Bildradion

Podcast om fotografi med Göran Segeholm

Grus i ögat

| 9 kommentarer

En sak är klar; Elis Hoffmans bild av Roy Andersson i DN är som grus i mitt öga. Jag tittar inte på Roy Andersson, bara på hur bilden är gjord. Vad är det för ljust område kring huvudet? Varför är det taggigt kring örat? Varför är skjortan så onaturligt blå? Varför ser Roy Andersson så allvarlig ut på bilden, i texten står att han är snar till skratt. Att han är ”närmast fryntlig”. Varför lutar bilden 2-3 grader? Slump eller berättargrepp? Om det senare, vad ska berättas? Är något instabilt? Vad? Eller är allt bara ett manér? Ett tecken på osäkerhet? Vems osäkerhet? Vad vill Elis Hoffman ge sina läsare?

Friktion. Beror varken på mig eller på bilden i sig, utan på kombinationen. Mina medelålders ögon och Elis bild.

En del av friktionen kan vara att jag känner mig feg. Skulle aldrig kunna lämna ifrån mig en sån bild. Därför skaver det extra. Vad är det Elis fattat som inte jag begriper? Eller vad är det jag fattat som Elis missat? Eller har jag bara blivit gammal?

Kommer in i ett läge där jag mycket väl kan slänga iväg ett surt, grinigt inlägg om att det var bättre förr. Göra som Jacob Forsell och gnälla av mig det värsta.

Börjar skriva, men det tar emot. Är rädd att Elis Hoffman, som jag inte känner, ska ta illa upp. Är rädd att skapa onödiga motsättningar. Samtidigt är jag rädd att inte ta upp det, det här skavet som jag känner. Rädd att vara feg.

Grus. Bör jag skapa nytt grus genom att vädra min åsikt offentligt? Många kommer att skita i vad jag skriver. Andra kommer att irritera sig, inte kunna lämna det ifred. Några kommer att känna sig ifrågasatta. Andra att de får bekräftelse.

Vill Elis skapa grus och skav med sin bild? Kan ha förstå att den väcker frågor? Vilka är mina motiv att skriva om bilden? Förstår jag hur det påverkar andra?

Tar en paus från det här inlägget och bläddrar i SJs gratistidning Kupé. Varenda bild är som teflon. Svårt att skilja vissa redaktionella bilder från reklam. En skådis bygger varumärke genom att bjussa på en intervju. Caroline Roosmarks bilder är, som vanligt, inställsamma. Framför hennes kamera är alla snälla, snygga och smarta. Är det bättre? Så fan heller.

Lägger ifrån mig Kupé och bestämmer mig till slut för att gilla Elis Hoffmans bild. Jag får ihop det genom att rationalisera och tänka att det är bra att bilden är som grus i ögat eftersom Roy Andersson är grus.

Hoppas att Roy Andersson aldrig behöver låta sig intervjuas i Kupé. Vill inte se honom som snäll, snygg och smart. Vill se honom som grus.

9 kommentarer

  1. Varifrån kommer gruset? Eller rättare sagt: Vilka upplever gruset?
    Jag misstänker att det är främst vi fotografer och andra som jobbar med bild som lägger märke till det.
    ”Vanligt folk” tänker nog ”vilken cool bild” eller ”vilken konstig bild” och sedan är det inte mer med det.
    Så frågan kvarstår: Vad vill fotografen åstadkomma med sin bild? Och vad är DN:s tanke med att publicera den?
    (Jag menar inte att det är en dålig bild eller att det är fel att publicera, jag är bara nyfiken på motiven bakom. Helt klart är ju att det är en annorlunda bild för att vara i dagspressammanhang.)
    /Adam

  2. Hej
    Uppskattar att du är inne o tjatar på min blogg,…bra. Ja, Roy Anderssonbilden är väl i linje med vad du skrivit förut,,,någon slags färgdiarre,,,det blir lite märkligt när porträtt får färger som på väldigt litet sätt påminner om verkligheten, misstänker att fotografin så biter sig själv i foten, fast å andra sidan: det skiter väl jag i

  3. Micke: Svartvitt påminner väl ännu mindre om verkligheten? Äh, skoja bara. Idag har jag intervjuat en riktig die hard svartvitfotograf: Gerry Johansson. Jag uppskattar dina kommentarer här också. Bara så du vet. Du är en favoritkille.
    Adam: Jag tror att gruset känns oavsett man sätter ord på det eller inte. Balansen mellan teflon och grus är en evig fråga.
    Beträffande tanken bakom publiceringen: Det är där jag stör mig, att jag inte kan se den eller förstå den. Finns den? I såna fall, hur ser den ut?

  4. Jag vågar mig på en gissning, inte särskilt kvalificerad, men ändock. Eftersom Roy Andersson är en filmskapare som arbetar med minutiöst uppbyggda miljöer och är mycket noggrann när han skapar sina bilder kanske fotografen bara ville göra ett porträtt av honom som inte alls är så där perfekt som en filmruta i en Roy Andersson film är. Eller?

  5. Johanna: Det vore väl mer logiskt att göra tvärtom, dvs att fotografera Roy som om han vore en filmruta i sin egen film?
    Min gissning till varför bilden blev som den blev: Fotografen tyckte att det blev en fräck bild.

  6. Men Adam, vore det inte lite småtråkigt att göra en Roy Andersson-bild om man ska porträttera honom? Vore det inte intressantare att göra en motsats för att hans egen bildvärld ska framstå desto tydligare? (Givetvis förutsatt att man kanske också publicerar en stillbild från filmen.) Eller är det jag som tänker lite småtråkigt? Är det inte Roy själv som är bäst på att göra Roy Andersson-bilder? Själv skulle jag nog inte vara så tekniskt duktig att jag klarade att leka copycat på Roy Andersson…

  7. Jag tog en gång i tiden en ”Lars Tunbjörk bild” av Lars Tunbjörk.
    Blev antagligen inte lika bra som orginalet men tycker nog ändå att tanken var god :-)

  8. Porträtt av fotografer är nästan en egen gren. Jag tycker att det är lätt att påverkas utan att vara medveten om det. Det är kanske lika bra att göra det medvetet som du.
    Men vissa är imitationsimmuna. JH Engström är ett exempel.

  9. Har nu hittat roy Andersson bilden på dn.se.
    Jag tycker att den funkar. Färgerna är fina. Jag kan se det som en bild där man får till något med små medel och kanske ont om tid och/eller brist på inspirerande omgivningar att använda som bakgrund.
    Ja, bakgrunden lutar några grader.
    Men konstigt nog inte Roy
    (fast egentligen gör han väl det då :-) )
    Vilket gör att det funkar bättre än om allt lutar
    Sedan är det ju svårt att veta vilka bilder Elis leverarade som inte blev publicerade. Men man ska väl kanske kunna stå för alla bilder man sänder antar jag. Ofta vill man ju dock levera mer än en bild, bilder som kan användas som små bilder men som sedan kanske ”råkar” bli den bärande bilden.
    För mig känns blixt med rörelseoskärpa som något man (jag) höll på med för 10-15 år sedan. Men det kanske bara är jag som känner så och det vore ju tråkigt om alla följde samma trender och tog samma typ av bilder.
    Bra blogg förresten!
    Upptäckte den idag.

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.