Bildradion

Podcast om fotografi med Göran Segeholm

Sista dansen i ketchupvalsen

| 1 kommentar

Det är dags att avrunda ketchupsnacket. Jag tar hjälp av ytterligare ett mejl från Anders Jensen.

Jag inser att ketchupdebatten handlar mer om när efterbehandlingen är så övertydlig att den sticker i ögonen på dig. Men det har var som sagt ett litet sidospår som jag inte kunde låta bli att skrapa lite på.

Ang journalister och dokumentärfotografer; För mig personligen är det estetiska sekundärt i det sammanhanget. En dokumentär bild kan beröra mig på många sätt utan att vara ”snygg”. Och där finns i mitt tycke starka skäl att undvika en förvrängning av verkligheten. Jag står med andra ord närmare dig i kloningsdebatten än du kanske anar.

Din andra punkt handlar helt om personlig smak och den kan jag aldrig kritisera. Du gillar inte överdrifter, andra tycker tvärtom. Någon kanske vill ha kraftig efterbehandling eftersom en maträtt utan krydda är ointressant. Ketchupdebattens argument kan i så fall användas av bägge sidor och debatten självdör.

Jag håller också med dig om att allt man tar in har en kontext. Och självklart påverkas också min totala bildupplevelse av annat än det estetiska. Men i det sammanhanget vill jag skilja på saker som adderar till berättelsen (att Van Gogh är deprimerad när han målar) och hur konstnären har gjort för att berätta (vilken typ av pensel och duk han använder).

Låt oss använda Sannas bild som exempel och anta att den presenteras i ett icke-journalistiskt sammanhang (viktigt!). Jag betraktar bilden och berörs av den på ett eller annat sätt. Efter att ha läst på om Iran berörs jag ännu mer eftersom det har ökat mina förutsättningar att förstå den berättelse Sanna vill förmedla. Problemet, för mig personligen, uppstår om jag tappar känslan, glömmer berättelsen, slutar beröras, bara för att jag får veta att hon använde en Nikon systemkamera. Eller att hon stod på en stol när hon fotade. Eller att hon har dragit ner färgerna i Photoshop. För då har jag fokuserat på saker som jag tror inte tillhör Sannas berättelse.

Men ofta upplever jag att fotografer fokuserar så mycket på saker utanför själva berättelsen att de missar hela grejen. För mig är det lika obegripligt som att säga ”Jag hade tyckt om den här färgen på tapeten om inte rollern de använde för att stryka på limmet hade varit så bred”.

När jag tittar på dina Portugal-bilder är jag alltså bara intresserad av vilken känsla som bilderna väcker inom mig. Min strävan är att det ska vara det enda som betyder något. Jag vill strunta fullständigt i om du har fotat svartvitt eller konverterat till svartvitt i datorn. Jag tror nämligen att du inte tycker svartvit-metoden är viktig för det du vill förmedla. Det tillhör inte din berättelse.

Jag inbillar mig för övrigt att man fortfarande kan tycka att en lampa av människohud är snygg. Däremot kan det tillkomma andra skäl att inte längre känna sig stolt över den, i det här fallet moraliska. Det påminner om den gamla frågeställningen om Hitlers bok ”Mein Kampf”. Kan man tycka att den är intressant eller till och med bra, trots att man inte sympatiserar med en enda rad och känner obehag och avsky? Jag vill tro det. Estetiken och moralen måste inte gå hand i hand. Men då var vi tillbaka vid de buddhistiska munkarna. Jag är den första att erkänna att jag inte har nått hela vägen. Föroreningar av alla de slag påverkar fortfarande mina estetiska upplevelser. Men jag jobbar på det. :o)

Anders, jag instämmer i stort sett i allt och har bara ett par kommentarer:

1. Jag inbillar mig att jag aldrig kunna uppleva en lampa gjord av människohud som snygg. Mina känslor har veto över mitt sinne för estetik. Jag kan förstå ett rationellt resonemang om att lampan rimligtvis borde anses snygg för dess läckra linjer eller så, men jag kan inte uppleva det – vilket också betyder att jag inte kan verifiera det estetiska resonemangets giltighet.
   Har du upplevt någon gång att du börjat tycka riktigt illa om en person som du tidigare beundrat? Har du i såna fall tänkt på hur din upplevelse av denna människas utseende förändrats bara över en natt? (Eller över en dag beroende på relationens karaktär.)

2. Kryddor är en helt annan sak än ketchup. Kryddor måste tillsättas med fingertoppskänsla, ketchup blaskar man bara på. Ville bara få det sagt.

3. Beträffande kunskapen om hur Sannas bilder blivit till så kan jag nog aldrig frigöra mig från de tankarna när det gäller bilder som ska representera en verklighet bortom bilden. Jag tänker nog alltid på hurdana förutsättningarna måste ha varit. Men det är väl det som kallas yrkessjukdom.
   Däremot – när jag tittar till exempel på din senapsriddare i förr-förra inlägget så tar jag bara in bilden. Pang. Jag funderar inte en sekund på om du använt ritplatta eller mus. Inte heller tänker jag på (okej, någon gång då) på hur JH Engström gjort sina bilder som berör mig så mycket. Det har väl att göra med att jag inte kan identifiera mig med honom som upphovsman. Eller med dig.

Tack för bra synpunkter än en gång. Ska vi stänga ketchupflaskan för den här gången?

En kommentar

  1. Ketchupflaskan är härmed stängd! Tack för intressanta synpunkter på vad jag hade att säga.

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.