Bildradion

Podcast om fotografi med Göran Segeholm

För mycket ketchup

| 8 kommentarer

Uttrycket ”Adobe Award” är på tapeten igen.

En bakgrund: Jag hörde uttrycket första gången när jag var moderator för juryn vid Årets Bild 2007. Det var Donald Miralle eller möjligen Mladen Antonov som först yttrade det den gången. Då gällde det inte vilka hårt photoshoppade bilder som helst, utan bilder vars enda förtjänster gick att hänföra till anmärkningsvärt hög kontrast, anmärkningsvärt starka färger och/eller påtaglig vinjettering (mörka hörn).

Meningen i uttrycket, som jag uppfattade det då, är att eventuell cred för bilden ska gå till Adobe (företaget bakom Photoshop), istället för till fotografen. Detta skulle ha varit en skitbild utan efterbehandlingen. Och det är ju inget vidare beröm för en fotograf.

Anledningen till att jag skriver om Adobe Award idag är att Biskops Arnö-eleven Robert Henriksson skriver om det på sin blogg. Han är trött på alla ”unga gubbar som gnäller över kopiering”, och det kan man ju förstå. Gnäll är aldrig kul.

Det här är en viktig grej för mig personligen, så jag har börjat slipa på ett längre inlägg om den hårda skolan inom efterbehandlingen.

Konflikten, i den mån det finns någon, är naturligtvis lika mycket en fråga om förnyelse kontra tradition som om de bildjournalistiska värdena i sig.

Personligen tycker jag att den hårda skolan som Robert Henriksson företräder (hård kopiering – hög kontrast, hög färgmättnad) är som att ha för mycket ketchup på maten. Må så vara att ketchup är gott (det är det inte, men låt oss göra det antagandet), men öser man på för mycket så smakar allt till slut bara – ketchup.

Robert och jag kan finna varandra i åsikten att Magnus Wennman är bra. Men vi skiljer oss åt på så sätt att jag tycker att han är bra trots att han har en jävla massa ketchup på maten (vilket säger en del) medan Robert känner att mycket ketchup är en del av Magnus Wennmans framgångskoncept.

Blev kanske lite råddigt det här, men jag måste göra klart några bilder åt en kund. Lovar att återkomma i ketchupfrågan.

Då tror jag att det ska handla om varför vi associerar ketchup med snabbmat.

8 kommentarer

  1. Men om det ska vara mycket ketchup i bilden? Om det är meningen?
    Är Fotografen fortfarande passiv kund i Adobes korvkiosk om denne medvetet ger bilden lite extra ketchup eller senap?
    Sist jag använde Photoshop gjorde det inget utan att jag sa åt programmet vad det skulle göra…

  2. Stefan, jag utgår från att alla fotografer själva väljer sin ketchupmängd. Det är bara att köra hårt, det är din tallrik.
    Aldrig i livet att jag skulle vilja bestämma över ketchupflaskan när Robert eller Magnus Wennman photoshoppar.
    Men det hindrar väl inte att man kan snacka om det?

  3. Korrekt Göran. Visst är det intressant att diskutera och visst måste vi utgå ifrån att fotografen själv väljer.
    Man brukar prata mycket om känslan i bilder så om en klick ketchup förmedlar den känslan Fotografen kände vid fotograferingstillfället anser jag att det är helt befogat. Jag tycker till och med att om känslan skapades med kethupen är det också OK.
    Frågan är om det är upp till andra att bestämma mängden, vilket jag ser det som när andra proklamerar ”Adobe Award”. Jag får lite ”kultursnobbsvibbar” av uttrycket.
    Det är nog just det som får mitt blod att svalla i frågan.

  4. Stefan, vi är helt överens om att en klick ketchup ofta är befogad och kan lyfta en redan bra bild. Det vi diskuterar är inte ”allt eller inget”, utan ”hur mycket”.
    När du skriver ”Jag tycker till och med att om känslan skapades med ketchupen är det också OK.” så sätter du nog fingret exakt på var gränsen går mellan dig och någon som mumlar ”Adobe Award” inför en hårt efterbehandlad bild.
    Om vi pratar bildjournalistik och dokumentärfoto så tillhör jag gruppen som har svårt att uppskatta bilder där jag uppfattar att det mesta av känslan är tillagd efter fotograferingen. Jag får ungefär samma känsla som när jag läser en text som jag vet är tillkommen vid skrivbordet, men skribenten gör anspråk på att förmedla en närvarokänsla.
    När det gäller andra typer av bilder publicerade i andra sammanhang – varför inte ta Anna Claréns bok Holding som exempel eftersom Robert nämnde den i sin blogg – så uppskattar jag avancerat efterarbete lika mycket som någon annan. Det behöver inte ens finnas en fotografisk förlaga alls.
    Om detta gör mig till kultursnobb i dina ögon så är det helt okej.
    Till sist en fråga: Ser du någon risk att den fotografiska utvecklingen (med det menar jag skickligheten att fånga ett ögonblick eller en känsla på plats) kan hämmas om det blir en vana för en press- eller dokumentärfotograf att så att säga lägga till extra känsla i efterhand med lite extra ketchup?
    Det är något jag tänker på just nu, men inte har formulerat något svar på än.

  5. Jag har funderat på det här en hel del under dagen. När jag nu läser ditt senste inlägg förstår jag att vi egentligen ligger väldigt nära varandra i uppfattning om ketchup. Du klär nästan mina tankar i ord.
    Jag håller till fullo med dig om att dokumentärfotografi och bildjournalistik ska spegla världen som den är. De ska vara så objektiva som det är möjligt med en människa med i spelet. Det handlar om ett förtroende som måste förvaltas. Med detta tror jag att jag också svarade på din direkta fråga.
    I övrigt anser jag att man inte ska låta sig begränsas av andras begränsningar. Det är svårt. Om sedan resultaten i alla lägen fortfarande kan kallas fotografi är jag däremot osäker på. Kanske ska det kallas Konstfotografi? Kanske bara Bild? Men det är en annan fråga.
    Vad jag ursprungligen reagerade på var utrycket ”Adobe Award” i allmänna ordalag och i ett, som jag uppfattade det, icke dokumentärfotografisk sammanhang.
    Bildbetraktning är subjektiv, om man bortser från rent tekniska aspekter, anser jag. När då överheten i makt av sitt ämbete definierar vad som är rätt eller fel, står jag för kultursnobbsvibbarna.
    PS (Tack för en tankeväckande diskussion)

  6. Tack själv.
    Jag tror att vi kan enas ytterligare en punkt: Det är lätt att uppfattas som snobbig och dryg om man slänger ur sig ”Adobe Award” inför någons bild. Färdiga etiketter för sällan någonting framåt, utan kan tvärtom användas för att trycka till folk.
    Nu tror inte jag att Adam menade att trycka till någon när han skrev ”Adobe Award” i kommentaren till Robert Henrikssons bild. Jag har träffat Adam ett par gånger öga mot öga, och jag är säker på att glimten var där när han kommenterade bilden.

  7. Mitt misstag när jag slängde ur mig mitt ”Adobe Award” var att jag inte tänkte på att varken tonfall eller ögonglimtar hörs/syns i skriven text.
    Ditt inlägg här och följande diskussion har hursomhelst varit bra och nyanserad. Well done.

  8. Det kan aldrig bli för mycket ketschup ;O)
    Hur som helst så går det ju alltid att diskutera hur folk kopierar och så kommer man till slut fram till att det är personligt.
    Jag kan också tycka att det blir för mycket och att det inte passar i alla sammanhang. Tunbjörks skapelse från Borås är exempel på sådant som jag tycker är för mycket och som jag om jag inte visste bättre skulle kunna slänga ur mig Adobe… om. Fast Tunbjörk har ju kört old fashion way så det får väl anses vara okej då.
    Hur som helst så tror jag att estetiserandet och adobe award kan ha sin plast i bildjournalistiken.
    Idag tenderar bildjournlistik att dras till områden som man vet gör sig på bild. Konflikter och elände i största allmänhet går ju som regel hem. Det är ju inte fullt lika sexigt att skildra en dag på kontoret liksom. Med hjälp av estetik så kanske de ”bildtråkiga” historierna också kan få plats i media.
    Bara lite tankar.
    Mvh
    Fredrik
    Omotiverade omdömen är sällan bra…

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.