Bildradion

Podcast om fotografi med Göran Segeholm

Foto som drog

| 4 kommentarer

MusikoraFoto: Eva Hedberg. Men örat är mitt.

I LIKHET MED många andra fotografer lyssnar jag då och då på Paul Simons låt ”Kodachrome” i min mp3-spelare.

På samma sätt som amerikanska ungdomar sägs uppfatta Springsteens ”Born in the USA” som en patriotisk låt (eller är det en myt?) kan man ju som fotograf ledas till att uppfatta Simons muntra stycke som en hyllning till fotografin. Men vad handlar låten om egentligen?

Först tänker Paul tillbaka på High School, det gick inte så bra:

When I think back
On all the crap I learned in high school
It’s a wonder
I can think at all

Och det är ju sorgligt, men det blir ljusare. För han har ju sin Nikon och sin Kodachrome, som…

Makes you think all the world’s a sunny day, Oh yeah

Börjar vi ana ett missbrukarbeteende här? Ja kanske, för som med så många andra droger blir ”verkligheten” ännu tråkigare än tidigare när man väl börjat.

I nästa vers jämför Paul tankarna på alla tjejerna i high-school med hur det skulle vara att träffa dem igen i verkligheten…

I know they’d never match
my sweet imagination
everything looks worse in black and white

Nu förstår vi att det verkligen är illa. Verkligheten är svartvit, och har inget av de ”nice bright colors” och ”greens of summers” som endast en rulle Kodachrome – eller din ”sweet imagination” – kan fixa.

Sången slutar i en missbrukares vädjan: ”Mama, don’t take my Kodachrome away”. Med en dåres envishet upprepar Paul detta som ett mantra inte mindre än tio gånger innan sången är slut och vi lämnas att begrunda hans tunga livsöde.

Foto som drog? Anses härmed vara bevisat.

Veta mer: Kodachrome var öppningslåten på skivan There Goes Rhymin’ Simon som gavs ut 1973. Mer läsning på Superseventies, var annars?

4 kommentarer

  1. Live sjunger Paul numera everything looks *better* in black and white.

  2. Med risk för att avslöja mig själv som en idiot/nörd så vill jag nog påstå att dagens amerikanska ungdom inte uppfattar Born in the USA som en patriotisk sång, om de över huvud taget lyssnar på Springsteen. De som gör det är nog medvetna om att sången är en kritik mot Vietnamkriget.
    Att sedan Ronald Reagan såg på BITUSA med synnerligen patriotiska ögon och ville låna den som signaturmelodi till sin valkampanj, är en annan femma… Han fick förstås nej av Springsteen. :)
    Johanna
    Springsteenfan

  3. Johanna: Nej, är det sant? Det där med Reagan alltså. Ha ha. Det visste jag faktiskt inte. Eftersom jag har lite svårt att höra vad The Boss sjunger (han måste sjunga på samma frekvens som Ulf Lundell, vars budskap jag också måste läsa mig till – förmodligen har jag något vaj på equalizern i hjärnan) var jag tvungen att söka på texten. Visade sig att den till och med var mer USA-kritisk än jag mindes.
    Mattias: Exakt. Fotomissbrukaren har funnit frid och föreläser nu om vikten av att undvika överdrivet bruk av Kodachrome.
    Ser du mönstret här?

  4. Naturligtvis är storyn om Reagan vs BITUSA sann. :)
    Se exempelvis här, men det är wikipedia så ta det med en nypa salt.
    http://en.wikipedia.org/wiki/Born_in_the_U.S.A._(song)
    Eller här:
    http://www.cnn.com/2004/SHOWBIZ/06/16/reagan.80s/index.html
    Ja, den som tar reda på texten finner en ganska pacifistisk sång, inte mycket patriotism där skulle jag vilja säga.

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.