Bildradion

Podcast om fotografi med Göran Segeholm

Ärlig: Bildens trovärdighet

[Utdrag ur Fånga Bilden, kapitlet Bildtänkande; sid 6 av 6]

Bildtankuppslag10MAN SKA KUNNA LITA på redaktionella bilder. Som bildjournalist måste du ta ansvar för att dina bilder speglar vad du verkligen uppfattade på plats.

Det heter visserligen att kameran aldrig ljuger. Men just därför är det på ett sätt lättare att tala osanning i bild än i text. Kameran betraktas fortfarande som ett mycket mer objektivt verktyg än pennan. Så länge man inte sysslar med rena fotomontage kan man försvara vilka fotografier som helst. Det kameran såg, det såg den. Och därför är det också sant. Men alla som fotograferar vet att det inte är fullt så enkelt. Det är sant på ett plan, men inte på ett annat.

Då och då tar vi alla bilder som inte stämmer överens med våra upplevelser. Om man sitter med ett teleobjektiv och bevakar en presskonferens kommer man att kunna ta en rad olika bilder som uttrycker helt olika saker. Inom loppet av bara några minuter kan en och samma person se ut att vara:

• intresserad (lyssnar)
• lite korkad (blinkar och talar samtidigt)
• trött (blinkar och lyssnar samtidigt)
• arg (ger eftertryck till något i talet)

Även om ditt bestående intryck av personen som talade var positivt – säg att hon verkade påläst, engagerad och lyhörd – så kommer du säkert att ha både en och annan bild som antyder motsatsen.

Du har säkert sett de här stora variationerna bland dina egna semesterbilder. En del är smickrande, andra skrattar man rått åt. På vissa ser man mycket snyggare, trevligare och intelligentare ut än man egentligen känner sig, på andra framstår man som trött, lite dum eller milt vansinnig.

På det här sättet är stillbilder väldigt speciella. De rycker en bråkdels sekund ur sitt sammanhang och visar sånt som man bara lägger märke till när rörelsen är fryst. I vanliga fall går det oss förbi. Till exempel det där speciella ögonblicket när någon är precis i mitten av en blinkning så ögonlocken fastnar halvvägs och man ser alldeles drogad ut.

Det är samma sak med rörelser som involverar andra personer. Presskonferenser med två parter vid bordet är intressanta. Där kan slumpen skapa spännande kombinationer som till exempel:

• Den ena parten vänder ryggen åt den andra.
• Båda parter vänder ryggarna åt varandra.
• Den ena parten ler, den andra blundar (blinkar).
• Den tysta parten blänger på den som talar.
• Den ena parten ser korkad ut, den andra ler.

Det finns inga garantier för att något av det ovanstående är händelser som vi skulle ha noterat om vi själva varit med vid konferensen. Utan en kamera som fryser händelseförloppet går det inte att uppfatta. Man kan rent av säga att kameran kan hitta bilder som inte går att uppfatta med blotta ögat.

LeijonborgochvargenBilderna här intill är ett exempel. Det är bara 15 sekunder mellan exponeringarna, men de visar helt olika versioner av mötet. Blev partiledaren attackerad eller fick han god kontakt med vargarna? Valet av bild påverkar i allra högsta grad läsarnas uppfattning av vad som verkligen hände (i verkligheten uppträdde Lars Leijonborg både lugnt och tryggt).

FOTOGRAFIER ÄR ATT BETRAKTA som lösryckta citat. Tagna ur sitt sammanhang kan de användas för att visa i stort sett vad som helst. En bild av två företags­ledare som vänder ryggen mot varandra kan ge intryck av att de befinner sig i konflikt, medan de i själva verket har ett gott samarbete.
Bilden är sann i den meningen att den inte är manipulerad. Men också osann om den får betraktaren att dra felaktiga slutsatser, om de vände varandra ryggen av en ren slump och inte för att demonstrera avståndstagande.

Eftersom de flesta fotouppdrag resulterar i en enda publicerad bild som får representera en hel händelse är bildvalet kritiskt. En enda bild blir den ”officiella” bilden av vad som inträffat när den kommer in i tidningen.
Det går inte att moderera budskapet i bilden på samma sätt som man kan moderera text genom att belysa ämnet från flera olika håll. Utrymmet räcker helt enkelt inte till.

För att hitta rätt måste du tänka på att du i första hand är journalist. Se dina bilder som enstaka citat och använd dem bara om de stämmer överens med hur du uppfattade verkligheten i det stora hela. Göm dig inte bakom påståendet att kameran aldrig ljuger.

Det här innebär att du ibland måste avstå från bilder som har stort uppmärksamhetsvärde och spännande innehåll till förmån för något tristare. Frestelsen att välja det mer dramatiska alternativet kan vara stor eftersom man aldrig riskerar att ”åka fast” så att säga. Det är omöjligt att beslå en fotograf med lögn så länge inget lagts till eller dragits ifrån i efterhand. Bildens upphovsman kan alltid rycka på axlarna och svara att var och en står för sin egen tolkning, det som är på bilden har i alla fall inträffat i verkligheten.

Bildtankuppslag11EN ANNAN TYP AV LJUGANDE är rena manipulationer, som fotomontage och grov retusch. Det har alltid gått att lägga till och dra ifrån i bild, men aldrig tidigare på samma enkla sätt som idag. Alla med baskunskaper i digital bild­behandling kan klara enkla manipulationer.

Mycket kan tyckas oskyldigt. En störande antenn i bakgrunden som försvinner, eller ett cigar­rett­paket som städas bort från gatan. Vad gör det om det om nu bilden blir bättre?

Man kan hitta många exempel som vart och ett för sig inte verkar särskilt farligt. Men på sikt urholkar de bildens trovärdighet. För varje manipulation som läsarna blir medvetna om minskar förtroendekapitalet ytterligare.

Den redaktionella bilden måste vara oantastlig. För att bildjournalistiken ska fungera måste läsaren vara införstådd med spelreglerna och känna till vad som kan tänkas vara gjort med bilden och inte.

Gränsen måste vara absolut. Det bästa stället att dra den är där gränsen för ”normalt mörkrumsarbete” går idag. Man får justera färger, men inte byta en färg mot en annan. Man får justera tonomfånget och beskära bilden. Men inom bildytan som blir kvar får man inte lägga till någonting som inte var där från början, och inte dra ifrån. Man får inte förstora eller förminska vissa partier av bilden. Inte retuschera bort störande detaljer.

Bildjournalistiken kan inte längre räkna med att få trovärdighet på tekniska grunder, som det varit hittills. Det är fototekniken som ansetts objektiv, inte fotograferna.

Men inte längre. Kamerorna är digitala, och vi vet alla hur lätt det är att ”fixa till” bilder i efterhand. Tekniken i sig garanterar ingenting, det finns inte ens några negativ att gå tillbaka till längre.

Mycket riktigt ifrågasätts bildens dokumentära värde mer och mer. Vi har sett alltför många exempel på hur fotografer och redigerare förbättrat verklig­heten i efterhand, gjort den mer ”bildmässig”. För varje sånt exempel som blir känt, desto mer benägna blir läsarna att ifrågasätta vad de ser.

Om bilden ska fortsätta åtnjuta högt förtroende bland läsarna så måste de våga lita på fotograferna istället för tekniken. Eller snarare på tidningen som helhet. För det krävs tydliga bildpolicys som tydligt reglerar vad som får göras och inte. Om du är frilansjournalist så är det viktigt att du tar reda på om tidningarna som du jobbar för har någon policy, och att du ser till att följa den.

Personligen tycker jag att vi som jobbar med bildjournalistik inte har råd att låta några som helst manipulationer slinka igenom. Inga inkopierade fotbollar i matchbilderna, och inga borttagna störande detaljer i bakgrunden.

Vill vi ha trovärdighet måste vi förtjäna den. Priset vi måste betala är att rakryggade stå för våra småtabbar, som att fotbollen inte kom med på den annars så häftiga matchbilden eller att det växer upp en stolpe ur huvudet på kommunstyrelsens ordförande.

Och vem vet, kanske en strikt bildpolicy där manipulationer är strikt förbjudna på sikt gör oss alla till något lite bättre fotografer?

SOM BILDJOURNALIST har du ett viktigt jobb. Det är genom dina bilder som läsarna skapar sina bilder av människor, händelser, miljöer och föremål. Det är ett stort ansvar.

Du kan aldrig vara helt neutral eller objektiv. Om du försöker är risken stor att du tar så tråkiga bilder att ingen ser dem. Du måste välja vad du fotograferar och hur du gör det, och valet är subjektivt. Så det är lika bra att du bildar dig en ärlig uppfattning om ditt ämne på en gång och arbetar för att spegla den genom dina bilder. Var subjektiv, men inte bedräglig.

Din kamera gör oss alla till ögonvittnen. Dina bilder kan göra att saker och ting känns verkligare och mer påtagliga än om du enbart beskrivit dem i text. En person som bara är ett namn betyder inte lika mycket för oss som den som också har ett ansikte. Platser vi sett, även om det bara är på bild, är mer verkliga än de vi bara hört namnet på.

Man kan också använda bilden för att slå an en ton som sätter in texten i ett större sammanhang. Ett vältaget fotografi kan försätta läsaren i samma stämningsläge som du befann dig i när du gjorde ditt reportage.

När bild och text fungerar bra tillsammans ger de läsaren en helhet som är större än delarna. Men det kräver att båda talar sitt eget språk. Att bildspråket tillåts vara uttrycksfullt och känslomässigt och naturligtvis att texten är välskriven. Bild och text ska inte säga emot varandra, men inte heller upprepa en och samma sak.

Att ta till sig detta är det första steget på vägen från att vara en skrivare med fotografering som bisyssla till att bli en multijournalist i ordets rätta bemärkelse.

Sidöversikt:
• Bildtänkande: Inledning
• Uttrycksfull: Bilden som blickfång
• Innehållsrik: Bildens berättelse
• Innehållsrik: Fakta
• Innehållsrik: Intryck
• Ärlig: Bildens trovärdighet <- Du är här.

Kommentarer inaktiverade.