med på en bild och sedan blivit bortretuscherat. Det syntes tydligt, skuggor var fel etc. Idag photoshopar man lite och man gör allt till en ny bild. För sina egna syftens skull. Och det är int så lätt att upptäcka.
    Oavsett om vi vill ha det eller inte så är det så idag. Sanningen i bilden måste ifrågasättas lika starkt som sanningen i ordet. På sätt och vis så är det ju bra att det syns att det är fake, att det är något annat än det som fotografen såg i sökaren. Sedan tycker jag att det inte är en bra bild, men som du skriver, ur ett bildjournalistiskt perspektiv.
    Jag tror, och antagligen svär jag i kyrkan igen, att framtiden kommer ge multimediajournalister. En journalist som sätter ihop en artikel som en helhet, inte en text här och en bild där som någon annan sätter ihop, utan en färdig text. Att en person blir ansvarig för helheten. Som det är idag så blir bilden en illustration 99 gånger av 100, iallafall ser jag det så i Sydsvenska Dagbladet. Bara senast idag så ser man en bild på två kvinnor, okända för mig och antagligen för större delen av allmänheten som var halva uppslaget. Och halva text, men den enda koppling som fanns var namnen. Det är inte mycket bildjournalistik.Hade fotografen och skrivaren varit en och samma så hade det antagligen sett annorlunda ut.
    Men trovärdigheten finns bortom bilden, bortom texten. Och den handlar om hur vi hanterar det vi ser, hör och läser. Konsumenterna.
    Men som jag ser det så är det åt helsicke med det idag, oavsett photoshops möjligheter.
    Man får ej heller inte glömma att den sanna bilden för knappt 200 år sedan i dagstidningar var ett träsnitt eller kopparstick, för 100 år sedan stela bilder på grund av exponeringstiden, för 50 år sedan svartvita lite mer rörliga och idag färgbilder.
    /anders

  13. Anders, jag är inte riktigt säker på vad din slutsats blev, men ditt inägg är intressant att läsa.
    För min del menar jag naturligtvis inte att fotografiet är ”sant” bara för att det inte är efterbehandlat. Men som läsare vill jag veta under vilka förutsättningar journalisterna arbetar. Jag behöver den kunskapen för att kunna tolka bilden. Om jag vet att en tidning regelmässigt ”förstärker” fotografier så kan jag ta med det när jag tittar på bilden. Om en tidning däremot har en skriven policy att de inte ”förstärker” så väger jag in det också.

  14. Det är lite det som är min poäng; vi måste ha verktyg för att kunna tolka.
    Alltså mentala verktyg för att se det vi ser.
    Min syn är lite att alla bilder vi ser är manipulerade på ett eller annat sätt.
    Både tekniskt och även då de blir satta i ett visst sammanhang.
    Och att vi då använder oss av de verktyg, kunskaper som vi bär med oss för, precis som du säger, tolkar det vi ser.
    Men min poäng är att skillnaden mellan ett photoshopat foto och ett (synbarligen) O-photoshopat foto är att det ena ser man manipulationen i, men inte på det andra.
    Det blir så att säga lättare att svälja den i första ögonkastet omanipulerade bilden.
    Sedan är det inte något jag förespråkar att driva bilden (och det handlar ju en hel del om smak) även om jag kan leka med reglagen.
    Det är ju kul!
    Generellt så är det så den situationen vi hade förr då det fanns ett fåtal tidningar, som rapporterade, men idag har vi en sådan tillgång på nyheter så vi tror att det är en blandad kompott vi får oss tillgodo.
    Men hur mycket äger till exempel Bonniers idag?
    Sveriges Radio har en reporter som bevkar hela sydamerika. Han läser tidningar där han bor, tolkar det som mer eller mindre oriktigt det som lämnas och sedan rapporterar han nyheter som andra har gett honom.
    Det jag anser är att vi har alldeles för dåliga redskap för att kunna förstå vad det är vi ser.
    Där både texten och bilden tillsammans skapar en större bild.
    Fasiken, nu blev det många ord igen. Sorry.
    /anders

  15. Det är lite det som är min poäng; vi måste ha verktyg för att kunna tolka.
    Alltså mentala verktyg för att se det vi ser.
    Min syn är lite att alla bilder vi ser är manipulerade på ett eller annat sätt.
    Både tekniskt och även då de blir satta i ett visst sammanhang.
    Och att vi då använder oss av de verktyg, kunskaper som vi bär med oss för, precis som du säger, tolkar det vi ser.
    Men min poäng är att skillnaden mellan ett photoshopat foto och ett (synbarligen) O-photoshopat foto är att det ena ser man manipulationen i, men inte på det andra.
    Det blir så att säga lättare att svälja den i första ögonkastet omanipulerade bilden.
    Sedan är det inte något jag förespråkar att driva bilden (och det handlar ju en hel del om smak) även om jag kan leka med reglagen.
    Det är ju kul!
    Generellt så är det så den situationen vi hade förr då det fanns ett fåtal tidningar, som rapporterade, men idag har vi en sådan tillgång på nyheter så vi tror att det är en blandad kompott vi får oss tillgodo.
    Men hur mycket äger till exempel Bonniers idag?
    Sveriges Radio har en reporter som bevkar hela sydamerika. Han läser tidningar där han bor, tolkar det som mer eller mindre oriktigt det som lämnas och sedan rapporterar han nyheter som andra har gett honom.
    Det jag anser är att vi har alldeles för dåliga redskap för att kunna förstå vad det är vi ser.
    Där både texten och bilden tillsammans skapar en större bild.
    Fasiken, nu blev det många ord igen. Sorry.
    /anders

  16. Både photoshopade ‘nyhets’-bilder och utredningar som får heta ”Nya museer och projekt m.m.” (ja oooh så engagerad och hängiven ämnet utredaren verkar) spretar väl bort i ungefär samma ytliga plojriktning.

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.