Bildradion

Podcast om fotografi med Göran Segeholm

En fotografisk raketkarriär

| 12 kommentarer

Här är en sak som jag inte kunnat sluta tänka på trots att det gått ett par månader:

Min sambo är frilansjournalist. Tillsammans med en kollega fick hon ett stort jobb för en stor tidning strax innan sommaren. När hon var uppe på redaktionen sa en redaktör:

– Ni har tur. Ni får vår allra bästa fotograf till det här jobbet.

Och så presenterar hon en praktikant från en fotoskola.

Det där fick mig att börja tänka på hur det kommer sig att fotografkarriärer kan gå så fruktansvärt snabbt. Jag försökte tänka mig en redaktör som sa: ”Det här är vår allra bästa journalist. Hon/han är praktikant från…” Jag kunde bara inte höra det liksom. Inte heller kunde jag tänka mig att någon skulle säga ”Det här är vår allra bästa formgivare. Hon/han är praktikant från…” på en stor tidning. Det tar ju tid att bli bra.

Men när det gäller fotografer är det självklart att den minst erfarne mycket väl kan anses vara bäst. Du kan, som Pieter ten Hoopen, nå fruktansvärt högt medan du fortfarande går på Biskops Arnö.

Varför är det så? Är det så jävla lätt att bli fotograf jämfört med att bli skribent?

Jag går till mig själv. Jag har skrivit och fotograferat ungefär lika länge. Ännu vid 46 utvecklas jag som skribent. Ser ofta tecken på det. Utvecklas jag som fotograf? Svårare att svara på. I såna fall sker det i plötsliga hopp snarare än som en ständigt pågående process. Det är i varje fall så jag upplever det.

Jag har inga svar på det här. Men det intresserar mig.

Den jobbiga slutsatsen att ”bra fotografi” i många sammanhang är detsamma som ”trendriktig fotografi” ligger störande nära.

Men så kan det väl inte vara?

Så förtvivlat ytligt är det väl inte?

12 kommentarer

  1. Det är en mycket intressant frågeställning. Fenomenet säger något om fotovärlden, och kanske något om våra förväntningar på fotografiet. Spontant känner jag att (det journalistiska) fotografiet har stor utvecklingspotential, men för lite utrymme att utvecklas inom.

  2. Ja, det är en intressant tanke. Om alla ständigt letar efter det nya och heta – kan det leda till att möjligheterna att utveckla ett bildspråk under längre tid blir mindre?
    Tillägg 1: När jag läste igenom vad jag skrivit en andra gång tänkte jag att det kanske andas lite Jante om man läser på det sättet. Det var inte avsikten. Att det går att komma fram snabbt har många positiva aspekter. Det visar på öppenhet.
    Tillägg 2: Det var inget fel på praktikantens fotografi. Tvärtom.

  3. Det handlar ofta om hunger. Du måste vara hungrig och ha en orädd vilja att kasta dig in i knäcken. När du blir äldre, och kanske mer etablerad, då blir du ofta tröttare. Mindre imponerad av jobben och uppdragsgivaren. Då blir även bildresultatet tröttare och mindre imponerande.
    Det böver inte vara så. Det handlar bara om vilket liv du väljer att leva. Trygghet skapar ingen kreativitet.
    Som skribent, då kan du sitta i din trygga kammare och fila på formuleringar och ordföljder. Du blir mer som en duktig hantverkare med tiden.
    T.
    Ps. Med ”du och dig” menar jag inte Göran personligen. Eftersom jag vet ingenting om dig. Mer än att du står bakom en bra blogg. Kanske en av de bästa med fotoanknytning.

  4. Och anledningen till att jag tycker din blogg håller den klass den gör. Det är för att du lägger in dina egna erfarenheter i det du skriver. Gör det personligt och att du inte är rädd för att tycka till. Att bara läsa sig till sin erfarenhet håller inte, det märker jag att du inte gör, utan den är sprunger ur ditt liv som fotograf och skribent.
    Still Rocking.
    T.

  5. Det ligger mycket i det där Thomas, att hungern är viktig – viljan att göra något nytt och testa gränser. Det är kanske naturligt att den är som störst tidigt i karriären.
    Samtidigt får de nyetablerade som är hungrigast och mest drivna ta stöten av brottet mot det etablerade. Jag läste på Adam Haglunds blogg idag att Jens Assur tagit upp kritiken och ryktesspridningen kring sin person i en intervju i Foto, och jag minns när Pieter ten Hoopen lämnade PFK för att han tyckte att han fick klä skott för en hel fotografgeneration. Ja, han skrev inte så, men det var så jag uppfattade det.
    Kul att du gillar bloggen. Jag uppskattar att du lämnar lite spår efter dig då och då när du är här.

  6. Ung och tidigt i karriären. Det är där det händer. Där finns öppenheten och energin. Att ett gäng medelålders skulle bilda Sex Pistols, ja det skulle aldrig hända, eller hur.
    Pieter är en bra kille. Han har skvallrat för mig om prylar han har på gång, intressanta prylar, prylar som kanske kan skjuta svensk fotografi framåt (klart det måste till en invandrare för det).
    Fortsätt skriva som du gör. Blanda aldrig in teori. Fortsätt skriva utifrån Göran…
    …och jag fortsätter följa bloggen.
    T.

  7. Nja, jag går ju ute på BA och att påstå att Pieter blev stor medans han gick på skolan är väl ändå att överdriva något? Det är inte riktigt den bilden vi får där ute iaf.
    Det övriga i berättelsen säger mer om media än nått annat tycker jag. Jag vet ju inte vilket tidning vi pratar om, men jag tycker inte att det är så svårt att hitta tidningar som många unga fotografer direkt skopar ut rent bildmässigt. Inom nyhetsmedia så har bilden gått baklänges länge nu. Jag tycker aldrig jag ser ett bildreportage i nyhetsmedia längre.
    Utan att ha någon insyn så förefaller det utifrån som att fotografiet fortfarande bara är ett bihang till texten trots att alla säger att det är bilden som ska fånga läsaren…
    Och apropå trender så självklart är det så, anser jag iaf. Tidningar är vare sig mer eller mindre ytliga än folk i allmänhet och i allmänhet så är folk rätt ytliga enligt min uppfattning. Det är bara att välja generation, om jag ska hårddra det lite, för att få reda på olika uppfattningar om hur ett bra fotografi ska se ut. Prova att besöka en fotoklubb ska du se :O)
    Mvh
    Fredrik

  8. Du har rätt Fredrik, ”nå fruktansvärt högt” var en överdrift från min sida. Men ändå: När Pieter gjorde reportaget från Söderbärke under sin praktiktid på DN så blev det ett av de mest omtalade bildjobben i Sverige på länge.
    Intressant vinkel du tar upp förresten; nyetablerade fotografer får stor genomslagskraft för att etablerade fotografer är för dåliga på att förnya sig. Det är ju ingen dum tanke.

  9. Hej
    Ja, varför går det så bra för de unga fotograferna? Går det så bra??? Anders Petersens första arbete, Lemitz, är kanske det han är mest känd för?(19 -20 år) Fotografi verkar vara en av de få konstarter där man är bäst som ung. Få fotografer är bra efter femtio. Mediet är så fysiskt krävande,men Avedon, Petersen, Koudleka är namn som hållt stilen. Själv är jag 58 o jag tycker aldrig jag tagit bättre bilder än nu o det beror på att jag känner mig trygg och säker o skiter i vad folk tycker.Däremot är jag inte så säker på att ung o nytt är samma som bra. Det är trots allt bara en, två, tre fotografer ur varje generation som blir bra…

  10. Varför går det så bra för de unga fotograferna?
    Nu kommer jag låta jäkligt cynisk men… ingen familj, stor tolerans till att bo i råtthål på nått skithotell, stor flexibilitet till följd av brist på familj. I slutändan är det detsamma som låga omkostnader och billigare reportage.
    De som fortsätter i den stilen klarar sig nog bra som äldre oxå.
    Det gäller väl kanske mest pressjobben och inte så mycket arbeten som Café Lemitz. Fast även det sistnämda så är det nog inte så många äldre som skulle göra under de villkoren.
    Bekvämlighetsfaktorn ökar med åldern tror jag. I alla fall hos mig själv. Vilket går stick i stäv med vad bra bildjournalistik många gånger kräver.
    Sedan håller jag med om att nytt inte är detsamma som bra med automatik.
    Mvh
    Fredrik

  11. Tjena!
    Den där tanken på att det kanske bara kommer att gå utför med ens bildspråk ju längre tiden går är ganska knäckande. Ja, det känns många gånger som att det är så; som att de äldsta fotograferna också är de segaste och minst engagerade. Men så finns det motbevis, t ex Lisa Thanner på GP, som håller entusiasmen uppe trots minskat bildutrymme och uttröttande arbetstider. Jag tror generellt att det är lättare att stagnera på en fast arbetsplats jämfört med att vara frilans. Om du är frilans kommer jobben mer oregelbundet och du har mer tid att fokusera på dem. Det blir inte lika mycket rutin.
    På de tidningar jag jobbat kan jag dra samma parallell till skribenterna; det är oftast de unga hungriga som gör bäst texter, för att de orkar engagera sig mer.

  12. En nackdel med att vara anställd kan vara att man blir någon slags foto-alltiallo som ska fixa allt från modebilder i dåligt utrustad studio till djupa reportage och fotoalbum från firmafesten.
    Jag pratade med en fotograf på en av de stora morgontidningarna om det för något år sedan. Han sa att om han fick börja om igen så skulle han bli mer divig, säga nej till jobb som inte föll honom i smaken eller göra dem så oengagerat att ingen frågade igen.
    Gör man allt möjligt så blir en del dåligt, för man kan inte vara på topp på allt. När man gör dåligt så förlorar man självförtroende. Förlorar man självförtroende så känner andra på sig det och sänker förväntningarna. Till slut står man där med sin månadslön men utan arbetsglädje. Och i värsta fall ser man hur de bästa knäcken går till frilansar.
    Å andra sidan, hittar man inte till det där läget där man tillåter sig själv att vara lite halvdålig emellanåt utan att tappa sugen så blir det väldigt svårt överhuvudtaget i livet, inte bara i fotografkarriären.

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.