Bildradion

Podcast om fotografi med Göran Segeholm

Lite ketchup har ingen dött av

| 2 kommentarer

KetchupBild: Anders Jensen

JAG VET INTE vad som gjorde mig gladast, bilden eller mejlet. Skicklige photoshopparen Anders Jensen (känd för läsare av Kamera & Bild samt medlemmarna på Worth 1000) skickade båda. Det handlar förstås om min hangup kring ketchup den senaste tiden. Varför är det så viktigt hur en bild kommit till? frågar Anders. Varför inte fokusera på det estetiska?

Men Anders talar bättre för sig själv. Med hans tillstånd publicerar jag mejlet i sin helhet.

Hej Göran!

Jag följer med stort intresse ditt kladdblock och ville lämna en kommentar, men eftersom jag aldrig kan fatta mig kort (tur att man inte är journalist. :o) väljer jag ett mail istället.

Det gäller ketchupdebatten, även om det jag tar upp här mer är ett sidospår.

”Det är berättelsen som är grejen”, sa du själv. Och just det är mitt argument, men inte för eller emot kraftig efterbehandling, utan mot debatten i sig. Jag tycker nämligen den understryker ett fenomen som jag upplever är oerhört utbrett i fotografvärlden. Min uppfattning är att det fokuseras alldeles för mycket på själva utförandet och alldeles för lite på ren bildestetik.

Varför är det så? Varför är det så viktigt hur en bild blev till att många till och med ändrar sin uppfattning i efterhand? ”Jaha, har du lagt till himlen i Photoshop – då tycker jag inte att det är en fantastiskt snygg bild längre”. Det är ju samma bild. Att man inte längre är lika imponerad av hantverket behöver väl inte betyda att bilden i sig är sämre? Men för många fotografer verkar det vara så. I väldigt hög grad dessutom.

En analogi för att tydliggöra mitt resonemang: Någon spelar ett musikstycke för dig och vi antar att du tycker om det du hör. Du drabbas helt enkelt av en njutningskänsla när du hör musiken. Den känslan tror jag är den rena konstupplevelsen. Faktorer som i ett senare skede kan förvränga din omedelbara upplevelse är för mig personligen något man bör minimera. Att nå ända fram är nog svårt (kanske något för de buddhistiska munkarna), men jag tror man bör försöka så gott man kan. För även om du får veta att musiken i själva verket är helt gjord i datorn med fejkade instrument och den vackra stämman som sjöng i verkligheten är helt ur ton och tillfixad i efterhand, gillade du ju vad du hörde. Möjligen är du inte lika imponerad längre, men skönheten i musiken borde kunna bestå.

För att återgå till ketchupdebatten så skjuter den alltså över målet för mig. Jag vill kunna betrakta all bildkonst med samma ögon och bara låta känslan styra. ”Det är berättelsen som är grejen”, inte om bilden är efterbehandlad eller inte. Inte om den är tagen med en canon eller nikon. Inte om det är en tavla, illustration eller ett foto.

Sedan kan det förstås vara så att just mörka hörn eller överdrivna färger gör att inte skönhetskänslan infinner sig för en viss individ. Och så långt är allt väl. Men varför kan så många fotografer stoppa i sig en måltid, tycka att det var det godaste de någonsin ätit, för att sedan tycka illa om maten i efterhand bara för att någon berättar att det fanns ketchup i grytan? Eller tycka att en måltid som smakar EXAKT likadant är godare bara för att ketchup inte har tillsatts? Eller tycka att maten visserligen var jättegod med massa ketchup på, men eftersom den hade varit äcklig utan ketchup är den inte värd uppskattning. Eller låta bitter och säga: Vem som helst kan ju få en måltid att smaka bra med ketchup så det gills inte. På min tid fick vi minsann laga helt utan kryddor.

Ketchup eller inte känns helt ointressant för mig. Det som betyder något är vilken känsla som infinner sig när jag tar första tuggan.

Vad svarar man på så kloka synpunkter?

För det första: För att det ska bli någon ketchupdebatt överhuvudtaget så krävs det nog att det är bildjournalister eller dokumentärfotografer inblandade – alltså människor där relationen mellan bilden och en bakomliggande verklighet är avgörande. Om vi tar Sannas bilder från Iran (se nedan) som exempel: Anledningen till att jag är intresserad av dem är ju att jag vill veta någonting om Iran – inte att jag är nyfiken på Sannas färdigheter som fotograf eller bildbehandlare. Det vet Sanna, och hon håller sig ur vägen. Hon litar på att jag själv upptäcker det som finns att upptäcka.

För det andra: Jag håller inte med om att ketchupdebatten fokuserar på en metod. Jag kan bara tala för mig, men för min del så är det bildupplevelsen som står i centrum när jag säger att jag inte gillar för mycket ketchup. Det handlar om att överdrifter sabbar budskapet. Det finns många sätt att säga att det är vackert väder. Men går du loss ohämmat med ketchupflaskan så låter det ungefär så här: ”Och himlen var så fett jävla blå alltså, så det var fucking helt jävla otroligt. Och molnen sen – KRITVITA. Jävlar vad häftigt det var!”
Och för mig tar det ner storyn. När överdriften blir uppenbar tvingas jag att filtrera. Och då filtrerar jag kanske bort så mycket att jag tror att det var mindre vackert väder än vad jag skulle tyckt om jag varit på plats.

För det tredje: Är det inte att göra det lite lätt för sig att säga att kunskapen kring hur något är tillkommet inte borde påverka upplevelsen? Säg att du har fått en jättefin lampa som du är stolt över. En dag kommer en kompis och berättar att den är sydd av människohud… Nej förresten, ta bort det. För mycket ketchup i den liknelsen.
Tänk så här då: Allt du tar in har en kontext. Personer som får se Vincent van Goghs sista verk reagerar olika beroende på om de har kunskapen om att han kort därefter begick självmord eller inte. Det borde kanske inte påverka den estetiska upplevelsen, men det gör det. Samma sak händer när det visar sig att grottmålningar som utgetts för att vara många tusen år gamla i själva verket var gjorda på 1990-talet. Synen på dem förändras.

För det fjärde: Det är ju en smakfråga. Jag vill absolut inte lura någon att tycka som jag mot sin vilja, men i dessa ketchuptider vill jag ändå gärna bjuda lite tuggmotstånd.

Till sist: Keep on mejling.

2 kommentarer

  1. Jag brukar säga så här: Foto och hantering av foto går idag genom samma ångest (och ett fint ord: paradigmskifte) som musikskapande gick genom i slutet av 80-talet.
    Allt beter sig på precis samma sätt. Utan att jag förklarar varför, idag i alla fall.
    Glädjande nog fick vi både Ravekulturen och Grunge ur den revolutionen. Så olika, men ändå båda så tydliga ”do it yourself”.
    Flummigt? Jag vet.

  2. Bra och tydliggörande inlägg, det här. Själva kärnan, och det som rättfärdigar debatten, är just det du skriver: Om det handlar om journalistik så har bildens yta en viss betydelse. Då är ”bra” inte nödvändigtvis detsamma som ”snygg”.
    I alla övriga sammanhang får man förstås dra i spakarna så mycket man vill.

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.